En svensk gymnasist hade tillbringat ett år på en amerikansk skola i en delstat där körkortsåldern var 16 år. Gymnasisten tog såklart körkort. När han som sjuttonåring kom tillbaka till Sverige stegade han in på en polisstation, visade upp körkortet som inte ens hade foto och frågade om det gällde i Sverige. Polismannen bakom disken tog kortet, vände och vred på det och sa: ”Tja, det är ju ett körkort så det gör det väl”. 

Tror du på den historien? Knappt? I varje fall hade den inte kunnat inträffa idag. 

Gymnasisten blev arton och gick återigen till polisstationen och frågade om det gick att byta det amerikanska körkortet till ett svenskt nu när han hade åldern inne. Polismannen bakom disken sa: ”Visst, kom hit med foto och personbevis så grejar vi det”. Skriftliga prov och provkörning behövdes inte eftersom gymnasisten redan kört prickfritt i flera år. Polismannen tänkte säkert att övning ger färdighet. 

Den historien är nästan ännu svårare att tro på. Framför allt är det svårt att föreställa sig att den kunnat hända idag. 

Sedan tog gymnasisten studenten och gjorde lumpen. En gång hade han permission och skulle lifta från Trelleborg till föräldrarnas sommarstuga på Bohus-Malmön. Klockan sex på kvällen hade han bara kommit till Landskrona vilket var en kris eftersom sista färjan till ön gick vid midnatt. Goda råd var dyra. Till slut fick han lift av en kille med en skraltig Volkswagen. ”Jag köper Folkan av dig för femhundra spänn och kör dig dessutom hem”, sa soldaten till bilägaren, ”vad säger du om det?” ”Låter bra”, sa bilägaren. De klottrade ett köpeavtal på ett papper, pengarna överräcktes och affären var i hamn. Soldaten hann i god tid till färjan.  

Kan man göra så? Vad sa Trafikverket? 

Allt det där inträffade i verkligheten på sextiotalet, ungefär för femtio år sedan. Gymnasisten respektive soldaten var jag. Det fanns inget Trafikverk. Jag har sedermera aldrig behövt skaffa ett regelrätt svenskt körkort med inslag av körskola och uppkörning inför statlig inspektör.  

När man betänker alla de regler, blanketter, tjänstemän och förbud som tillstött om motsvarande försök gjorts idag så inser man att den tidens härskare gav sitt folk ganska fria tyglar. Och inte bara folket, förresten, utan även offentliga tjänstemän ganska långt ned i hierarkierna. Att en polisman bakom en disk på eget bevåg kunde bevilja mig rätten att sjuttonårig köra bil i Sverige med ett amerikanskt körkort visar på en i nutidens ögon nästan otänkbar grad av decentralisering av behörigheter. I jämförelse med denne polisman har exempelvis en lärare idag lika mycket handlingsfrihet som en mumie inlindad i instruktioner och rapporteringskrav från alla slags överställda myndigheter.  

Jag har två teser i detta sammanhang. Den ena är att såväl medborgare som offentliga tjänstemän enligt ovan då för tiden hade mycket mer frihet än idag. Politikerna hade ännu inte riktigt fått smak för njutningen att kunna styra allt i detalj genom sina centrala myndigheter enligt den maktlystna principen att allt blir bättre om centralt placerade experter får bestämma. Jag tror att ingen enskild yrkeskår har förlorat mer på denna utveckling än lärarna, som förvandlats från respekterade och välavlönade auktoriteter till svagt utbildade och ofta sjaskigt klädda lågrankade kommunalanställda. 

Den andra tesen är den motsatta, ty på vissa områden som förut var hårt reglerade råder nu nästan total frihet. Alkohol är enkelt tillgängligt. Inte ens motbok, där medborgarens månatliga tilldelning och köp av alkohol registrerades, behövs. (Den avskaffades i och för sig redan 1954 under parollen ”Frihet under ansvar”.)  

Tilltalet människor har avreglerats så att man inte längre behöver tilltala personer i tredje person, till exempel ”majorskan” eller, om man var elev, ”magistern”. Man började kalla alla människor för ”du”. Nu kan det hävdas att du-reformen inte var ett påfund från överheten utan något som växte ur det civila samhället. Men överheten gav initiativet sitt entusiastiska stöd. I ett tal till Medicinalstyrelsens personal år 1967 förklarade generaldirektören Bror Rexed att han fortsättningsvis tänkte kalla alla för ”du” (varefter han själv fick smeknamnet Durex efter ett känt kondomfabrikat).  

Det tydligaste exemplet på att ordning förvandlats till nästan anarkistisk frihet under halvseklet cyklisttrafiken. Förut kunde man få böter om cykellyset inte fungerade. Att cykla på trottoarer och mot enkelriktat var inte att tala om, den ordningen garanterades av patrullerande poliser. Idag är det tvärtom när kommunpolitiker åtminstone i Stockholm sätter upp skyltar om att enkelriktningen inte gäller cyklar (och elsparkcyklar, som lagstiftaren verkar jämställa med cyklar eller möjligen fotgängare i bemärkelsen att trottoarerna verkar vara deras habitat).