PATRIK ENGELLAU: Ett samtal i förtroende

Jag skulle gärna vilja diskutera en sak med dig i förtroende. Det handlar om en gemensam bekant, nämligen det svenska folket. Jag vet inte hur väl du känner honom. Jag har känt honom mycket länge, barndomskamrat kan man väl säga, men ändå inte sådär intimt som en klasskamrat eller jobbarkompis. Men han har liksom alltid varit med mig och han har alltid varit schysst.

Skälet till att jag vill tala med dig om honom, svenska folket alltså, är att jag på senare tid, särskilt sedan coronat började, inte riktigt känner igen honom. Förut har han alltid varit en, som jag har tyckt, rätt balanserad, pålitlig och godmodig typ men… Kan jag tala öppet med dig? Du får inte tro att jag har något horn i sidan till honom, jag är bara orolig för honom. Tyck inte att jag överdriver nu. Det kanske jag gör, men det är inte av illvilja. Du förstår… ibland när jag ser vad han gör och hör vad han säger så undrar jag… om han kanske inte blivit lite besatt? Inte direkt tomtar på loftet utan mera som ett tillstånd av oberäknelighet och troligen någon sorts depression med starka tendenser till självskadebeteende.

Vad sa du? Psykfall? Kanske en hård diagnos för ett helt folk, men föralldel, jag förstår hur du menar. Fast jag tycker det känns mest som om han gripits av ångest. Han verkar djupt skrämd. Han är rädd för allting och det har såklart inte blivit bättre med coronat. Nu tror han att han ska dö om han träffar fler än fyra personer, sig själv inräknad.

Det som bekymrar mig är att det knappt går att tala med honom. Ibland säger jag till honom att lugna sig lite för det är inte alls säkert att coronat är så farligt. Jag säger till honom att en nedstängning av Sverige kanske skulle skapa fler problem än det skulle lösa. Men det gillar han inte att höra. Han inte ville veta att det finns olika vetenskapliga uppfattningar. Han vill följa vetenskapens råd men bara den vetenskap som rekommenderar en törnrosasömn för Sveriges ekonomi. Jag säger vi faktiskt inte vet så mycket. Då blir han förbannad. Han vill inte släppa sin fasa för de olyckor han med säkerhet tror ska komma. Vet du, jag tror faktiskt att han gillar sin rädsla.

Hans reaktioner verkar ofta helt irrationella. Han kan bli förbannad på mig när jag föreslår att han ska ta det lugnt, sätta sig ned och tala förnuftigt med några kloka människor. Han vill inte uppföra sig sansat, han vill egentligen bara klubba ned alla som inte delar hans extrema oro. Man kan inte resonera med honom för han besvarar alla argument med invektiv.

Så fort han öppnar en tidning eller knäpper på teven så blir han ännu räddare och ännu säkrare på att han har anledning att frukta… frukta vadå? undrar du… jag är inte säker, jag tror han förskräcks av vad som helst, i första hand coronat och dessutom klimathotet och vaccinet och kolesterolet, det finns massor att förfäras av, han menar att människornas liv aldrig varit farligare än nu trots att vi lever bättre än någonsin. Den enda tröst ha kan komma på är att Trump åkte ut.

Spelet mellan honom och media går inte att förstå. Eller också är det så enkelt som det verkar, nämligen att media inser att han vill bli övertygad om att han inte oroar sig i onödan utan i stället kanske alldeles för lite. Därför tar journalisterna i ännu mer för att ytterligare skrämma honom och således göra honom till viljes. Framför allt gör media sitt bästa för att mörbulta sådana som eventuellt vill mildra hans oro. Om du till exempel hävdar att jordens värmedöd inte är så sannolik och i varje fall inte aktuell det här årtusendet så blir du nedtryckt i skoskaften av journalisterna medan han står bredvid och öser glåpord över dig. Ve den som försöker ta hans sorger ifrån honom eller ens understår sig att söka belysa dem med någon sorts eftertanke.

Politikerna uppmuntrar förstås hans rädsla eftersom rädslan manar honom att ge dem fria händer att styra utan besvärliga demokratiska hämningar. Blir han tillräckligt skraj kan de nog börja härska medelst dekret och riksdagen åtminstone tillfälligt hemförlovas. Men just nu är risken inte någon sorts diktatur utan politikerväldets åtminstone tillfälliga implosion. I stället för att härska löper överheten runt som yra höns och skyller olyckan på varandra medan han – fortfarande samma han, det vill säga det svenska folket – ilsket hötter med nävarna. Olyckan är att hela världen, gestaltad av den av Svenska institutet dagligen uppdaterade internationella Sverigebilden, bestämt att Sveriges coronapolitik sedan några veckor omplacerats från första till sista position i listan över framgångsrika strategier. Regeringen skyller på Folkhälsomyndigheten och landstingsregionerna, oppositionen skyller på regeringen, socialstyrelsen skyller på Folkhälsomyndigheten och Folkhälsomyndigheten skyller på regeringen. Alla, inklusive IVO, skyller på kommunerna och kommunerna säger det här är minsann inte så lätt som ni tror med tanke på våra arbetsvillkor.

Han vet inte vad han vill, vår schysste gamle kompis svenska folket. Tills vidare nöjer han sig med att vara arg. Va? Anser du att han är hysterisk? OK, men det får stå för dig.

PS Det pågående apspelet påminner mig om min tid som ansvarig för det svenska u-landsbiståndet till Guinea-Bissau. Biståndet bestod av utvecklingsprojekt, till exempel fiskeriutveckling genom byggnation av fryskedjor så att fisken inte ruttnade på vägen till marknaden i huvudstaden. Det funkade för det mesta inte. När jag talade med de ansvariga för utvecklingsprojekten, ofta utbildade människor som haft turen eller kontakterna att ordna ett bra jobb i staten, brukade de sucka, slå ut med händerna och hänvisa till sina otillräckliga villkor, till exempel taskiga löner, för mycket byråkrati, låg utbildning hos personalen, oklara regler, otillräckliga budgetar och över huvud taget just sådant som vi numera skyller på i Sverige när politiken inte fungerar.

Nu har jag varnat: den svenska situationen uppvisar samma symtom som afrikansk underutveckling och tills vidare misstänker jag att orsaken är densamma. Det svenska underutvecklingssyndromet har krupit på oss under det senaste halvseklet.

Vi har en hel del att ta tag i och det nuvarande politikerväldet saknar kompetensen och de nödvändiga insikterna.

Patrik Engellau