Patrik Engellau: Tolkar för invandrare

Patrik Engellau

Staten är inte nöjd med den svenska modellen när det gäller att via tolk prata med folk som inte kan svenska. Staten har därför nyligen presenterat en offentlig utredning – Tolkutredningen – på 723 sidor som ska lägga sakerna till rätta (SOU 2018:83).

Utredningen ger exempel på olägenheter som kan förekomma: ”Yrkestiteln auktoriserad tolk är skyddad, däremot inte benämningen tolk. Det innebär att vem som helst kan kalla sig tolk och att de begrepp som används också kan variera”. En annan grannlaga fråga gäller tolkning av samtal med barn. Där måste lagarna utformas så att ”principen om barnets bästa” enligt FNs barnkonvention kan säkerställas. Huruvida barn kan anlitas som tolkar är ett stort frågekomplex. Utredningen rekommenderar förbud.

Den offentliga sektorns årliga kostnader för de 5 – 6 000 tolkar som finns i landet uppskattas till minst två miljarder kronor (och då ingår inte kostnader för ”förvaltningens interna administration” och en del annat). Malcom Kyeyune, krönikör i Dagens Samhälle, ställer en relevant fråga: ”Vilken princip ska gälla när det kommer till den enskildas rätt till tolk? Just nu är rätten till tolk obegränsad i tid och utan några andra kvalifikationer; kan man inte språket, då ska man få tolkhjälp”.

Kyeyune tycker att detta är en orimlig ordning och pekar på Danmark som ett föredöme. I Danmark är invandrares rätt till gratis tolkhjälp begränsad till tre år. Sedan får invandraren klara sig på egen hand. (Jag antar att den danska staten åker på en del tolkkostnader i alla fall, till exempel när den vill förhöra misstänkta brottslingar som kanske fortfarande efter fem år inte är så vassa på danska.)

Själv undrar jag om rätten till gratis tolkhjälp över huvud taget är befogad (utom då den motiveras av statens egna behov). För det första tror jag att gratis tolkhjälp, liksom en hel del annan offentlig stödverksamhet i detta sammanhang, har en tendens att lägga incitamenten fel. Det blir statens eller kommunens skyldighet att plocka fram tolkar som ger migranten möjligheter att verka som en färdigutbildad kravmaskin. Migranten får inga särskilda incitament att lära sig svenska utan snarare incitament att pockande insistera på sina rättigheter. Utan gratis tolkhjälp på skattebetalarnas bekostnad hade migranten fått sätta till alla klutar för att mobilisera sina egna krafter för att så snart möjligt anpassa sig till svenska förhållanden där språkförståelsen är det kanske främsta förhållandet. Hur den svenska staten kan välja att betala för att migranter livet ut ska slippa lära sig svenska är för mig en gåta.

I ett bredare perspektiv kommer man oundvikligen in på frågan om mångkulturen. Livslång rätt till gratis tolkhjälp främjar mångkultur i bemärkelsen samexistensen av flera kulturer som saknar incitament att gradvis smälta samman och bilda en gemensam enhet. Tolkhjälpen är samma andas barn som offentliga bidrag till etniska föreningar som inte har något annat syfte än att påminna medlemmarna om att de egentligen inte hör hemma i Sverige (plus att ge försörjning åt funktionärer i de etniska föreningarna).

Jag menar att detta är förödande feltänkt. Sveriges ambition måste vara att de migranter som faktiskt befinner sig här samt deras avkomma så snabbt som möjligt blir så lika svenskarna som det bara går. Om vi behöver fler svenskar så ska de passa in. Att betala för att de inte ska behöva anstränga sig själva för att passa in är, vad jag kan begripa, kontraproduktivt. Rätten till evig gratis tolkhjälp är kanske det tydligaste exemplet på invandringspolitikens villfarelser.