HITTAT PÅ NÄTET: Sven Hedin i Tibet

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Upptäcktsresanden Sven Hedin (1865-1952) kartlade tidigare okända områden i Tibet och övriga Centralasien under tre expeditioner mellan 1893 och 1909. År 1902 blev han den siste i Sverige att adlas. År 1913 blev han ledamot av Svenska Akademien.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Sven Hedin är den främste bland våra nu levande upptäcktsfarare. Under kamp med de centralasiatiska öknarnas brännande hetta och kvävande sandstormar, med Tibets isande köld, med brist och umbäranden har han lyckats utforska och kartlägga väldiga, förut okända områden och gjort många upptäckter av stort etnografiskt och kulturhistoriskt intresse.

I Tibet fann han t. ex. en av de största sjöarna i hela världen, ett vatten som ej ens var antytt på de äldre kartorna. Vid den egendomliga ökenfloden Lop-nors källor, en trakt som numera är ”den vilda kamelens förlovade land”, påträffade han ruinerna av en kinesisk stad med gamla kinesiska mynt och intressanta manuskript från tredje århundradet e. Kr. Staden hade en gång gått under, därför att floden Tarim, som förut strömmade mot öster och föll ut i Lop-nor, ändrade sitt lopp i sydlig riktning. Sedan hade staden begravts av ökensanden.

Som Hedins största vetenskapliga bragd räknas dock uppsökandet av Brahmaputras och Indus’ källor och upptäckten av den stora bergskedja, som han givit benämningen Transhimalaja. Tack vare sin oräddhet och förslagenhet besegrade han de oerhörda svårigheter, som mötte honom på denna forskningsfärd. Under olika förklädnader lyckades han komma in i områden, som aldrig förr beträtts av någon europé. En stor vit fläck på kartan blev också nu utfylld.

I Tibet den 6 augusti 1901:

I nära två månaders tid kämpade han här med kölden på en höjd, som med flere hundra meter översteg Mont Blancs, Europas högsta fjälltopps, allt under det att proviantförrådet smälte ihop för var dag. Det vill en utomordentlig spänstighet till för att arbeta med forskningar och kartläggning här uppe i den tunna luften, där även den minsta ansträngning känns blytung.

”Jag njöt dock” – skriver han i sin spännande bok Tibetanska äventyr – ”av resan och av att veta, att jag överallt var den förste europé, som vandrade över dessa ödsliga berg, där inga andra stigar funnos än de, som upptrampats av vilda djur, och inga andra spår än de, som intryckts i marken av jakar, kulaner och antiloper. Territoriet är herrelöst. Floder, sjöar och berg sakna namn. Allt tillhör mig; det är min egendom för ett par månader, mitt eget land. Liksom skeppet gungar sin spårlösa ban genom världshavets dyningar, så kryssa också vi oss fram över och mellan Tibets bergskedjor, jättelika vågor, förvandlade till sten.

Då jag efter en hård dag, den 6 augusti, gick ut i natten, var himlen molnhöljd. Endast ett gletschermassiv i söder beskuggades ej, och dess kyliga firnfält voro blekt belysta av månen. Mina tjänare sovo djupt. Karavandjuren hade tjudrats, lägerelden slocknat. Endast bäcken sjunger sin sorlande, gråtmilda sång bland skifferskivorna. Tyst och stilla vakar natten ensam över ödemarken. Runt omkring på alla håll utbreder sig ett kaos av obesvarade frågor och olösta gåtor. Långt bort i söder anar man Himalajas kam och längre bort Indien med sina kvava djungler. I den fjärran västern insnärja sig våra tibetanska berg i Pamirs högland, och då solen går upp hos oss, har hon redan gjutit sina morgonstrålar över Mittens rike. Förgäves spanar jag efter en eld eller spåret av en människa. Jag har uppnått en obebodd och obeboelig del av jorden. Jag känner mig försvinna som ett stoftgrand på dess omätliga yta och tror mig förnimma, huru planeten med svindlande fart fortsätter sin rastlösa rullning bort genom rymden.”

Läs hela kapitlet om upptäcktsresanden Sven Hedin i Grimbergs Svenska folkets underbara öden här

Redaktionen