Det Goda Samhället fortsätter påminna om ord som gått förlorade. Vem talar idag om ”reda” och ”redlighet”? Finns det några redlige män och kvinnor i Sverige som klarar av att reda ut våra problem och bringa reda i vårt land? Vi måste hitta tillbaka till vår egen vokabulär. Med ord kommer tankar och förståelse till det vi anar eller förstår intuitivt. Vi måste kunna tala om bristen på reda och redlighet.

Jag skrev i en tidigare artikel att vi som vill se ett Sverige utan vänsterutopism och idealistiskt självskadebeteende behöver hitta tillbaka till vårt eget språk. Den socialistiska och liberala vänstern har sin vokabulär och vi har vår. Problemet är att vi delvis tappat vår terminologi ur sikte eftersom vår samtid har velat göra sig av med allt som har med natur och kultur att göra.

Vänstern tror att det var makt och förtryck som höll ihop vårt gamla samhälle. Det är långt ifrån hela sanningen. Människor och mänskliga gemenskaper levde också på dygder. Med dygder menar jag allt som människor hade lärt sig att tro på och sätta sin tillit till. Egentligen är det väl tron, eller tilltron i sig som är en dygd här, men det spelar också roll vad man väljer att tro på.

Förra gången talade jag om omdömets vokabulär: man trodde förr på värdet av omdöme, förnuft och urskillningsförmåga. Den här gången vill jag säga något om redlighet och reda. Vi behöver de orden mer än någonsin. ”Vi ska se till att det blir ordning och reda i flyktingmottagandet” sa Stefan Löfven i augusti 2015. Stefan Löfven försöker ofta spela på en gammal god svensk tradition av pålitlighet och stabilitet. Han vill framstå som en Gunnar Sträng eller en Göran Persson. Men hur är det med Stefan Löfvens ordning och reda? Och vad är egentligen det här med ”reda”? Det är faktiskt inte så självklart vad ordet betyder. Försök själva översätta ”ordning och reda” spontant till engelska.

Det finns en hel rad ord som alla är besläktade med reda och som människor i Sverige använde dagligdags tills för bara en eller två generationer sedan. En man eller kvinna kunde till exempel vara redig, det vill säga vid sina sinnens fulla bruk, nykter och klok. En redig kärring hade sitt förnuft i behåll och var redig i huvudet. En redig karl hade inte bara sitt förnuft i behåll utan var också en karl som var som en karl skulle vara. Han var ordentlig och riktig, stabil och autentisk.

Var man redig kunde man också sägas vara en redbar person. Det vill säga en hederlig, rättrådig, rättsinnad, ärlig, uppriktig, och pålitlig person. Det var en person som var plikttrogen och skötsam och som oftast ville göra rätt för sig (kanske viktigast av allt i det gamla Sverige). Det kan noteras här att ordet redbar också användes för att tala om reella ekonomiska värden. Ett redbart mynt var ett gångbart mynt. En redbar egendom var en egendom som kunde omsättas i konkreta pengar. Redbarheten var ett alltså ett slags värde, det var en garant för tillgångars reella värde, men också en garant för det reella värde en människa kunde representera.

Redlig (och redlighet) är inte samma ord som redig även om deras betydelser ibland överlappar varandra. Redlighet har ofta mer med berömvärdhet och hederlighet att göra (medan redighet alltså är nykterhet och äkthet). Redlig kunde användas om något som befanns vara utan förställning, något som gjordes utan dolda avsikter. En man med redliga avsikter kunde vara en man som med ärligt uppsåt uppvaktade en kvinna för att gifta sig med henne. Att kämpa redligt var att kämpa tappert och hedersamt. Något som var redligt kännetecknades också av omsorgsfullhet och noggrannhet. En redlig person var ofta en hederlig person, en rättskaffens människa, vederbörande var rättrådig och rättfärdig. Man kunde vara redlig i sin vandel, redlig i affärer. Redlighet var alltså detsamma som moralisk oförvitlighet, rättskaffenhet, rättrådighet, sveklöshet, samvetsgrannhet, plikttrogenhet. I Sverige kan man fortfarande få ”Medalj för nit och redlighet i rikets tjänst”.

Sedan har vi verbet (och inte substantivet) reda. En redig människa reder ut sina problem, hon reder sig själv, reder sig på egen hand, reder sig med det hon har eller reder sig så gott hon kan. Och eftersom hon inte misströstar är hon övertygad om att allt reder sig. ”Det får reda sig på något sätt” kanske hon tänker och fortsätter som förut. Att tro att allt reder sig eller att man själv till sist reder ut allt är att ha tilltro till sin egen förmåga och att tro på värdet av hopp och förtröstan. Man oroar sig inte i onödan; man gör sitt bästa och räcker inte det så reder det sig nog i alla fall.

Och så har vi till sist substantivet reda. Ordning och reda säger vi som sagt i Sverige. Reda kan ha många olika specifika betydelser, men om vi sätter ordet i samband med det vi sagt hittills verkar det finnas en viktig grundbetydelse av ändamålsenlighet. Reda betyder till viss del bara ordning, men det är en ordning som har för-be-retts (för-be-reda) och som syftar till att göra något redo att hanteras eller användas. Enligt Svenska Akademiens Ordbok är reda här ungefär (jag sammanfattar) ”det skick som något ska befinna sig i för att kunna uppfylla anspråk på planmässighet och ändamålsenlighet.” Och säger man att det inte är någon reda med någonting menar man att det inte fungerar som det ska, att det inte kommer i det skick det bör ha och speciellt då i organisatoriskt avseende eller med hänsyn till planmässighet.

—

Men varför skulle allt det här vara relevant för oss idag? Varför ska vi lära oss de här orden igen? Saken är den att jag faktiskt inte riktigt vet. Det enda jag vet är vi idag i Sverige 2019 lever i vad som mycket väl kommer kunna gå till historien som den stora oredans tid. Är det ordning och reda med någonting överhuvudtaget i Sverige idag? Knappast. Varför har vi så svårt att göra saker och ting på ett enkelt och redligt sätt? Var finns alla rediga och redliga män och kvinnor som är redo att reda ut våra problem och se till att Sverige återigen blir ett land med en redbar valuta som reder sig självt? Någonting i hela den här tanken med reda, redighet och redlighet har gått fullständigt förlorat. Och det märkliga är att vi tidigare i historien hade en självbild av att vara just rediga och redliga. Vart tog det vägen? Vad hände? Hur hittar vi dit igen? Orden finns kvar, men får de fortfarande betyda något?