Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Min ambition, när jag för fyra och ett halvt år sedan tillsammans med Annika Borg startade den här bloggen, var att under historiens gång, det vill säga medan dagarna gick, fila på den analysen av Sverige för att se om min tes, som då bara var ett sociologiskt hugskott eller ett suddigt fotografi av terrängen, skulle visa sig vara en sann karta som går att använda för att orientera sig i vårt samhälle.

Själv tycker jag att bekräftelserna kommit slag i slag. Alltfler tycks ha gjort denna berättelse om Sverige till sin (vilket de självklart kunnat komma på själva utan att läsa mina texter eftersom det som blivit uppenbart kan iakttas av alla). När vi ser politiker slingra sig och prata goja och vägra att förhålla sig till verkligheten så inser nästan alla att de försvarar något sjukt. De försvarar sin egen maktposition. Till exempel kan de inte erkänna att migrationen faktiskt inte artar sig till något kompetensregn eftersom att erkänna detta vore att erkänna vanstyre vilket är omöjligt eftersom de då vore tvungna att kasta in handduken. Att frivilligt kasta in handduken är det sista en härskarklass gör. Härskarklasser hittar på vad som helst för att sitta kvar. Betrakta l´ancien régime i Frankrike.

Vi ser också tydligt hur det omsättningsmaximerande välfärdsindustriella komplexet, det vill säga alla de offentliga apparater som ägnar sig åt olika slags sociala insatser och omhändertaganden, oavsett vad som händer och oavsett resultatet av dess ansträngningar, ständigt tillförs mer pengar. Alla ska ha mer resurser vare sig medborgarna får något för pengarna eller inte: polisen, socialen, Filipstads, Malmö och Bengtsfors kommuner, skolan och så vidare. Enligt makthavarna är det rätt svar på alla frågor att ge sina egna anhängare mer pengar på bekostnad av den nettoskattebetalande medelklassen. Om det för tillfället inte går att höja skatterna så kan stat och kommun utan att det märks låna lite mer vilket är ett sätt att lik förbannat på sikt sätta dit medelklassarna. Notan hamnar i alla händelser i deras knä.

En del kommentatorer blir förvirrade av att jag stryker så tjocka streck under det där med pengarna. Det är inte för pengarnas skull som makten utövas, säger sådana kommentatorer, utan för ideologins, närmare bestämt PK-ismens. Det är sant. Läran är stark. För många PK-ister är denna religion, inklusive den statliga värdegrunden och den obegripliga dogmen om allas lika värde, så stark att den motiverar en politik som på snart sagt varje punkt försämrar Sveriges framtidsutsikter. Men det gäller att komma ihåg att läran och de ekonomiska intressena drar åt samma håll och förstärker varandra på samma vis som det inte fanns någon motsättning, för hundra år sedan, mellan devota bolsjevikers tilltro till marxismens dogmer och de leninistiska kadrernas allt fastare grepp om statskassan. Exempelvis skulle jag förmoda, utan att säkert veta, att de flesta av Sveriges nuvarande migrations-, miljö- och genderaktivister är statsfinansierade, via organ som Allmänna arvsfonden och Kulturdepartementet, varigenom tron och plånboken förenas.

Vi kan också betrakta PK-religionens missionerande nit. Förut fanns en motsägelse mellan den gammaldags polisen som var till för att skydda skötsamma medborgare och välfärdskomplexets socialstat som var till för att skydda sina egna klienter som definitionsmässigt var något annat än skötsamma medborgare (ty annars hade de inte behövt de sociala omsorgerna). Under de senaste decennierna har välfärdsstatens tänkande trängt ut den gamla snutideologin från polismakten. Det tydligaste exemplet är kanske när rikspolischefen Dan Eliasson, uppfostrad under lång tids tjänst i det välfärdsindustriella komplexet, skulle ta sig an buset med mjuka grillade korvar i stället för hårda batonger. Eller när Sveriges främste krigare, överbefälhavaren, dansar och sjunger sånger i ett Pridetåg. Hela det offentliga Sverige är nu omvänt till PK-religionen (varför man inte kan räkna med några fungerande polisiära åtgärder mot skjutningar och kriminalitet eftersom allt sådant enligt den nya religionen ska vårdas bort i stället för att klubbas ned och låsas in).

Återstår media för att komplettera analysen. Statsägda media beter sig nästan alltid som statsägda media i bemärkelsen att de talar med husbondens röst. PK-ideologin har starkt fäste även i övriga journalisters skallar vilket kan förklara dessas normala följsamhet inför maktens intressen. Sedan Gustav Vasa tog över den katolska kyrkan har svenska intellektuella av tradition varit statsfromma.

Men detta betyder inte att alla svenska journalister uppför sig som anställda på det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda. Detta skänker en strimma av hopp som jag, eventuellt med obefogad optimism, tycker vidgas för var dag. Journalister är viktiga eftersom de jobbar med ord och det är med ord folket konfronteras av makten. Men journalisterna är i vårt land inte styrda av något annat än sina egna föreställningar om de så arbetar på statstelevisionen. De äger rätten att själva observera, dra slutsatser och förmedla allt sannare bilder i sina alster. På det viset kan det komma överraskningar som när Uppdrag Granskning helt oförmodat omnämnde saker som många tittare antagligen hade på känn, till exempel att 80 procent av de utomeuropeiska migranterna i Filipstad är arbetslösa och att de sociala myndigheterna undrar om det är värt pengarna att försöka få in dem på arbetsmarknaden.

Därför kan det finnas hopp för Sveriges framtid även om det är obetydligt. ”Sanningen ska göra er fria”, står det i Johannesevangeliets åttonde kapitel.