PATRIK ENGELLAU: Barn är viktigare än bilar

Märta Stenevi (bilden) från miljöpartiet är ny bostadsminister. Hon tycker att vi ska bygga för barn och inte för bilar: ”När vi bygger för barn i stället för bilar så blir det bra för alla”. Det får mig att tänka på när jag och förra frun skulle adoptera ett barn. Så här gick det till.För några decennier sedan beslöt min första fru och jag oss för att försöka adoptera ett barn eftersom vi inte kunde få något eget. I praktiken betydde detta att importera ett barn.

För att få importera ett barn måste man ha importlicens. Sådan licens beviljas av kommunens sociala myndigheter efter en noggrann prövning av ansökande föräldrar.

Frun och jag anmälde oss till prövningen. Det började med en introduktionskurs en kväll i flotta lokaler på Regeringsgatan i Stockholm. Ett halvdussin potentiella adoptionspar hade kallats. Det var lite nervöst. Paren satt och höll varandra i handen i väntan på vad som skulle hända.

En socialsekreterare trädde in i rummet och inledde vant en föreläsning. Hon var självsäker och rutinerad. Vi kände att hon hade makt eftersom det var hon och hennes kollegor som skulle avgöra om importlicens skulle beviljas. Hon kände det också, det framgick av kroppsspråket och av ständiga påpekanden om att vi alla måste sätta barnens intressen i första rummet och att våra intressen, som tilltänkta barnimportörer, var helt irrelevanta.

Efter ett tag blev jag, som aldrig kan hålla tyst, rätt provocerad.

Vad är det egentligen du vill säga? frågade jag. Min fru tryckte förskräckt min hand och de andra paren tittade oroligt på socialsekreteraren.

Socialsekreteraren tystnade och vände sig mot mig. Ett olycksbådande lugn inställde sig.

Jag vet inte om du träffat en irriterad socialsekreterare. Tänk dig ett flodhäststo som upptäcker en människa på vägen till hennes flodhästföl. De små ögonen blir röda och hon frustar hotfullt.

Barn är mycket viktigare än bilar, sa flodhästsekreteraren.

Absolut, sa jag lite undrande och osäkert. Flodhästen hade tagit kommandot.

För bilar måste man ju ha körkort, sa socialflodhästen med en listig blick.

Visst, sa jag, ytterligare förvirrad. Det är sant.

Ni kan betrakta det här som körkort för barn, sa myndighetsflodhästen självsäkert och slutgiltigt.

Det blev tyst en stund. Vad skulle man säga? Men strax återfick jag fattningen.

Biologiska föräldrar behöver ju inget körkort, sa jag.

Det tycker vi är en lucka i lagen, sa socialsekreteraren.

Det var ett formerande ögonblick i mitt liv. Jag förstod att det egentligen inte finns några gränser för hur långt makten kan gå om den får fria tyglar.

Frun och jag fick vår importlicens. Det var också ett formerande ögonblick i mitt liv. Till och med inom socialförvaltningen i Stockholms kommun fanns det ämbetspersoner som satte rättsstatens principer högre än vissa flodhästars animala känslor.

Så småningom fick förra frun och jag en underbar baby från Colombia.

Patrik Engellau