Varthän jag blickar finner jag vatten till min kvarn. Just nu har jag blickat mot Storbritannien, där den konservative – han använder troligen sin farfars kostymer och västar – parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg just har skrivit en bok om tolv framstående brittiska viktorianer. Rees-Moggs enkla poäng är att viktorianerna inte alls var sådana stelbenta, självgoda och giriga rasister som vår tid föreställer sig, utan tvärtom uppfinningsrika, flexibla, självsäkra och hedervärda människor som vår tid borde försöka lära sig något av i stället för att smäda och förkasta. (Jag har inte läst boken men Rees-Moggs egna uttalanden om sina ambitioner med skriften förekommer ymnigt på nätet.)

Egentligen är viktorianernas, kanske särskilt de brittiska viktorianernas, förtjänster så uppenbara att saken inte skulle behöva diskuteras. De började den resa mot tidigare oanat välstånd och överlägsen livskvalitet som har varit västerlandets adelsmärke. Om samtiden haft något vett skulle den resa en staty över varenda viktorian den kan komma på utom Jack the Ripper.

Men samtiden har inget sådant vett och ingen sådan tacksamhet gentemot dem som la grunden för våra bekväma liv. I stället vill samtiden racka ned på dem som var välståndets rallare. Brittiska kulturpersoner spyr hinkar med galla över Rees-Moggs och hans ödmjuka önskan att hylla våra framgångsrika förfäder efter förtjänst.

En rimligt klarsynt besökare från planeten Mars skulle nog klia sig i huvudet över vad som förefaller en meningslös och onödig debatt. Varför inte bara erkänna allt gott som viktorianerna gjort samtidigt som man konstaterar att det existerade ondska även bland dem som det alltid gör hos människan?

Denna debatt är som rå och oanvändbar nyskördad säd. Jag lägger den i min kvarn, släpper på vattnet och kvarnen, hon börjar genast skilja agnarna från vetet och mal vetet till finaste mjöl som direkt kan brukas till andlig uppbyggnad och skärpt klarsyn.

Det handlar om att våra samhällen numera, i såväl Storbritannien som Sverige, styrs av politikervälden med diverse stödtrupper. Dessa härskare är ett helt annat slags människor än viktorianerna vars dominerande skikt bestod av industrialister, kapitalister, jordägare och en bred och någorlunda tillfredsställd medelklass som verkligen fungerade enligt regelboken, alltså som nationens ryggrad.

Politikernas uppgift är inte att förvalta arvet från viktorianerna utan att i grunden reformera samhällena till att bli något helt annat än vad förfäderna efterlämnade. Politikernas affärsidé är att konstruera ett helt nytt samhälle efter sina egna föreställningar om hur folk ska ha det.

Avståndstagandet från viktorianerna och förfäderna blir därför en central dogm i politikernas trosvärld. ”Se hur dåligt folk hade det under den viktorianska tiden och se vilka usla rasister viktorianerna själva var”, predikar politikerna och deras anhängare för folket, ”och se vilket överlägset samhälle vi håller på att skapa för er skull!” Att erkänna viktorianernas kvaliteter blir ett skott i foten för politikerväldet.

Min kvarn är kort sagt att de moderna västerländska samhällena på det hela taget styrs av en ny mer eller mindre välutvecklad klass som jag kallar politikerväldet. För den som väl fått in detta perspektiv i skallen faller en del fjäll från ögonen.

Överför gärna till svenska förhållanden. Varför förnekas svenska traditioner och svensk kultur? Jo, därför att en ny fräsch och ren och av det gamla obesudlad historia började med den allmänna rösträttens införande vid pass år 1918. Efter det kunde man inte ens omnämna äldre förhållanden annat än med förakt. Dessförinnan rådde endast barbari.