Många svenska samhällsforskare har mycket att förklara. De har utnyttjat sin akademiska legitimitet för att underblåsa en samhällsutveckling som lett till ökad kriminalitet och oro. All skepsis mot öppenhet och invandring har brännmärkts som uttryck för en irrationell och primitiv främlingsfientlighet. Vad säger nu dessa forskare när mycket av det som de i sina vetenskapliga alster har framställt som fördomar och lögner ses som vedertagna fakta och verklighet?

Har forskare ett ansvar för vad de säger och skriver? I någon mening har de alltid det. Speciellt om den kunskap de säger sig producera tillåts påverka människors liv. En forskare inom medicin som förklarar att en viss behandling av en hjärtsjukdom är att rekommendera och som får praktiserande läkare att utföra denna behandling kommer naturligtvis ställas till svars om behandlingen visar sig vara direkt livsfarlig. Hur tänkte forskaren? Vad grundade han eller hon sina slutsatser på? Hur ser vederbörande på att behandlingen inte alls fungerar och att patienterna dör på löpande band?

En litteraturforskare som skriver en fantasifull avhandling om den svenska romantiken har mindre att svara för. Forskarens rivaler kommer att påpeka inkonsekvenser och rena dumheter, men ingen kommer att fara direkt illa av att forskaren lät sin fantasi skena iväg. Men hur är det med forskare inom samhällsvetenskap – i vid bemärkelse – som uttalar sig om det rätta och det goda och vars kunskapsalster tillåts påverka samhällsutvecklingen i en viss riktning? Ska de ställas till svars för eventuella misstag? Jag tycker nog det. Speciellt om de tvärsäkert tillåtit sig att moralisera över sina ideologiska motståndare och framställa dem som ondsinta och okunniga.

Så vad säger alla våra svenska forskare idag inom sociologi, kulturstudier, historia, genusvetenskap och jag vet inte vad, som med sitt arbete drivit fram den utveckling som lett till att Sverige nu plågas av en systemhotande kriminalitet? Vad säger de lärda professorer som brännmärkt alla former av skepsis mot öppenhet och massinvandring som främlingsfientlighet, populism, okunnighet och rasism? Den 12 september kunde vi läsa på SVT-nyheters sajt: ”Släktbaserade kriminella nätverk hotar demokratin”. I ingressen skriver man: ”Gängkriminaliteten har hamnat i fokus under sommaren. Polisens underrättelseverksamhet NOA har ringat in 3000 personer som är kopplade till våldsamma nätverk runt om i landet. Störst är hoten från de släktbaserade nätverken. – De strävar efter att bygga upp ett parallellt samhälle med ett parallellt rättssystem där lojaliteten och makten ligger hos familjen istället för hos staten, säger Linda H. Staaf, chef för polisens underrättelseverksamhet NOA.”

Där ser man. Svart på vitt: Invandringen har gett oss nya former av svårartad kriminalitet. Den hotar till och med demokratin. Det började som bekant med en skakning på undre däck. Den här gången med en lördagsintervju med rikspolischefen Mats Löfving i P1: Det handlar inte bara om ”gäng” av ungdomar, berättade han, utan även om ett 40-tal släktbaserade nätverk som ägnar sig åt kriminell verksamhet. Några dagar senare trädde Stefan Löfven fram, i en intervju i Aktuellt, och tillstod att den nya kriminaliteten har kommit med invandringen. Och nu verkar det vara fritt fram. Proppen har dragits ur. Vad som tidigare var okunskap är nu kunskap. Vad som tidigare var fördomar är nu konstaterad verklighet.

Så vad säger ni nu, Mattias Gardell, Tobias Hübinette, Irene Molina, och alla ni andra som i åratal har orerat om våra falska föreställningar om ”den Andre”? Vad säger ni om gängkriminaliteten och de släktbaserade nätverken? Det där med att massinvandring av människor från klankulturer skulle skapa problem var ju bara något vi trodde i vår dumhet och enkelhet. Så hur kunde det gå så fel? Teorin verkar inte ha fungerat på verkligheten. För vi var ju alla så lika.

Står ni fast vid era teorier? Står ni fast vid tanken att all skepsis mot öppenhet och massinvandring har med islamofobi och rasism att göra? Står ni fast vid tanken att det alltid är relevant att försvara en fortsatt massinvandring till Sverige med hänvisning till öppenhetens moraliska överlägsenhet? Är det verkligen i alla lägen rimligt att praktisera de öppna gränsernas politik? Är det verkligen i alla lägen rimligt att inte tillåta svenskar att önska att deras enda hemland även i framtiden ska präglas av svenska människor, svenska normer och svenska värderingar?

Det stör inte mig att människor forskar. De får forska om vad de vill. Däremot stör det mig att svenska akademiker utnyttjat sin vetenskapliga legitimitet till att underblåsa en hysteri kring allt som har med immigration och svenskhet att göra som hindrat politiker och människor i allmänhet att se på dessa fenomen med nyktra ögon. Hur är det möjligt att så många svenskar akademiker på olika sätt har kunnat torgföra idén att de skillnader som finns mellan människor från olika kulturer inte på något sätt bör tas i beaktning när det gäller omfattningen av svensk immigration? Hur är det möjligt att så många svenskar akademiker gett efter för den infantila hysteri som bestått i att tro att alla former av omsorg om den egna kulturen och den egna identiteten är ett utryck för en orättfärdig ”rasism”? Var fanns proportionerna? Var fanns kontakten med verkligheten?

Självklart måste ansvar utkrävas. Står dessa forskare fast vid sina teorier? Står de fast vid sitt moraliserande? Många svenska akademiker har mycket att förklara.