PATRIK ENGELLAU: Sans

Det är ingenting särskilt med Jenny Nordberg, Svenska Dagbladets medarbetare i USA. Hon tänker som de flesta av sina kollegor, nämligen som en svensk besserwisser, men hon gjorde det just igår den 24 januari och på ett så pregnant sätt att jag inte kunde låta bli att sätta tänderna i stycket utan att särskilt vilja utpeka Nordberg.

Nordberg menar att det är dags att revidera och ändra det amerikanska statsskicket:

Det USA kan behöva nu är inte bara en ordentlig och opartisk… genomlysning av allt som inträffat under den förra presidentperioden. Utan också en kritisk granskning av hur demokratin och själva statsskicket fungerar… För om det är något vi har lärt oss är det ju att demokrati inte är statiskt, utan måste underhållas och putsas och renoveras då och då. Ordentligt.

Generationer av löpsedelsskribenter och filmproducenter kan inte ha fel. Folk vill lufta känslorna. De är till och med villiga att betala för att bli riktigt arga eller ilskna eller rödögda av innerliga tårar över andra människors kärleksöden.

Att man kan tjäna pengar och vinna andra framgångar på att dra sin stråke över publikens känslosträngar ingår i journalistikens existensvillkor. Finns det inget emotionellt att förevisa så är det bara att konstruera nyheter eller åsikter som kan väcka allmänhetens affekter.

Just nu är det à la mode bland svenska skribenter att förfasa sig över hur dåligt den amerikanska politiken fungerar. Nordberg ropar skandal och talar om att inrätta ”en sannings- och försoningskommission” som ”skoningslöst ska gräva” och troligen bestraffa så mycket det går. Det ylar och gläfser av blodvittring.

Själv menar jag att det amerikanska samhället som vanligt uppvisar en imponerande resiliens och motståndskraft mot obehagliga utmaningar. Kapitolium blev belägrat och invaderat den sjätte januari av ett upplopp om flera hundra personer. President Trump verkade inte ens försöka få stopp på attacken. Även om det inte var första gången som kongressen anfallits – bilden visar en bombning i senaten den 7 november 1983 – var det allvarligt och ett hot mot det demokratiska systemet.

Men systemet stod emot på ett beundransvärt sätt. Ju större man anser att de utmaningar varit som Trump riktat mot den amerikanska ordningen, desto starkare anledning har man att beundra systemets motståndskraft. När dammet lagt sig, glasskärvorna städats undan, en ny regim installerats och USA bara har reguljära missnöjesanledningar som coronat att bekymra sig över kan man, som jag ser det, inte annat än hylla det amerikanska systemets överlevnadskraft. Det förtjänar hedersutmärkelser snarare än grävande och ifrågasättande kommissioner.

Den amerikanska konstitutionen fyller 233 år i år. Troligen har ingen grundlag förberetts så noggrant och med sådan eftertanke när den till slut fästes på papper. De har varit ett föredöme för resten av världen och den har till skillnad från andra länders grundlagar hållit i stort sett utan ändringar (om man inte räknar rättighetskatalogen som stadfästes tre år efter konstitutionen).

Jag tycker att vi borde förenas i respekt för dem amerikanska ordningen och konstitutionen framför allt nu när den visat hur väl den kan motstå provokationer, en respekt som alltså bör vara desto mer djupt känd ju större prövning man anser Trump ha varit. Det känns ovärdigt och förmätet att kräva av USA att landet ”ordentligt” ska renovera sitt statsskick särskilt om man som vi svenskar har en konstitution som bara är 47 år och som vi måste ändra stup i kvarten utan att våra utmaningar blir mindre besvärande.

Däremot är det oroande att tillräckliga åtgärder inte vidtagits för att stoppa techjättarnas angrepp på yttrandefriheten genom att förhindra utvalda människor tillgång till sociala medier.  Censur är det kanske främsta hotet mot demokratin.

Patrik Engellau