Det finns en allmän föreställning i Sverige och en del andra länder av innebörd att den viktigaste politiska konfliktlinjen går mellan eliter och populister. Själv tycker jag att den analysen, om man nu kan använda ett så högtidligt uttryck i detta sammanhang, är alldeles för oprecis. Men jag ska inte vara någon prinsessa på ärten så kör för att eliter och populister står i harnesk mot varandra.

I detta schema är jag populist. Nu ska jag tala om varför jag inte gillar eliten (eller politikerväldet med tillhörande stödtrupper, exempelvis anställda på statstelevisionen och det bidragsförsörjda trasproletariatet av inhemskt eller utländskt ursprung, som jag för egen del hellre skulle välja att beskriva mina motståndare).

Eliten själv verkar föreställa sig att det populistiska fiendskapet beror på att vi populister är skattekverulanter eller rasister, troligen båda, men så ligger det inte till. Många av oss populister minns en tid på 1970-talet när skattetrycket i Sverige låg sex, sju BNP-procent högre än idag utan att den nettoskattebetalande medelklassen för den sakens skull greps av dagens djupt kända motvilja och avståndstagande inför eliten. (Föralldel, Astrid Lindgren skrev sagan Pomperipossa i Monismanien om det faktum att hon betalade mer än hundra procents marginalskatt. Den sagan kostande sannolikt socialdemokraterna regeringsmakten efter valet 1976.)

Förklaringen till att vi populister tar så kraftfullt avstånd från eliten ligger någon annanstans. Det handlar om en känsla som det etablerade politiska språket har svårt att härbärgera. Det handlar inte om ekonomi, krånglande myndigheter, fattigpensionärer, kriminalitet, invandring, dåliga skolresultat, skogsbränder och ett nedlagt försvar – även om det handlar om allt det där också. Men det är inte sådana stötestenar i sig som fyller oss populister med förtvivlan och oro utan det faktum att eliten – de som styr över oss och vårt land – med sådan nedlåtande nonchalans struntar i folkets bekymmer.

En populist som jag upplever exempelvis praktiskt taget allt som politiker säger som förolämpningar eftersom de vägrar att föra resonemang som jag kan följa. Att jag inte hänger med beror inte på att mitt förstånd är otillräckligt utan det beror på att landets ledare försöker snacka bort oss populister som faktiskt betalar för deras dumheter. Men kan det inte vara så, säger du urskuldande, att politikerna själva inte begriper bättre? Aldrig! ryter jag. Har du inte sett en valdebatt på TV? Lyssna på dem! Så klena i huvudet är inga människor, inte politiker heller.

Liksom trollkarlar försöker de förvilla medborgarna med rök och speglar i syfte att dölja det faktum att de hela tiden misslyckas med sina uppgifter och på varje punkt saknar planer för hur de ska hantera de problem de åsamkar nationen. De sviker sina uppdragsgivare och tycks inte avse att lägga av med sveket.

Det mest kränkande av allt för en populist som står och tittar på – och inte kan göra så mycket mer än jag, det vill säga gallskrika i protest – är att eliten är så fräckt medveten om sitt överlägsna förakt för folk som jag.

Ska jag ge ett exempel? Det är när eliten erkänner sina misstag med en klackspark och sedan fortsätter med misstagen som om ingenting hade hänt. Så är det när eliten säger att den varit ”naiv” exempelvis i migrationsfrågan. Det betyder att berörda personer erkänner att de haft fel och sedan har mage att med ett leende föreslå att vi populister, som utsätts konsekvenserna av deras naivitet, ska överse med oskickligheten och slarvet och bevilja förnyat förtroende.

Den attityden från elitens sida är oslagbart arrogant. Det går inte att tänka att en ledare för ett börsbolag eller ett fotbollslag först erkänner sig ha klantat till verksamheten och sedan får sitt schabbel utan minsta konsekvens utom möjligen en löneförhöjning.

Det känns som om de driver med mig. Demokrati? Häpp!

Post scriptum. Journalisterna driver också med mig. De dinglar med potentiellt spännande nyheter ovanför huvudet på mig utan att ställa rätt frågor och plocka hem intressanta poänger. Jag känner mig som en hund som förevisas feta köttbitar utan att någonsin få något att smaska på.

I detta nu kopplar jag på radion för att kunna illustrera med exempel. Dagens Eko berättar om att folk som arbetstränar inte får träna när Arbetsförmedlingen lägger ned lokala verksamheter. (Blir de som tränas då utan ersättning eller ersätts träningsersättningen av någon annan ersättning? Denna intressanta fråga kommer vi inte i närheten av att ställa, långt mindre besvara.)

Jag får veta att kommuner protesterar. Varför då? Beror det på att kommunerna ordnar träningsplatser på statens bekostnad och nu måste betala själva om de vill jobbträna sina invånare? Man anar att det bär emot för en kommun med många arbetslösa att ta den smällen. Men detta utsägs aldrig så det är kanske inte där skon klämmer.

Kommunerna vill ta över jobbträningen från Arbetsförmedlingen, förklarar Ekot, men får inte. Varför får inte kommunen göra jobbet? Förefaller obegripligt om det inte är så att kommunen visst får göra jobbet men numera utan ersättning från Arbetsförmedlingen. I verkligheten handlar det nog bara om att staten och kommunerna slåss om att slippa finansiera ett antal låtsasjobb.

Sådär är det hela tiden. Statsmedia kan inte berätta hur det egentligen ser ut ty det är för genant. Eller också är journalisterna genuint förvirrade. Det kan jag faktiskt tänka mig.

Tacka fan för att vi populister tappar tålamodet. Vem ska rensa upp sörjan? Om den över huvud taget ska rensas upp så måste det väl bli vi populister själva. Vilken plåga!