Richard Sörman: Det gudalika Sverige iscensätter sin egen undergång

Richard Sörman

Historiens litterära mästerverk står och väntar på oss i framtiden. Gång på gång upprepar människan samma misstag och gör då återigen historiska lärdomar sorligt aktuella. Nu verkar det vara Sveriges tur att drabbas av gudarnas hämnd för att inte ha accepterat gränserna för det möjliga. Vår hybris riskerar bli vår undergång.

I den grekiska tragedin skulle handlingen beröra allvarliga ämnen och sluta i total katastrof. Om Sofokles hade skrivit en pjäs om valfri nutida ung inflytelserik individ med klimatångest hade den garanterat utmynnat i att personen i fråga dog av värmeslag i ett förtorkat ökenlandskap som straff för sina försyndelser mot gudarnas lagar.

Vårt grekiska låneord hybris brukar nämnas i det här sammanhanget. Tragedins huvudperson straffades för den hybris med vilken han eller hon trodde sig kunna överskrida gränserna för det tillåtna och möjliga.

Den stora litteraturen sägs vara universell. Dess relevans känner inga historiska eller geografiska gränser. Historiens stora mästerverk står och väntar på oss i framtiden (”Lärda kvinnor” av Molière från 1672 fick vänta ända till 2018 för att bli relevant igen). Tyvärr känns det som att vi själva nu befinner oss mitt uppe i ett grekiskt ödesdrama där huvudpersonen Sverige riskerar att få betala dyra pengar (livet?) för den hybris med vilken vi har velat göra oss gudalika.

I en artikel på Det Goda Samhället 1 juni skrev Patrik Engellau att det svenska politikerväldet har fått just hybris och att dess humanitära stormaktsprojekt går ut på samma sak som alla utopiska filosofers drömprojekt: ”att göra om människan efter sin påhittade idealbild, till exempel genom att upphäva de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män”.

För att förstå hur Sverige idag verkar iscensätta sin egen undergång måste vi göra skillnad mellan två olika aspekter av det tragiska.

Tragedin iscensätter först och främst en värld där allt inte är möjligt. Allt är kanske inte möjligt i någon värld, men här blir detta vanligtvis banala konstaterande betydelsefullt. Gränsernas realitet för vad människan kan åstadkomma blir en avgörande faktor i tragedins handling. Allt är inte möjligt, allt är inte tillåtet, allt är inte människan givet.

Men vad som iscensätts är också hur vissa människor inte accepterar det otillåtna, hur de överskrider gränserna för att åstadkomma det omöjliga, och hur de obönhörligen straffas av ”gudarna” (som vi kan tolka som ett ord för naturen, samhället, verkligheten eller vad som helst som vi inte kommer undan) för sina brott.

”Kung Oidipus” av Sofokles illustrerar som vanligt tragedins principer allra bäst. Oidipus är en man som utan att veta om det råkar mörda sin far och gifta sig med sin mor. Denna onämnbara styggelse kommer naturligtvis inte att passera utan konsekvenser. Stackars Oidipus råkar nämligen inte bara hamna i fel säng med fel person. Hans brott består också i att göra uppror mot en av den mänskliga tillvarons mest grundläggande principer om skillnader och begränsningar: Vem har jag rätt att vara? Vem har jag rätt att begära?

Många 1900-talstänkare inom humanvetenskaperna (psykologi, antropologi, sociologi) har hänvisat till det universella incestförbudet som en första strukturerande princip för det mänskliga livet i allmänhet. Ett samhälle organiseras kring nödvändigheten att acceptera vissa grundläggande begränsningar för vad som är möjligt och tillåtet. Inom den moderna tanketradition man kallar ”strukturalismen” försöker man förstå de olika komponenter som tillsammans formar ett samhälle genom att beskriva hur de uppträder och fungerar i förhållande till varandra. Den enskilda individen till exempel är inte bara det som vederbörande själv tror sig välja att vara. En man väljer inte att vara son till sina föräldrar, bror till sina syskon, make till sin hustru eller far till sina barn. Han kan tyvärr välja att spela rollen som förälder dåligt eller helt avsäga sig just den rollen i förhållande till sina barn, men det brukar inte få så lyckosamma konsekvenser.

Allt är med andra ord inte möjligt, eller åtminstone inte önskvärt. I en fungerande struktur (en familj, en släkt, ett samhälle) respekterar människor de roller de har att spela. Föräldrar ska inte byta plats med sina barn. Syskon ska vara syskon och inte äkta makar. (Och makar ska kanske heller inte var syskon: rejält tråkigt till att börja med, men också potentiellt förödande för äktenskap och familjeliv…) Denna princip fungerar även på det samhälleliga planet där olika samhällsfunktioner fylls av olika människor och där man ofta har ett tydligt intresse av att upprätthålla skillnader mellan exempelvis lärare och elev eller polis och buse.

Är det inte ganska uppenbart att hela det moderna vänsterprojekt som handlar om att krossa alla strukturer, att bryta ned alla hierarkier, förneka alla identiteter och dessutom skapa det fulländade lyckoriket riskerar hamna i tragedins återvändsgränd? Vad som från början kanske var en legitim strävan (jodå kära endimensionella antimodernister: det var legitimt!) mot befrielse från förstelnade strukturer där individer hölls fångna i kvävande identiteter riskerar drivas så långt att byggnaden raseras och systemet imploderar.

Vänstern hatar skillnader. De hatar identiteter (i alla fall vår västerländska identitet). Allt ska befrias. Allt ska bli möjligt. Inga skillnader ska finnas mellan män och kvinnor, mellan unga och gamla, mellan svenskar och icke-svenskar, mellan vi och dom (om ”dom” inte är ”högerextremister förstås…). Och det är där det utopiska och verklighetstrotsande förvandlingsprojektet kommer in. Man förnekar det förflutnas betydelse, man förnekar betydelsen av ursprung, kultur och biologi. Allt får vika för det egna projektet. Allt ska vara nytt, rent, rationellt och präglat av det goda.

Så vilket straff kommer gudarna att utdöma till dessa övermodiga henvarelser som inte bryr sig om ekonomiska eller biologiska realiteter, som spottar på allt vi förr höll för heligt och som låter utopi gå före verklighet? (Att de ofta gör det av politiskt eller ekonomiskt egenintresse eller bara av simpelt grupptänkande gör det inte snyggare.) Ingen aning.

Men roligt kommer det nog inte att bli. Och vi kommer alla påverkas. Men en sak är säker om vi ska tro de gamla grekerna: de kommer inte undan sin egen undergång. Klockan klämtar och ödet väntar.