Richard Sörman: Kadaverdisciplin i skolan är också ett uttryck för låga förväntningar

Richard Sörman

IDÉ OCH KULTUR Det är lätt att beklaga sig över de låga förväntningarnas rasism: Genom att inte ställa krav på eleverna på skolor i invandrartäta förorter lär vi dem inte att ta ansvar! Men det finns också ett hyckleri i begreppet de låga förväntningarnas rasism. Detta blir bland annat uppenbart i de skolor där man vänt en negativ trend genom att införa en kadaverdisciplin som varken finns eller behövs i svenska skolor. Tvång och disciplin är nämligen också ett sätt att visa att normala förväntningar inte fungerar.

Debattören Hamid Zafar, som bland annat har arbetat som framgångsrik rektor i Biskopsgården i Göteborg, skrev 3 november en krönika i Expressen om effekterna av de låga förväntningarnas rasism när det kommer till skolor i invandrartäta förorter: Jag tänker ofta på det där med låga förväntningar och hur det sammanfaller med missriktad välvilja. De låga förväntningarnas rasism är ett fenomen där man utgår ifrån olika förväntningar på människor utifrån kultur och etnicitet.

Zafar tar upp fallet Storvretaskolan i Botkyrka, som blev den första kommunala skola som tvångsförvaltats av staten på grund av dåliga resultat. Konsekvent hade man undvikit att ta tag i de dåliga skolresultaten. Kommunala tjänstemän hade uttryckt att eleverna på skolan skulle komma att ”stigmatiseras” om det öppet beskrevs hur dålig skolan var. Det är dags att växa ur förminskande offerkoftor menar Zafar. Ställ krav och arbeta med konsekvenser! Låga förväntningar stjälper snarare än hjälper!

Vem sympatiserar inte med Zafars perspektiv? Naturligtvis ska en svensk skolförvaltning påtala reella missförhållanden och naturligtvis måste svaga och stökiga elever konfronteras med sina problem. Så visst: Låt oss kalla en spade en spade. Problem ska inte förminskas eller sopas under mattan. Om det bara vore så enkelt.

”Lika för alla” så blir det bra, liksom. Jag tog upp ämnet i min förra text här på Det Goda Samhället och jag säger det igen: Det fenomen vi kallar de låga förväntningarnas rasism är högst paradoxalt på så vis att det tycks påvisa existensen av en dumsnäll välvillighet från det svenska samhällets sida samtidigt som det avslöjar att vi faktiskt inte har samma förväntningar på alla människor oberoende av vilka de är.

Den som vill får gärna försöka övertyga mig om att de urusla skolresultaten på Storvretaskolan i Botkyrka i huvudsak har med de låga förväntningarnas rasism att göra. Jag är öppen för fakta och argument. Själv tänker jag snarare att talet om de låga förväntningarnas rasism bara är ännu ett sätt att friskriva invandrarna själva från de problem som finns i invandrartäta områden. Naturligtvis spelar det roll hur det svenska samhället agerar i förhållande till invandrarna, men det blir paradoxalt nog ännu ett uttryck för de låga förväntningarnas rasism att skylla invandrarskolornas misslyckanden på de låga förväntningarnas rasism. Invandrarna blir offer för det svenska samhället och inte för sig själva.

Jag betvivlar inte att många elever på den aktuella skolan hade mått bra av ordning och reda och tydliga krav. Självklart inte. Men jag köper inte att det inte någonstans finns en orsak till att människor faktiskt har lägre förväntningar på dessa skolor och på dessa elever. Det finns nämligen en annan sida av myntet som sällan diskuteras och det är att det verkar vara rejält hårdare krav och hårdare disciplin som gäller om man ska komma till rätta med problemen, hårdare krav och disciplin än vad som gäller i skolor med svenska barn. Det är väl märkligt om det är den missriktade välviljan som är problemet?

Anna Dahlberg skrev i augusti 2018 en artikel i Expressen om hur Hamid Zafar själv framgångsrikt vände en kraftigt negativ trend för Sjumilaskolans högstadium i Biskopsgården genom att införa just ordning och reda och genom att börja ställa krav och låta elever och föräldrar ta konsekvenser av asocialt beteende. Jättebra! Problemet är bara att det knappast är de regler som gäller i en normalfungerande svensk skola vi talar om.

Fokus skulle ligga på ordning och reda. Inför varje lektion ställer eleverna numera upp sig på led för att sedan ta läraren i hand. Det finns regler kring hur man går in i och lämnar klassrummet. Mobiltelefoner är förbjudna. Tidigare slarvades det till och med när det gällde polisanmälningar. Nu har det införts ett system för skriftliga varningar, avstängningar och omplaceringar liksom rutiner för att göra föräldrar ersättningsskyldiga om barnen förstör något. En elev som satte en sax i en soffa fick exempelvis en räkning på 9 000 kronor med sig hem. Det har fått skadegörelsen att minska kraftigt.

Enligt artikeln medger Zafar själv att det krävdes en del ”okonventionella lösningar” för att komma tillrätta med problemen. Och det verkar stämma. Jag har själv barn i svenska högstadieskolor och jag har aldrig hört talas om att man skulle ha några regler för hur ungdomarna ska gå in och ut ur klassrummen.

Jag försöker alltså vara så politiskt inkorrekt här att jag hävdar att det åtgärdsprogram man fick ta till för att få Sjumilaskolan i Biskopsgården att fungera antyder att det fanns ganska goda skäl att ha låga förväntningar på eleverna. Att införa kadaverdisciplin är nämligen bara ännu ett sätt att visa att man inte förväntar sig att ungdomarna på skolan klarar av att uppföra sig enligt normal svensk skolstandard. De låga förväntningarnas rasism såsom den kommer till uttryck i låga krav och eftergivenhet kanske förvärrar situationen, men det är inte alltid så enkelt att den orsakar den. Det är bara ett sätt att reagera på ett problem som finns där från början. Kadaverdisplin är ett annat sätt att reagera. Kanske bättre, men det har ingenting med ett svenskt normalfall att göra.