Svaret på hatretorik är ännu mer retorik. Det säger Amy Peikoff, professor i filosofi och policychef på nätverkssajten Parler i en intervju i brittiska webbtidningen Spiked.

Parler har gjort sig känt som ett alternativ till Twitter, framförallt för användare som motsätter sig de allt snävare definitionerna av yttrandefrihet hos andra sociala medier. Den 8 januari släcktes tjänsten ner, efter att det kommit anklagelser om att Trumpanhängare använt Parler för att samordna stormningen av Kapitolium den 6 januari.

Men att tysta obekväma röster är inte rätt väg att gå, menar Amy Peikoff. Istället följer Parler samma riktlinjer som den amerikanska aktiviströrelsen American Civil Liberties Union, ACLU, anammade under Nadine Strossens ledning (1991-2008). Nadine Strossen, som var den första kvinnan och därtill yngsta personen som någonsin lett UCLA, menade att svaret på hatretorik är mer retorik.

Det är förstås helt sant. Men då krävs också att människor verkligen tillåts uttrycka sig fritt, utan att bli censurerade utifrån andra människors känslor.

Intervjun med Amy Peikoff ger en intressant bild av samtidens känslosamma pk-ism, där allt som avviker från den egna åsikten upplevs som farligt och hotfullt. Särskilt intressant är det eftersom det är de som definierar sig själva som goda som står på barrikaderna för att tysta obekväma röster. Det anses helt i sin ordning, och till och med lovvärt, att tysta människor som har ”fel” åsikter.

USA:s förre president, Donald Trump, var just en av de där människorna vars åsikter ansågs fel. Därför släcktes hans konto ner av de stora techjättarna, och i de ”goda” medierna, som saluför ”rätt” åsikter, ansågs inte det som vare sig konstigt eller fel. Det sågs istället som ett bevis för att techjättarna har ”rätt” åsikt – det vill säga, samma som de själva saluför.

Det går att säga mycket om Donald Trump – och mycket har också sagts under de år han var president, kanske ännu mer under och efter valrörelsen 2020 – och man kan lugnt säga att han använt sig av yttrandefriheten på sociala medier. När andra skrikit ut sin kritik högt och ljudligt i sociala medier så har han skrikit högre. Och så har det fortsatt, under hela hans tid i Vita Huset.

Huruvida det är lämpligt att en president vräker ur sig i stort sett vad som helst på Twitter kan man förstås diskutera, men den här frågan handlar inte om det. Den handlar om hur hans motståndare hela tiden diskuterat möjligheterna att få tyst på Trump. Man har skrikit efter censur, helt enkelt.

Det här ser vi dagligen och stundligen även i Sverige, med politiker och medier som skriker efter inskränkningar i yttrandefriheten så fort någon säger något som inte passar in i den politiska korrekthet som ligger som en våt filt över hela det offentliga samtalet. De tjatar sig blåa om ”hat och hot”, men förmår aldrig förklara vad detta ”hat och hot” egentligen består av.

Att man dessutom jämställer hat med hot visar ju hur otroligt känslostyrd diskussionen är. Hur kan det ens finnas en debatt om hur man ska hindra människor från att uttrycka hat? Det är ju absurt – det liknar mest tankeförbud. Men även där är allt godtyckligt och subjektivt. I Sverige är det helt okej att skriva ”jag hatar Jimmie Åkesson” med fetstil medan det anses som förkastligt att lika rättframt skriva ”jag hatar Annie Lööf”.

Hade det varit på samma sätt, fast tvärtom, om vi haft en annan regering? Det kan ingen veta säkert, men jag tror faktiskt inte det. PK-vänstern – wokevänstern som man väl kan kalla den internationella motsvarigheten – har så länge levt i en inbillad visshet om att den står för det enda goda alternativet att den inte längre tål ens en saklig debatt. Alla som inte tycker som de ska tystas, stämplas, karaktärsmördas – helst utplånas från offentligheten. Och de är inte ens medvetna om att det är diktaturfasoner.

Vi som kategoriseras som konservativa och högersinnade, är så vana vid att betraktas som onda att hatet rinner av oss. Därför är vi heller inte lika känsliga när vi får mothugg och kritik och därmed inte heller lika benägna att vilja tysta våra meningsmotståndare.