Den 10 november är det Mårtensafton, eller Mårtensgås som det brukar kallas. Då ska det festas på svartsoppa (soppa på gåsblod, gåskrås och katrinplommon), gås och äppelkaka, och även om seden idag mest förknippas med Skåne så har den historiskt varit känd i hela Sverige ända sedan 1500-talet. Till en början var det främst de högre stånden som festade med gåsmiddag och först under den sena 1800-talet spreds gåsen som festmat över hela landet, i takt med det ökande välståndet.

Mårtensafton har fått sitt namn efter det katolska helgonet Martin av Tours, eller Mårten som det blev i försvenskad version. Han föddes i Ungern omkring år 316 och tjänstgjorde i unga år som soldat i den romerska armén. Han posterades i Gallien, det nuvarande Frankrike, där han så småningom valde bort vapnen för ett fromt liv i den kristna tron och blev ordensbroder, munk.

Martin av Tours gjorde sig tidigt känd som en godhjärtad och generös man, som kände starkt för de fattiga och utsatta. En av legenderna om honom berättar att han gång, medan han ännu var soldat, träffade en döende tiggare ute i kölden. Martin kände med den sjuke tiggaren och gav honom halva sin mantel att värma sig med. I en dröm fick Martin sedan se Kristus, som bar just den delen av manteln som han gett till tiggaren. Vissa anser att just den berättelsen utgör etymologin bakom, alltså det språkhistoriska ursprunget till, det vi idag kallar ”palliativ vård” – alltså vård och omsorg om döende. Mantel heter ju pallium på latin.

Martin av Tours blev en omtyckt munk som gjorde många missionsresor och som snabbt fick rykte om sig att vara en god predikant. Det fick hans överordnade att se honom som en lämplig kandidat för biskopsstolen, men det ville då rakt inte Martin. Han försökte förtvivlat komma undan utnämningen och gömde sig till sist i ett gåshus. Det skulle han inte ha gjort, för gässen förde ett sådant oväsen att hans gömställe avslöjades. Och så blev Martin av Tours biskop till sist, mot sin vilja. Vi har alltså den ofrivillige biskopen att tacka för vår traditionella gåsmiddag.

En mindre något mindre trevlig legend berättar att den annars så fromme Martin ville hämnas på de högljudda gässen och krävde att var och en i hans församling skulle slakta och äta minst en gås var om året.

Det är naturligtvis inte bara i Sverige vi firar Mårtensafton. I den katolska världen är Martin av Tours ett omtyckt helgon, som naturligtvis uppmärksammas med diverse festligheter. I belgiska Flandern är det vanligt att barnen får presenter av Sankt Martin, och man arrangerar också ljusprocessioner med lyktor som karvas ut i betor. Dessa processioner har under senare tid blivit minst lika populära bland icke-katoliker, och anordnas numera också på många platser i Tyskland och Holland, trots att de protestantiska kyrkorna inte officiellt erkänner helgonen.

Att äta gås på på Mårtensafton är vanligt i fler länder än Sverige, till exempel Danmark och Tyskland, men även andra traditionella maträtter förekommer. I Polen bakar man och avnjuter en särskilt sorts Sankt Martin-croissanter, som kallas Marcinki. I Portugal och Italien sammanfaller högtiden med att kastanjerna är precis lagom mogna för att skördas och rostas, och dessa har då kommit att delvis förknippas med helgonfesten.

Från början firades högtiden på själva Mårtensmäss, alltså den 11 november och det datum då helgonet firas i katolska kyrkan, men senare kom firandet att förläggas till aftonen före. Men den som tror att att den Martin som har namnsdag i den svenska almanackan just den 10 november är Martin av Tours har bara delvis rätt. Det är sannolikt Martin Luther som avses. Å andra sidan lär reformatorn – som ju var katolik från början – ha döpts just efter Martin av Tours, så det kan förstås gå på ett ut.

Martin av Tours avled av naturliga orsaker den 8 november 397. Han var en av de första att bli helgonförklarade utan att ha lidit martyrdöden och är idag skyddshelgon för bland annat soldater och värdshusvärdar samt Frankrikes skyddspatron.