ANDERS LEION: Sjätte delen av självbiografin – ”Planen, framförallt bombplanen, surrade nästan ständigt ovanför oss”

Detta är avsnitt sex av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Vid hamnen började Stadsfjärden. Den blev nästa erövring, nästa utvidgning av territoriet. Jag lärde känna det tillsammans med Nanne, som egentligen hette Jan. Han bodde tvärsöver Ringvägen, i ett hus alldeles likt vårt: tre våningar, tre ingångar. På gården låg länge, också efter krigsslutet, flera långa vedstaplar, med stadiga vedträn avsedda för eldning under de år då inte annat fanns. Det var en outtömlig källa för virke till våra barkbåtar.

Nanne var spänstig och vig. Han gick obehindrat på händer. Det kunde inte jag. Jag var avundsjuk men mest förundrad över alla hans förmågor. Inför julen, långt före julafton, visste han alltid vad han skulle få i julklapp. Han hittade paketen oavsett med vilken möda hans föräldrar försökt gömma dem. Ett vanligt ställe var långt inne i ett skåp högt under taket. Han klättrade lätt upp och grävde fram paketen med ena handen, medan han höll sig uppe med den andra.

Han hade en färdighet som han var alldeles ensam om. Han kunde prutta hur länge, hur ofta som helst. Han svalde luft och tryckte ned den genom kroppen ända tills den lämnade honom som en fjärt. Rekordet, noggrant bokfört av mig, var 103.

Det var roligt och spännande att ha Nanne till kompis. En del av hans lockelse kom från hans far, som var tekniker ute på F11 – flygflottiljen utanför stan som många år senare blev flygplatsen Skavsta. Med hans tillåtelse och i hans sällskap kunde vi ta oss in på flottiljen, klättra upp i något av de B 18 som stod där och gunga i kulspruteskyttens hängande stol.

Flygflottiljen dominerade stan. Planen, framförallt bombplanen, surrade nästan ständigt ovanför oss, ofta på låg höjd. Ingen misstyckte. Bullret betydde skydd och jobb för många.

Med Nanne gick jag över åkrarna intill fjärden. Marken var så låglänt att en Arkimedes skruv ständigt fick pumpa undan vatten från ett system av dräneringsdiken till ett djupare som mynnade i fjärden. Längs en väg som gick intill detta dike sökte vi oss allt längre hemifrån, allt längre ut från staden. Ofta hände inget särskilt. Det var tillräckligt spännande att vara nära vattnet, att plumsa ut i vassen och tro sig kunna, eller leka att vi kunde lämna fasta land.

Men en gång gjorde vi ett andlöst spännande fynd. Vi fann en buffel. Konstigt nog var den instoppad i en säck med endast bakdelen synlig. Det brydde oss inte. Uppeldade skyndade vi oss hem för att berätta om fyndet.

Ingen ville lyssna till vad vi hade att berätta. Våra föräldrar och grannarna stod i en stor klunga på gården utanför vårt hus. Vi hade varit borta hela dagen och någon hade berättat att vi skulle till Brandholmen. Mamma – pappa låg ute på jobb i en annan stad – trodde att vi tagit oss över vatten till en holme. Det hade vi inte. Brandholmen är en bit mark som sticker ut i Stadsfjärden.

Mamma hade varit ängslig länge. Hon omfamnade mig gråtande. Det var, vad jag kan minnas, enda gången hon omfamnat mig. Jag var mycket besvärad. Det var så många som såg på.

(Buffeln var den utstickande bakdelen av ett svin som någon hade stoppat in i en säck).

Ån mynnade ut i hamnen och fjärden. Följde man ån motströms kom man till centrum och sedan till backar och ängar där ån trängde sig fram. Där, på andra sidan stan, brukade vi bada trots att vattnet var så smutsigt att vi skämtade om det. Stråk av smutsigt vatten bredde ut sig från avloppens mynningar.

Trots att Nanne och jag var jämnåriga kom vi inte till samma klass när skolan började. Jag tyckte inte om att börja skolan. Varför vet jag inte. Jag kommer inte ihåg vilka föreställningar jag gjorde mig, vad jag bävade inför. Men skolan var en okänd värld som jag inte kunde behärska. Den fordrade anpassning. Det var svårt för mig.

Vi bodde på Öster. Där fanns en imposant skolbyggnad i sten från början av nittonhundratalet. Vägen dit gick genom tämligen nybyggda kvarter av små flerfamiljshus. Från skolan utgick Storgatan genom centrala staden. Mittemot skolan var ett kvarter med affärer, bland annat en järnaffär. Till den hörde ett stall. De första åren efter kriget användes fortfarande hästar till det mesta. Besökande bönder kunde ställa in sina hästar i stallet. Det luktade fränt från en gallerförsedd glugg som jag varje vardag gick förbi. Genom gluggen förnam jag ett böljande av långsamma rörelser inifrån stallet.

De första två åren, i småskolan, hade jag en mycket snäll fröken. Hon gjorde det mesta för att försöka styra mig med lämpor. Till slut förlorade hon tålamodet och drog ut mig i korridoren med ett stadigt grepp i mitt hår. Men så kom hon på en idé. Hon lovade mig att få en egen visning av skolans skelett om jag kunde hålla mig lugn till terminens slut. Det fungerade.

När vi redan hade avverkat terminens två första veckor fick vi en ny klasskamrat. Det visade sig att han hållit sig undan, han ville inte gå i skolan. Nu dök han upp i dörröppningen, ditsläpad av sin mamma och av fröken. Med förenade krafter fick de in pojken. Både de och pojken var svettiga och andades väsande av ansträngningen. Sedan han på detta sätt släpats in i klassrummet stannade han faktiskt kvar, också sedan hans mamma gått hem. Och nästa dag dök han upp i rätt tid, utan att vara eskorterad av mamman.

Han var mycket tyst, Och han var stark. Han var den ende som jag inte rådde på. Vi råkade i slagsmål. Han behövde bara ett slag. Det tog bakom örat och jag stöp, en kort stund medvetslös.

Han bodde med sin mamma i ett lågt, litet och rödmålat torp alldeles utanför staden. Där hade jag och Nanne varit och spelat hartsfiol utan att veta vilka som bodde i huset. Vi valde det väl därför att det låg ensligt och hade så lågt belägna fönster.

Resten av tiden i folkskolan gick vi ur vägen för varandra.

Läsning och skrivning fyllde de första årens dagar. Jag kommer ihåg den glädje som följde med förmågan att läsa. Jag gick på stan och läste butiks- och reklamskyltar. Oavsett deras innehåll och budskap var det roligt att läsa dem för sig själv. Annars retade jag mig på skolans läsebok. ”Mormor är mors mor” läste jag högt hemma. ”Det är ju självklart. Ska man behöva läsa sådant här!”, fräste jag till mamma som hörde på.

Skrivning var mer mödosamt. Jag gjorde otaliga fel när vi hade rättstavning. Så, plötsligt, skrev jag felfritt. Jag hade börjat läsa böcker, och jag läste många.

Vi hade ständigt psalmverser att lära oss utantill. Första gången läste jag versen en gång och bad mamma att förhöra mig. Jag kunde inte versen. ”Du måste läsa ordentligt! sa mamma. ”Det har jag ju gjort”, svarade jag, uppbragt.

Mamma höll inte någon noggrann kontroll av vad jag gjorde i skolan, men ibland förhörde hon sig om mina prestationer. Jag svarade henne en gång att jag tillhörde de bästa. Hon gick på möte i skolan och fick veta att jag alls inte tillhörde de bästa, snarare bottenklungan. Hon kom hem och förebrådde mig. Jag svarade: ”Ja, men jag är bäst av de sämsta”.

Senare, i folkskolans tredje eller fjärde klass kom hon på att jag inte kunde multiplikationstabellen. Det var påsklov. Jag fick inte gå ut förrän jag kunde alla – dvs de tolv första – tabellerna.

Hon prövades också när det var föräldradagar i skolan. Det skulle vara gymnastiklektion. Vi elever och föräldrarna var redan i gymnastiksalen, före läraren. Jag och en kamrat roade oss med att springa omkring och dra ned byxorna på klasskamraterna. Mamma visade inte att jag var hennes son.

Jag hade ofta tråkigt i småskolan. Värst var det i syslöjden. Jag höll på i evigheter med ett förkläde. Fröken kom förbi, för att försöka få lite fart på mig. Jag satt med förklädet i knät och en banan på bordet framför mig. ”Du skall inte ha bananen där på bordet! Det är ju smutsigt!” sa fröken. ”Ja, fröken måste städa bättre!” kom det från mig. Pang! Örfilen satt där den skulle.

Freden kom medan vi ännu bodde i den lilla tvårumslägenheten samtidigt som bygget pågick av grannhuset, i vilket vi sedan länge skulle bo. Vi förskoleungar var ute och lekte i utrymmet mellan husen. Det låg lågt och utrymmet hade stängts inne av huskropparna intill. Det var vattenfyllt. Plötsligt började solen blixtra i ett fönster, i ett till och i flera. De öppnades och hemmavarande mammor skrek rätt ut i luften: ”Det är fred!”. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, i alla fall inte varför det skulle vara så betydelsefullt. Men upphetsningen spred sig också till oss barn. Vi började springa och hoppa över de brädgångar som lagt mellan husen, över vattnet. Glädjen gav oss liksom tillåtelse att vara lite vidlyftiga. Vad jag kommer ihåg plumsade inte någon i vattnet.

När vi flyttade till Nyköping blev Birgitta, systern, och jag retade för vår värmlandsdialekt. Vi försökte förstås anpassa oss, vilket ledde till att vi ett tag talade något som liknade något slags dalmål. Det dög inte heller. Det mer eller mindre skämtsamma hackandet på vårt sätt att tala blev gradvis allt grövre. Särskilt var det en pojke, Putte, som roade sig med det. Han gick redan i skolan. En dag fick jag nog. Jag fick tag i en påle som låg bland annat byggskräp. Med den jagade jag honom långt ut på fältet framför huset. ”Du är ju inte klok”, flämtade han. Men det var jag. Han aktade sig i fortsättningen.

Denna händelse såg inte min pappa. Han hade länge oroat sig för min oförmåga att bli arg och slåss. Men en dag, när jag fortfarande var i förskoleåldern, såg han hur jag gav igen. Det lugnade honom, vilket han berättade om många år senare.

Anders Leion