BITTE ASSARMO: Varför ignorerar makten knivmannens Allahu Akbar?

Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.

Det finns sannolikt flera anledningar till det. En är förstås direktiven från politikerna. De politiker som yttrat sig har gjort det väldigt luddigt, och det är uppenbart att de vill att det här ska betraktas som en ”händelse” och inte en terrorattack.

Detta har fått de stora mediehusen att redan tidigt slå fast att Sultani var en snäll och lugn grabb som blivit ledsen och upprörd över Sveriges ”kallsinniga” bemötande och drivits till dådet på grund av samhället. När ribban satts på den nivån är det givetvis inte önskvärt att det kryper fram att han vräkte ur sig den vanligaste verbala symbolen för en terrorattack.

En annan, och kanske ännu viktigare, orsak är att Lamotte är just Lamotte. En jobbig jävel som kör solo, som struntar i att han blir uthängd i finmedierna och förlöjligad av politiskt korrekta Södermalmsjournalister, och som vägrar rätta in sig i ledet. Att tiga ihjäl hans avslöjande om Vetlanda-attacken har förmodligen högsta prioritet just nu.

Så kan man lita på Joakim Lamotte? Ja, det är jag faktiskt ganska övertygad om. I sin roll som journalist har han helt enkelt inte råd att fara med osanning. Till skillnad från journalister som är fast anställda på de stora mediehusen, och som har en hel hoper chefer som håller dem om ryggen, står Lamotte ensam med sina läsares förtroende som enda möjlighet att fortsätta sitt journalistiska arbete. Skulle hans läsare komma på honom med att dikta ihop ett vittnesmål från terrorattacken i Vetlanda skulle han snart ha dem emot sig, istället för med sig.

Men den största anledningen till att jag tror på Lamotte är att det, efter alla drev och hatstormar, skulle ha kommit fram om han ljugit. Tidningarna skulle helt enkelt ha svämmat över av triumferande rubriker. Vad var det vi sa, liksom…

Men hittills har vi inte sett några sådana rubriker. Istället får Lamottes kritiker nöja sig med att gnälla på att han ”vinklar” sina nyheter, ungefär som om de själva skulle vara opartiska, och deras ve och klagan består mest av ett indignerat känslosvall. Arbetaren, beskriver honom som ”otäck” i största allmänhet, för att hans ”plattformar i sociala medier har kommit att följas av allt fler” och för att han oftare uppmärksammar gruppvåldtäkter (där gärningsmännen till nära 60 procent är utlandsfödda) än våldtäkter som sker inomhus. Arbetet hånar honom för att han agerar på tips (ungefär som om inte alla journalister gör det) och kallar hans verksamhet för ”farlig drevborgarjournalistik”.

När Joakim Lamotte återger ett av Vetlandaoffrens vittnesmål tror jag alltså att det har gått till precis så som han säger, så som det står återgivet på hans Facebooksida:

”Han vet inte hur han någonsin kommer att kunna våga gå på gator och torg igen, samtidigt som han är tacksam över att han lever. Han uttrycker också missnöje mot våra politiker som, enligt honom, bär ansvar för att ha skapat det här otrygga samhället.

Under samtalet frågar mannen mig flera gånger: ”Hur ska vi göra för att folk skall förstå? Varför blundar politikerna för problemen? Måste de själva råka ut för något innan de tar situationen på allvar?”

Mannen berättar även ingående om hur det gick till när han blev attackerad och det han minns allra tydligast är att Tamim Sultani skrek ‘Allahu akbar’ innan han högg kniven i honom.”

Här är det alltså, svart på vitt. Ett vittnesmål som inte passar in i det narrativ som politiker och journalister enats om. Således ignoreras det av makten. Frågan är om det är relevant för polisen eller om även de väljer att strunta i offret för att Vetlanda-attacken ska kunna sopas under mattan så snabbt som möjligt.

Bitte Assarmo