Sverige uppfyller nu, och sedan rätt länge, kriterierna för vad Vilhelm Moberg 1965 kallade en ”demokratur”. Begreppet har rätt nyligen diskuterats på DGS av Carl Johan Ljungberg, men här följer åter Mobergs formulering:

I en DEMOKRATUR råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram.

Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.

Vad jag inte förstår är varför de som är kritiska mot den utvecklingen, så sällan använder begreppet demokratur.

I stället nöjer man sig med att man lite trevande konstatera att demokratin inte riktigt är sig lik, att vi börjar få en vänsterliberal eller värdegrunds-demokrati, som skiljer sig från den tidigare, och slutar möjligen i någon formulering om en ”demokrati stadd i förändring”.

Det är ett grumligt resonemang, som verkar vilja överse med att demokratin undergrävs och övergår i en annan form av styre. Ett styre utan demokratins grundläggande egenskaper.

Sverige har utvecklats till en demokratur, och inget annat.

Inte en ny och speciell typ av mer avancerad ”modern”, ”humanitär”, ”jämlikare”, ”normkritisk” eller ”liberal” demokrati.

”Demokratur” är den korrekta beskrivningen, som inte bara är rimlig att använda, utan också klargör vad som skett och sker.

Som upphovsman till begreppet nämns ibland Gérard Mermet och hans bok ”Democrature”, men den publicerades betydligt senare – 1988 – och alltså 23 år efter Vilhelm Mobergs beskrivning.

Efter hand har begreppet kommit att vidgas och användas  också i andra sammanhang. En definition (utan källhänvisning) i Wikipedia är mer omfattande:

Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger eller annat godtyckligt kollektiv man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull, där man som  dissiderande  grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta). Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte efterlevs (av staten själv).

Den beskrivningen förefaller mig för vid och diskutabel, även om den har visst stöd. Min uppfattning är att Mobergs formuleringar är utmärkta och täcker de väsentliga dragen i den förändring av vårt samhällsskick som har ägt rum.

Och kanske även ett annat av hans citat på samma tema är värt att upprepa:

Den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar som vi aldrig tänker på, ett steg i sänder.

Det skulle vara av stort värde om demokratur-begreppet kunde få spridning och användas i samhällsdebatten. Det beskriver en verklighet som många kan känna igen sig i, men ofta inte reflekterat över. Det skulle sätta namn på en upplevelse och kunna påverka synen på den politisk-mediala makten.

Om begreppet kunde bli mer uppmärksammat tror jag debatten skulle bli klarare, försvaret av yttrandefriheten skulle stärkas, och de så ofta använda argumentet ”fara för demokratin” skulle kunna reduceras till vad det egentligen avser – en ”fara för demokraturen”.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han heter egentligen någonting annat.