Richard Sörmans artikel här på Det Goda Samhället (30/10) om att vara konservativ och höger men ändå god, kan ifrågasättas som strategi för att åstadkomma önskade förändringar på det politiska området. Att kunna blidka och förlåta dem med motstående uppfattningar vilka nu till äventyrs börjar känna förändringarnas vindar blåsa är en strategi som, såvitt jag känner till, aldrig har lyckats tidigare i historien. Altruism är en vacker tanke men har aldrig varit framgångsrik utan ett balanserande element av krav på dem vilka omfattas av denna altruism.

Godhetsproklamationer och tolkningsföreträde har alltid varit ett mycket tydligt signum för vänstern, liberaler, med flera då de skoningslöst stigmatiserat sina meningsmotståndare, denna indoktrinering från vänster har trängt så långt in i det svenska folkets medvetande att vi nu står inför ett paradigmskifte som inte ger utrymme för snällhet och altruism. Vi behöver mer polarisation.

Om vi tar den nu pågående utvecklingen i USA så präglas den politiska debatten där knappast av snällhet och altruism, tvärtom så hårdnar debatten genom en bedövande polarisation. Hur illa än väluppfostrade och hjärntvättade svenska medborgare tycker om detta hårdnande debattklimat så tvingar polariseringen människor att fundera lite extra kring vilken politisk linje man skall anamma, det kan knappast ske om alla söker samförstånd kring mittpålen i svensk politik.

I USA så inser de flesta amerikaner att det politiska spelet är ett spel som inte leds av någon som helst misskund då de olika lägren för fram sina respektive politiska förslag. Detta gäller för alla inblandade i debatten. MSM drivs i USA likväl som i Sverige av en tydlig agendadriven journalistik. Donald Trump har genom sin personliga karaktär och vinnarskalle tvingat MSM att ta tydligare avstånd än de gjort tidigare. Debattklimatet har därmed polariserats kraftigt.

Chimären att media i Sverige, inklusive statstelevisionen, skulle vara neutrala har redan fallit tungt till marken, skillnaden är att Sverige saknar politiker av Trumps karaktär vilken medelst polarisering kan tydliggöra detta för svensken. Sörman tycks ha antagit SD:s samförståndstanke då man ständigt söker andra partiers gillande för att med detta som grund kunna bilda regering. Svensken som varit svårt stigmatiserad av pk-etablissemanget skall därför vända andra kinden till och förlåta alla tidigare oförrätter endast för att eventuellt kunna omvända ett uppenbart militant motstånd till konservativa ideologiska uppfattningar. Skulle inte tro det.

Sveriges hållning till Nazityskland inför och under andra världskriget präglades av en pragmatism som sades vara ideologiskt starkt förankrad ibland de olika politiska partierna. När krigslyckan för tyskarna vände 1942 så blev de så kallade roddarna alltfler över tid i takt med tyskarnas nederlag. Vi kommer inom kort, när verkligheten tränger sig på, att få se väldigt många proselyter ro för brinnande livet till den vinnande sidan. Den vinnande sidan under kriget präglades inte av någon större snällhet och/eller altruism, tvärtom så var det tydlighet och kampvilja som gällde.

No more Mr Nice Guy please!

Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.

Richard Sörman svarar:

Det finns en stor skillnad mellan det svenska och det amerikanska politiska systemet. I Sverige har vi flerpartisystem och proportionella val. Om USA hade haft samma system skulle Donald Trump antagligen inte samlat mer än högst 30 procent av rösterna (han hade dessutom fått starta ett eget parti) och alla de andra hade vänt sig mot honom. Sverigedemokraterna och den svenska nykonservativa rörelsen i allmänhet lever i en annan verklighet.

Här gäller det att övertyga väljare om rimligheten av sina åsikter, men också att visa att man är någon det går att samarbeta med. Och det är faktiskt en historisk nödvändighet. Det handlar om att rädda vad som räddas kan. Man når förresten inte alltid längst genom att skrika högst. Se på Marine Le Pen i Frankrike. Bara för att människor inte ville ha den konfrontativa Le Pen som öppet hånade sin motståndare i slutdebatten i presidentvalet röstade de fram Emmanuel Macron: Vad som helst men inte Le Pen! Och det kommer bli samma sak i nästa franska presidentval.

Politik är dessutom ett högst subtilt spel. Det var tack vare Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen 2010 som vi fick uppgörelsen mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet 2011 om den immigrationspolitik som gjorde 2010-talet till ett förlorat decennium. Och om Sverigedemokraterna nu skulle vägra alla former av samarbete och kompromiss skulle de tvinga Moderaterna vänsterut mot Centern och Liberalerna och därmed skulle alla möjligheter till formandet av ett starkt konservativt block som på allvar kan utmana vänsterdominansen i samhället försvinna. Jag säger inte att samarbete och samtal är den bästa strategin i alla lägen. Men det är heller inte så enkelt att öppen konfrontation alltid är det bästa.