Tänk dig att du bestämt dig att köra bil från Stockholm till Göteborg. Det är 50 mil. Du startar klockan tio på morgonen och måste vara framme klockan två på eftermiddagen för annars går världen under. Det betyder att du måste snitta 125 kilometer i timmen. Redan efter en timme kommer ett varningstecken. Du har bara kört tio mil vilket gör att du måste snitta 133 kilometer i timmen de återstående tre timmarna. Efter ytterligare en timme har du kört sammanlagt 20 mil. Nu börjar det bli svettigt. Du måste höja medelhastigheten till 150 kilometer i timmen. Du grips av panik. Det blir bara värre. När klockan är kvart i två måste du köra 500 kilometer i timmen för att förhindra världens undergång.

Så känns det med klimatdebatten. Först bestämmer i Parisavtalet att världens temperatur ska få öka med max 1,5 grad sedan förindustriell tid. Den har redan ökat med en grad. Temperaturen ska kontrolleras genom minskning av utsläpp av växthusgaser. Hur mycket de ska minskas framgår inte av avtalet men allmänna bedömningar av folk som troligen vet ger vid handen att det skulle krävas att världen blev fossilfri om tio till tjugo år. Men det räcker inte med att sluta släppa ut koldioxid för det finns andra gaser, till exempel metan, som också gör sitt till för växthuseffekten. Man måste kanske kraftigt reducera antalet kor i världen för kor släpper ut metan.

Min bedömning – som jag stulit från Lennart Bengtsson, se här – är att denna uppgift för är omöjlig för världen (huruvida den är angelägen är en annan fråga). Effekten här blir ungefär densamma som när du skulle köra till Göteborg för att rädda mänskligheten. Ju mer tiden går, desto mer ökar paniken. För varje år som går utan att utsläppen märkbart minskar blir nedskärningsbetinget alltmer överväldigande med tanke på att världen anser sig behöva bli fossilfri om max tjugo år.

Den mentala utmaningen förvärras av ett det inte finns någon plan för – eller åtminstone allmänt accepterad föreställning om – hur det praktiskt skulle kunna gå till att åstadkomma den stora världsomvandlingen. Fältet ligger öppet för hur många tokiga förslag och lösa spekulationer som helst. En del hade trott att om man gör bränsle av skog i stället för av råolja så är vi en lösning på spåren eftersom träden är förnybara. Men det tar tid för skogen att suga upp den koldioxid som frigörs vid förbränning av skogsbränsle. ”Först efter 60 – 120 år har den uppväxande skogen kompenserat de utsläpp som sker de första åren efter en avverkning”, skriver fyra bekymrade svenska universitetsforskare på DN Debatt den 9 augusti. (Jag förstår inte riktigt men det låter illavarslande.) Därför bör vi lyssna när Greta Thunberg uppmanar oss att få panik säger dessa vetenskapsmän. Tre svenska professorer och en svensk lektor, tre av dem med ekologi som specialinriktning, rekommenderar sina läsare att ta ledning av ett okunnigt barn.

Det hela är alltså riggat för mer panik under kommande år. Min tröst är att människans väg genom historien är kantad av undergångsprofetior som aldrig slagit in. En del har jag åstadkommit själv. Men mina enkla försök kan inte mäta sig med de stora mästarnas alster.
Jag tänker till exempel på Thomas Malthus som hade tänkt ut att livsmedelsproduktionen ökar aritmetiskt medan befolkningen växer geometriskt vilket betyder att det aldrig kan finnas tillräckligt med mat så folk kommer hela tiden att dö av krig, svält och sjukdomar. Malthus var i början av 1800-talet en minst lika stor internationell opinionsbildare som Greta Thunberg.

Jag tänker också på ekonomen David Ricardo, i stort sett samtida med Malthus, som förklarade att det var vetenskapligt ödesbestämt att hela bruttonationalprodukten med tiden skulle hamna i fickorna på den rikaste gruppen jordägare. När befolkningen växte tvingades man nämligen ta allt sämre jordar i bruk. Priset på mat bestämdes av produktionskostnaderna på de dåliga jordarna vilket betydde att de rika jordägarna med bättre jordar kunde göra sig enorma och orättmätiga vinster.

Jag kan också tänka på den så kallade Romklubbens rapport Tillväxtens gränser som publicerades 1972 och med full vetenskaplig evidens förklarade att världen skulle kollapsa för att råvarorna var på väg att ta slut.

En litteraturförteckning över världens samlade undergångsprofetior skulle bli en mycket tjock bok. Det alla dessa har gemensamt förutom föreställningen om att mänsklighetens framtid är ytterligt bekymmersam är att de inte slagit in. Något har oväntat kommit emellan och avstyrt det väntade sammanbrottet. Detta något har alltid varit människans förnuft, kunskap och uppfinningsrikedom. Dessa kvaliteter har alltid tillåtit människan att lösa problem som utan de nya tänkesätten och uppfinningarna troligen hade varit olösbara.

Varför skulle detta slags problemlösning inte kunna mobiliseras den här gången?