PATRIK ENGELLAU: I väntan på Gustav III

Karl XII:s vansinniga politiska projekt – det stora nordiska kriget – utarmade Sverige. När kungen dog år 1718 saknade Sverige både styrsel och trovärdig ledning. ”Epokens moraliska legitimitet var slut”, skrev jag i en historiebok 1986. Under de följande 54 åren, fram till Gustav III:s revolution år 1772, handlade svensk politik om att administrera ständigt återkommande kriser. Det påminner om den moderna svenska historien sedan något årtionde eller mer.

Dessa 54 år brukar i svenska historieböcker kallas Frihetstiden. Det låter tjusigare än det var. Perioden kunde lika gärna ha kallats förvirringens och det korrupta ledarskapets era.

Frihetstidens problem var i grunden desamma som våra. Samhällets gamla institutioner kunde inte härbärgera ett framväxande samhälles konflikter. De gamla eliterna stod inte pall mot förändringens vind.

Det gamla Sverige var ett ståndssamhälle. Tänk dig en byrå med fyra lådor markerade Adel, Präster, Borgare och Bönder. (Under skåpet och utan egen låda fanns egendomslösa, till exempel den gryende kapitalismens arbetare.) Dessa lådor passade inte för det framväxande samhälle som ännu knappt fanns och ändå började organisera sig i två nya partier som hette Hattarna och Mössorna. Om man exempelvis tittade i adelns låda fanns det inte längre några riddare utan mest Hattar och några Mössor. I de ofrälse ståndens lådor hittades mest Mössor.

Så länge det fanns enväldiga kungar – Karl XII och hans far Karl XI – spelade de fyra stånden och deras inre förhållanden inte så stor roll ty det var kungarna som bestämde. Men med kungamaktens sammanbrott skulle de förfallna stånden ånyo börja styra landet. Det gick inte. Kriget hade ödelagt hela försörjningsapparaten och ständerna tänkte inte på annat än att få ihop till sitt eget levebröd. De flesta blev mutkolvar. Stormakterna Frankrike och England skickade subsidier som förvandlades till lön för de styrande. Sverige behövde en uppryckning. (Samtidigt växte företag vid sidan av politiken vilket kan vara ytterligare en likhet med vår tid. Vetenskapen blomstrade också vilket väl knappast är fallet nu för tiden.)

År 1771, när prins Gustav var 25, dog hans far Adolf Fredrik (enligt uppgift för att han förätit sig på på semlor, surkål och ostron). Gustav själv var på resa i Frankrike för att lära känna den mondäna världen och för att tigga pengar. Han gjorde stor succé genom sin elegans och sitt belevade sätt. Han köpte ett halsband med juveler till kung Ludvig XV:s mätress Madame du Barrys knähund. När dödsbudet nådde prins Gustav skickade han sin reskamrat grever Scheffer i vagn till Versailles för att informera Ludvig XV. Kungen hade redan somnat men vaknade och tog på sig morgonrocken när han hörde Scheffers vagn på borggården. Han mottog Scheffer å det varmaste och lovade på stående fot Sverige mer subsidier för att Gustav nu på allvar skulle kunna förstärka konungamakten.

Ett år senare gjorde Gustav III faktiskt revolution men inte för att återinrätta och staga upp ståndssamhället enligt Ludvig XV:s önskemål. Till ständernas, särskilt adelns, förskräckelse införde har redan vid trontillträdet ett antal moderniseringar. Han chockerade samtidens eliter genom att se till att de högt ärade domarna Crusenstolpe, Ehrenpol, von Scheele och Qveckfelt avsattes som straff för att de tagit mutor. Han avskaffade tortyren, han införde brännvinsförbud för att begränsa superiet (ett förbud som sedermera omvandlades till ett för staten mycket lönsamt ”regale” alltså kungligt eller statligt monopol).

Han ansträngde sig särskilt för att försvara den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766, världens första. Mot slutet av 1773 förekom i tidningarna ett antal häftiga anfall mot åtskilliga högre ämbetsmän. Dessa klagade över hot och hat och ville begränsa tryckfriheten eftersom de ansåg att den inte hade brukats utan missbrukats. ”Missbruk”, sa kungen, ”är en följd av den mänskliga svagheten; den finns i de bästa inrättningar; skulle man ej tillåta någon nyttig inrättning, av farhåga för missbruk, som därav kunde födas, bleve aldrig något gagneligt gjort i det allmänna”. Han skickade en översättning av alla handlingarna i ärendet samt tryckfrihetsförordningen till Voltaire, upplysningens och tankefrihetens förkunnare med en personlig hälsning: ”Det är er som mänskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet av de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt för dess framåtskridande”.

Den franska revolutionens år 1789 tog denne kung på egen hand genom Förenings- och Säkerhetsakten ifrån adeln dess ståndsprivilegier, något som i Frankrike bara kunde ske genom ett blodbad. Inte så konstigt, kan det invändas, både kungen och adeln hade väl blivit skrämda av vad som skedde i Paris. Så var det inte. Gustav III gjorde sitt drag tre månader före Bastiljens stormning.

Kungens mor, den härsklystna Lovisa Ulrika, syster till Fredrik den Store av Preussen, låg i ständigt gräl med sonen som hon tyckte var feminin och fjollig. En gång kom han på besök till henne och hade med sig ett pärlbroderi som han tänkte jobba på. Hon undrade om det verkligen var en efterträdare till Karl XII som höll på med sådant.

Var är du Gustav III när vi behöver någon som du? Vår tids dominerande eliter, framför allt politikerväldet och dess partier, står inte heller pall för de krav som samtiden ställer.

Citaten kommer från Minnen ur Sveriges nyare historia, Stockholm 1852, av överste B. von Schinkel, före detta adjutant hos Karl XIV Johan (en rätt skvallrig skrift i åtskilliga band som bland annat stödjer teorin om att hovstallmästare Munck var far till prins Gustav Adolf).

Patrik Engellau