Mitt, liksom troligen alla andras, politiska medvetandes fasta grund är föreställningen att demokrati och despoti är varandras motsatser och fiender. Despotin, till exempel i skepnad av Sovjetunionen, ville erövra demokratiska samhällen för att omvandla dem efter sitt eget beläte. Den här tankefiguren sitter så djupt att en sådan som jag har svårt att fatta att den påstådda oförenligheten mellan demokrati och despoti verkligen handlar om en tankefigur, det vill säga en mental konstruktion, snarare än ett oföränderligt fysiskt förhållande eller något slags naturlag. När USA år 2003 överföll despoten Saddam Husseins Irak var denna mentala konstruktionen de neokonservativa amerikanska ledarnas fyrbåk. Genom att utsläcka despotin personifierad av Hussein skulle de neokonservativa låta demokratin välla fram som en rättfärdighetens flod. Det var fint tänkt, men det blev inte så.

En intressant men förbjuden tanke är Alexis de Tocquevilles helt motsatta synsätt att demokrati och despoti inte är motsatser som skyr varandra som olja och vatten utan i stället tillstånd som utan hårda övergångar kan förvandlas till varandra. Hur demokratin kunde framträda ur despotin ägnade han sig visserligen inte så mycket åt men desto mer om motsatsen, alltså hur despotin låg och lurade i demokratins väsen och hela tiden strävar efter att ta över, kort sagt att en av folket oberoende överhet tar kontrollen över staten och gradvis reducerar folkets självbestämmande och frihet.

Despotins verktyg är hos Tocqueville välfärdsstaten som han alltså redan på 1830-talet lyckades förutse: Suveränen tyranniserar inte – han besvärar, trycker ihop, försvagar och lyckas till slut förvandla nationen till en hjord av fogliga och flitiga får, vilkas herde är staten.

Så här nästan två sekel senare kan man identifiera ytterligare ett verktyg som despotin tar i bruk för att förverkliga sig själv på demokratins bekostnad, nämligen politiken eller kanske snarare politikerna. Resonemanget går i tre steg och är mycket enkelt.

Det första steget är att demokratin förverkligas genom att folket väljer ombud som representanter när landet ska styras. ”Den svenska folkstyrelsen… förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse” står det i början av regeringsformen. Detta är sannolikt en praktisk ordning eftersom det skulle bli för stökigt om alla medborgare personligen på sin fritid skulle medverka i landets styrelse (fast det skulle nog säkerställa att det inte blev så mycket styrelse).

Det andra steget följer den sociologiska princip som Robert Michels döpte till oligarkins järnlag och som säger att ombuden gradvis tar makten från sina huvudmän i demokratiska organisationer. (Om du vill fördjupa dig skrev jag om det för ungefär ett år sedan.) När detta steg är klart har de demokratiskt valda ombuden omdanat sig till ett härskande politikervälde. Observera att dessa resonemang inte är lösa tyckanden från min sida utan ska föreställa vetenskapliga. Om man inte har pretentioner blir man inte tagen på allvar. I varje fall är jag själv övertygad om självklarheten och därmed vetenskapligheten i dessa observationer.

Det tredje steget, däremot, är inte vad jag vet vetenskapligt belagt, men säkert sant i alla fall, nämligen att när makten konstituerat sig vill den fortlöpande öka sitt inflytande. Man kan också säg att politikerna är omsättningsmaximerande i bemärkelsen att de hela tiden vill ha mer pengar för att kunna förverkliga sina favoritprojekt vilket i sin tur kräver att de skaffar sig större inflytande över medborgarna, inte minst över deras plånböcker.

Bara för att du ska känna dig hemma i filosofin på den här punkten kan jag påminna om att det inte bara är Tocqueville och jag som pekat på hur despotin hotar demokratin med olika verktyg, välfärdsstaten hos Tocqueville och den politiska överhetens maktlystnad hos mig. Platon var inne på ett liknande spår. Han förklarade att tyranniet skulle ersätta demokratin och att historiens verktyg skulle vara den frihetslängtan som demokratin upptände hos medborgarna. Denna frihetslängtan, sa Platon eller snarare Sokrates, skulle göra att människorna inte tålde några som helst regler (inte ens naturlagarna eller bordsskicket) och då kunde samhället inte bestå.

Jag är mycket bekymrad över de pågående paroxysmerna inom den amerikanska demokratin. Inte för att jag riktigt kan tro det men jag oroar mig för att en politiskt korrekt – ”woke” – despoti håller på att utvecklas genom att knäcka precis de medborgerliga friheter, till exempel yttrandefriheten, som Tocqueville framhöll som demokratins sista värn mot despotin.

En troligen viktig slutsats av detta är att hotet mot friheten inte kommer från höger eller vänster, från nazismen eller socialismen, utan från demokratin själv vare sig det är Platon, Tocqueville eller jag som har den vassaste analysen. Det är inte någon sorts hitlerjugend eller rödgardister eller andra extremister som petar folk från Facebook och Twitter utan betydelsefulla människor som säger sig ta ansvar för demokratin.