Horace Engdahls nya bok är ett försvarstal för det fria ordet. Vi måste tänka och tala fritt. Därmed ska vi också ta oss friheten att yttra det för tillfället mest förbjudna, det som får vår tids inkvisitorer och syndabocksjägare att vädra blod.

Titeln på Horace Engdahls nya bok, ”De obekymrade” (Bonniers, 101 s.), syftar på den idealpublik författaren önskar sig som läsare till sin text. De obekymrade läser inte för att döma eller för att hålla med. De kommenterar inte en text för att positionera sig i en debatt. De är fria från hänsyn, fria från rädsla.

”De obekymrade” knyter an till en ”moralistisk” tradition inom den europeiska litteraturhistorien som jag personligen känner en aning från mitt tidigare arbete med det franska 1600-talet. I aforismer eller kortare prosatexter framförs tankar och åsikter om våra handlingars verkliga motiv, om förljugenhet och ärlighet, om rätt och fel, om gott och ont. 1600-talets moralistiska litteratur präglades av att det var en epok då det djupt kristna Europa upptäckte (och snart kom att legitimera) egenintressets existens och funktion. Bakom dygder och moral, bakom förment godhet och altruism döljer sig egoism, egenkärlek, omedvetna motiv och hemliga begär. Det är uppenbart att det finns en parallell här till vårt eget samtida Sverige där jämlikhet och rättvisa förväntas genomsyra samhället, men där djupt primitiva mekanismer verka styra människors handlingar istället. Moralistens uppgift blir då att avslöja hyckleriet, dubbelmoralen, de dolda begären, de förnekade sanningarna.

Det finns hur mycket som helst att diskutera i Horace Engdahls bok. Kanske får vi anledning att återkomma till specifika ämnen vid senare tillfällen. Vissa av aforismerna lämnar mig oberörd (”Personlighetens roll i historien är att lura massan”, eller: ”Tidningarna är det mänskligaste vi har”). Men när Engdahl kommer in på ämnen som drevmentalitet och syndabocksjakter är han knivskarp. Han imponerar också när han avslutar boken med ett längre stycke om motsättningen mellan tacksamhet och missnöje. ”Det enda storslagna är att ha existerat” menar Engdahl och uppmanar oss att praktisera tacksamhet för att försonas med livet:

Förvandla askan till guld genom att inte klaga. När avståndet till dina lidanden är det rätta, byter allting gestalt. Det är tacksamhetens alkemi.

Det är också tacksamheten som utgör själva kärnan i varje djup beundran inför historiens stora mästerverk menar Engdahl. Tacksamhet inför skapelsen, tacksamhet inför den mänskliga storheten.

Jag har själv under senare tid tänkt att en skiljelinje låter sig göras idag mellan de människor vars förhållande till vårt samhälle och vår kultur – och kanske till våra liv i allmänhet – präglas av tacksamhet och förundran och dem där det mesta istället verkar handla om missnöje och revanschism. Och det är inte så enkelt som att missnöjet kommer av att somliga inte fått ta del av samma gåvor som vissa andra. Man kan vara född i en välbärgad familj, ha en framgångsrik karriär som akademiker, författare eller kanske journalist och ändå drivas ett märkvärdigt begär att tillintetgöra allt som är gammalt och vackert. Störs man av att Svenska akademien är Svenska akademien ja då hyser man uppenbarligen inte en djup och aktande tacksamhet över att vi i Sverige har något så fint och unikt som Svenska akademien.

Men visst finns det också saker i Horace Engdahls bok som jag får lust att ifrågasätta (men helt obekymrat: det gör ingenting att Horace Engdahl säger saker jag inte håller med om).

Det handlar en hel del om män och kvinnor och deras förhållande till varandra. Här på Det Goda Samhället har vi i flera artiklar högst obekymrat tillåtit oss att diskutera problematiska konsekvenser av kvinnornas nya och framträdande roll i det offentliga samhället. Vi har inga problem att ta i det ämnet. Det är uppenbart att Horace Engdahl inte tänker kasta sina vapen inför kvinnlig grälsjuka och totalitarism och det ska han ha all heder av. Jag tycker mig ändå kunna urskilja något av en manlig fyrkantighet i texterna som stör och inte bara befriar.

I ett tidigt stycke hänvisar Engdahl till Evert Taube. Han konstaterar att den typ av manlig frimodighet som finns i Taubes texter där kvinnor är små och söta och tituleras som ”älva” och ”mörkögda tärnor” av rättframma män som tar dem i sin famn och dansar ut sommarnatten idag är både förbjuden och omöjlig. Relationerna mellan män och kvinnor är i grunden fortfarande desamma menar Engdahl ”men det har blivit ofint att ge ord åt värderingar som finns i varje ögonkast”. Och omöjligheten för en man att vara ”frimodig i sällskap med kvinnor […] är en inskränkning lika drastisk som om en häst inte fick galoppera, till varje pris inte galoppera!” Med andra ord beklagar Engdahl att en man inte kan kalla en kvinna ”lilla gumman” och vara säker på att det faller i så god jord.

Jag vet inte. Om vi ska lära något av klassisk kultur och litteratur – och speciellt av den klassiska komedin som Engdahl refererar till vid ett tillfälle – är det också att kärleken hör ungdomen till och att gamla gubbar helst inte ska göra sig besvär. Tiderna förändras och nya generationer hittar nya sätt att mötas och förenas. Det är naturligt att förhållandet mellan män och kvinnor inte är detsamma idag som för 100 år sedan. Det kanske bara krävs lite större finess och social kompetens 2019 än 1929 för att hitta fram till den punkt där maskerna kan falla och mer traditionella könsroller får träda fram. Ingen kvinna är vare sig sjöman, cowboy, musiker eller artist i Evert Taubes värld. Idag tävlar män och kvinnor på samma villkor om samma positioner och då kan man heller inte förvänta sig att kärleken ska fungera enligt samma spelregler. (Men visst: den ökade svårigheten för män och kvinnor att mötas som män och kvinnor kan också beskrivas som problematisk.)

Mycket kan som sagt diskuteras i Horace Engdahls läsvärda bok. Och det kan diskuteras hur obekymrat som helst och det är just precis vad vi gör inom alternativmedia. Jag ställer mig 100 procent bakom Engdahls övergripande budskap att tänkande människor måste vägra underställa sig den moderna inkvisitionen och att motstånd måste uppbådas mot alla former av endimensionell och totalitär moralism.