Enslingen Anders, 82 år, dog dagen efter att han skjutsats hem från sjukhuset, den fjärde juli 2019. Han dog i sin säng i sin ensamhet, i sitt nedgångna föräldrahem ute på landet.
Anders är ett påhittat namn för att skydda hans identitet. Han var morbror till en vän.

I början av juli ringde han min vän och berättade att han var på den mellanstora stadens sjukhus. Han hade fått bältros som kan göra väldigt ont. Denna åkomma drabbar ofta äldre då immunförsvaret är svagare. Virus från barndomens vattkoppor får kraft att blomma ut.

Dagen efter besökte min vän Anders på sjukhuset. Han hade magrat avsevärt sedan de sist träffades. Han uppträdde också lite omdömeslöst. Detta oroade i högsta grad min vän då Anders, morbrodern, som sista överlevande syskon i en skara av sju personer, levde ett primitivt liv i sitt föräldrahem på landet. Vattnet fungerade inte, det fick han åka och hämta. Toaletten fungerade inte, naturen fick vara lösningen. Städning och tvätt sköttes sporadiskt vilket nog får sägas vara en mycket förmildrande beskrivning. Anders hem var inte optimalt att åldras i, än mindre att bli sjuk i. Man kan tycka att Anders tidigare borde ha tagit tag i sin livssituation men så blev det inte. Han torde dela det ödet med många äldre.

Trots detta var Anders klar och följde med i samhällsdebatten. Han hade arbetat inom det offentliga med ett praktiskt yrke. Han var bestämd i sina åsikter vilka han inte hymlade med.

I samband med sjukhusbesöket propsade min vän på rehab eller korttidsboende för att Anders skulle få vila och äta upp sig. Nä, något omsorgsbehov av den omfattningen var inte aktuellt. Min vän berättade under vilka besvärliga omständigheter Anders levde men det hjälpte inte.

På söndagen kom han in till sjukhuset, på onsdagen skickades han hem. På torsdag förmiddag var sjukvårdspersonal ute hos honom på landet och lade om förbandet. Min vän var också telefonledes i kontakt med Anders på torsdagen. Han var då orolig. Han var införstådd med att han inte längre kunde leva kvar i sitt boende, inte en vinter till som han sade.

Samma dag ringde min vän kommunen om boendet och fick till svar att de själva måste fråga Anders om detta. Han var då troligen död. På eftermiddagen hade han inte svarat på telefon. Han dog i sin egen misär.

Dagen efter, fredagen 5 juli, upptäcktes han död av grannar som kontaktats av min vän. Samma dag ringde, ett dygn för sent, en kommunal handläggare till min vän för att diskutera Anders behov av omsorg. Min vän kunde då meddela att Anders var död. Tillkallad läkare bedömde att Anders dött av hjärtinfarkt.

Hur kan det vara möjligt att äldre och sköra inte ges högsta omsorg när de är utsatta? Det ska naturligtvis utan prut finnas lämpliga resurser att ta till.
Vilka är skyldiga till att Anders och många äldre med honom skickas hem från sjukhusen för att ensamma och svaga försöka reda ut allvarliga sjukdomar och ingrepp? Hur många äldre drabbas per månad? Tre tusen? Trettiosextusen äldre som far illa per år?

Anders kan självklart inte fråntas det primära ansvaret. Många med Anders fångas dock i en åldersfälla, krafterna avtar och till slut blir det övermäktigt att tag i sin situation. Många blir till exempel sittande i sina lägenheter utan hiss. Oaktat detta ska samhället lindra individernas utsatthet.

Låt oss ta de skyldiga i ordning:

Alla som sagt att man inte kan ställa grupper mot varandra. Det inbegriper de flesta vänstermänniskor på alla nivåer. Exempelvis måste invandringen självklart kunna ställas mot den egna befolkningens behov.

Skyldiga är också media som inte tagit strid för Anders och hans gelikar. Ledarskribenter och kulturjournalisterna har ett tungt ansvar för de äldres utsatta och nedprioriterade situation till förmån för migranternas väl och ve.

Pensionärsorganisationerna har väl heller inte protesterat om att den humanitära stormakten prioriterats före deras medlemmar.

Skyldiga är Annie Lööf, Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och alla andra som berömmer sig om den humanitära stormakten. De är mest skyldiga. De har svikit de äldre, sin egen befolkning och istället valt att prioritera migranter.

Skyldiga är partiernas lokalpolitiker som bejakat rikspolitikernas propåer och som slimmat vården och omsorgen för de äldre för att kunna ha råd med migranterna i kommunerna.

Skyldiga är kändisar och liknande opinionsbildare som hellre slagits för migranternas behov än för de äldres.

Själv hade Anders inte röstat för detta och med honom dog en röst för de äldres omsorg.

För staten, ”samhället”, ska väl ändå först ta hand om oss själva och sedan, för de pengar som blir över, hjälpa andra, icke svenskar? Samhällskontraktet är ju ändå basen där många finner stor trygghet.

Man ska inte behöva lida och vara otrygg när man blir gammal. De sista åren ska man leva i trygghet och ha god omvårdnad. De sista åren ska vara som att leva i ett ombonat pensionat. När det är fixat hjälper man migranter. De som valt en annan prioritering är skyldiga till att Anders fick dö orolig och utsatt.

Sverige torde i relativa termer ha intagit förstaplatsen som humanitär stormakt. Ackumulerade kostnaden överstiger sannolikt med råge mer än tusen miljarder – jmf Joakim Ruist beräkning av snittkostnaden per migrant à 74 000 kr per år, livet ut, av de som kom till Sverige 2015 – en miljon migranter skulle då kosta 74 miljarder per år. Efter drygt 13 år överstiger kostnaden tusen miljarder. Ovillkorligen har detta gått ut över den inre humanitära stormakten, över de äldre och sköra.

De äldre med anförvanter borde förbanna de ansvariga och gå man ur huse och ställa de skyldiga till svars.

Åke Thunström är sedan barnsben intresserad av politik. Han har jobbat som datachef, marknadsansvarig och nationell samordnare för bredbandsbaserade stadsnät.