Gästskribent JOHAN AHLIENUS: ”Ta fast tjuven!!” – om demokratur och demokrati

Den enkle betraktaren kan ibland känna en blandning av bestört häpenhet och motvillig beundran inför våra makthavares skamlöst frimodiga hantering av sanningen.

Bjudande varningar om ”hot mot demokratin” hörs nu ofta i ibland möjliga men oftast långsökta sammanhang i syfte att motivera censur, stödja ideologisk skolning vid skolor och lärosäten, och inte minst för ökade anslag till SR/STV och andra regimtrogna media.

Hoten sägs bestå i de regimkritiker som är negativa till invandring, Islam, SR/STV, genuscertifering, HBTQ, och identitetspolitik, de som inte förstått den strukturella rasismen, och de som sprider misstro mot myndigheter. Och så, förstås, Trump, Putin, Duda och Orban.

Men detta stämmer inte. Det är inte demokratin som är hotad, utan den socialdemokratiska och politiskt korrekta demokraturen.

Vad är då en ”demokratur”

Vilhelm Moberg beskrev den så i Dagens Nyheter 1965:

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.

Till detta lägger Wikipedia att demokratur är en formell demokrati som:

saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger eller annat godtyckligt kollektiv man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull

Det är i demokraturen, med dess brist på respekt för åsikts-och yttrandefrihet det verkliga demokratihotet finns, kanske tydligast i synen på invandringspolitiken, där dåvarande biträdande utrikesministern Pierre Schori tidigt formulerade sig så här i ett riksdagsanförande:

Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.

Hotet från demokraturen, kan tyckas så uppenbart, och så lätt för många att känna igen sig i, att det är svårt att förstå varför begreppet inte blivit mer uppmärksammat i den politiska diskussionen idag.

Det är demokraturen som är det reella hotet mot demokratin. De andra hot som politiker, journalister och myndigheter varnar för, tjänar mest till att förvirra som när tjuven ropar ”Ta fast tjuven!”

Demokratin hotas inte av att SR/STV inte får ännu mera pengar eller att den nuvarande hegemonin inte grundlagsskyddas, eller för att bidragen till de tidningar och organisationer som utgör etablissemangets opinionsmilis skulle vara för små, eller av otillräcklig kvotering till kvinnliga styrelseposter, för få fritidsgårdar, för lite genustänk vid universiteten och otillräcklig offerstämpling och särbehandling av etniska och sexuella minoritetsgrupper. Eller att väljarna i Ungern och Polen inte är PK.

Däremot hotas demokratin av åsiktslagar, censur, regimtrogna tidningar, som mörkar och vinklar, statliga media som kolporterar propaganda, anpassliga redaktörer som förföljer dissidenter och ett politiskt klimat där man riskerar att stoppas i fackföreningen eller bli av med sitt jobb om man har fel värdegrund.

När statliga och etablerade media, myndigheter eller någon regimkoryfé varnar för ”hot mot demokratin” så ska det nog oftast läsas som ”hot mot demokraturen”. Borde inte detta begrepp spridas? Dess verklighetsnära beskrivning av Sverige av idag skulle kunna bli en kraftfullt vapen i de dagliga diskussioner som utgör det ideologiska slagfältet.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han heter egentligen någonting annat.

Gästskribent