Covid-19 har kallats för historiens första ”woke-virus”. Kanske för att det smittar när man sitter på uteserveringar, men inte lika mycket när man samlas i tusental för att demonstrera med BLM.

Politiskt står viruset på demokraternas sida i USA och på socialdemokraternas sida i Sverige. I samband med utbrottet i februari 2020 skedde en dramatisk ökning av S-regeringens opinionssiffror, samtidigt som oppositionen rasade. Plötsligt var det ingen som pratade om Jimmie Åkesson.

I USA var trenden den motsatta. I början av året såg det ganska ljust ut för Trump, men från sista veckan i februari har opinionssiffrorna dalat fem procent, trots att USA visat större handlingskraft när det gäller Corona än Sverige. Som ytterligare orosmoln har Bill Gates aviserat en ny virusvåg under oktober/november – precis när valkampanjen går in i sitt slutskede.

Bakom det femprocentiga tappet ligger förstås också Black Lives Matter, som fungerat som en ombudsarmé för demokraterna. Inte bara symboliskt utan krasst ekonomiskt. De företag som traditionellt stöttar demokraterna har pumpat in miljardbelopp i rörelsen. Enligt Ronie Berggren (som jag litar mycket på) hade Trumps valseger varit given, om han satt in hårdare åtgärder mot BLM. Ronie samtalar här med Björn Nordström om senaste tidens våldsutveckling i USA. Trumps relativa passivitet kan förklaras av att gräddan av demokratiska partiet, inklusive Joe Biden och Nancy Pelosi, tillsammans med delar av polisväsendet, böjt knä inför BLM. Att i det läget kalla in nationalgardet skulle vara att erkänna ett inbördeskrig. Tucker Carlson på Fox News är inne på en annan linje, och menar att främsta orsaken till Trumps handlingsförlamning är hans Senior adviser (och svärson) Jared Kushner.

Den konservative bloggaren Dennis Prager menar att demokraternas bästa strategi just nu är att försäkra sig om att Joe Biden håller tyst. Samma sak brukar sägas om Stefan Löfven, som blir mer övertygande ju mindre han säger och är allra mest övertygande när han inte säger något alls, utan bara visar upp sitt bekymrade ansikte. Det gäller för S-ledningen att hålla honom borta från duktiga debattörer som Åkesson.

På liknande sätt arbetar demokratiska partiet för att skydda Biden mot Trump. De debatter som ändå måste hållas, vill man omgärda med regler och villkor för att jämna ut oddsen. Jag vet inte vilka dessa regler är, men kan tänka mig någon sorts förbud mot ”hate-speech”. Kanske med inspiration hämtad från Twitter eller vårt eget Svt.

Men även om Biden vinner, är han en otippad frontfigur för ett parti som senaste tiden gjort sig känt för rasifierat hat mot vita, framgångsrika, välbärgade män. Hans yttre verkar sammanfatta allt man tar avstånd från. Vidare har han rykte om sig att vara en snuskig gubbe med pedofila tendenser och begynnande senildemens (som gett sig tillkänna tillräckligt ofta för att bilda en egen genre på YouTube). Så hur lyckas han samla partiet? Jag kan tänka mig några förklaringar:

– Flertalet demokrater är normala människor, som inte vågar sätta sig upp mot den högljudda, revolutionära falang som vill kasta det amerikanska samhället över ända.

– Hillary Clintons nederlag kan tolkas som att amerikanska väljare inte är redo för en kvinnlig president.

– Efter åtta år med Obama är man kanske heller inte redo att lägga sin röst på en svart president.

– Sist men inte minst. I skydd av Biden kan demokraterna plantera en vicepresidentkandidat, som personifierar desto fler av identitetsvänsterns hjärtefrågor. Nämligen Kamala Harris.

Vet inte om det är en medveten strategi, men Biden är 77 år gammal och visar tecken på sviktande mental kapacitet. Bara det kommer förstås att stärka vicepresidenten position, och man kan heller inte utesluta att han avgår i förtid, av hälsoskäl. I så fall får USA sin första kvinnliga president; därtill en kvinna som knappast hade haft chans att vinna ett gängse presidentval.

Hon ser ut ungefär som vilken europeisk tant som helst, men är noga med att presentera sig som ”Black”. Politiskt är hon en av de demokrater som skiftat ”vänsterut” i frågor rörande hälsovård, klimat och framför allt rättskipning. Från att tidigare ha varit ”tough on crimes”, vill hon numera ha bort poliser från gatorna och istället satsa på bättre skolor och ökade sociala insatser. I den här intervjun antyder hon till och med att frånvaron av poliser, skulle vara en av orsakerna till att det är så tryggt i vita förorter.

Det finns anledning att se upp med Kamala Harris.