Ett av den senaste tidens mest dryftade samtalsämnen är politikernas krav på hårdare straff för brott mot politiker och deras närstående. Och justitieminister Morgan Johansson skräder inte orden när han argumenterar för förslaget:

– Den som angriper en förtroendevald angriper inte bara den här personen, utan också demokratins funktionssätt, säger han i en intervju i Ekot.

Men hos allmänheten är förståelsen liten. Det beror inte på att folk i allmänhet vill politiker ont. Det beror på att politikerna – med socialdemokraterna och Morgan Johansson i spetsen – så länge ignorerat medborgarnas rädsla och otrygghet. Åldringar rånas i sina hem, barn våldtas och misshandlas på gatorna, det skjuts i parti och minut, och så vidare i vad som synes vara en oändlighet och vad gör politikerna? Påstår att det handlar om ”en känsla” och skyller på Ryssland.

Våra styrande kunde inte (ville inte?) ens få till en effektiv lag mot IS-terroristerna, trots att dessa utgör ett reellt hot både medborgarna och mot hela vårt samhälle. Istället välkomnades de tillbaka och fick, i vissa fall, till och med skyddad identitet.

Så ser dagens Sverige ut för de skattebetalare som avlönar Morgan Johansson och hans politikerkollegor. Och varken Johansson eller någon annan tycks se minsta problem i det. Men nu, när de anar att brottsligheten kan nå dem själva, är det plötsligt oerhört allvarligt och ett hot mot ”demokratins funktionssätt”.

Medborgarna då? Är de inte en del av demokratin? Omfattas de inte av detta ”funktionssätt” lika mycket som Morgan Johansson och hans kollegor? Tydligen inte. Istället tycker Johansson att vi ha en särlagstiftning, där politiker betraktas som mer skyddsvärda än andra. Det säger en hel del om hur politikerna ser på de människor som de har i uppdrag att representera på bästa sätt.

Hade nu Sverige varit det välfungerande samhälle det en gång var kunde nog Morgan Johansson ha fått en viss förståelse för sitt förslag. Om Sverige hade varit ett samhälle där polisen rycker ut när medborgarna utsätts för brott, där utvisningshotade faktiskt också utvisas, och där grova brott ger hårdare straff istället för straffrabatt – om politikerna hade gjort ett bra jobb – så är jag rätt övertygad om att medborgarna skulle göra tummen upp. Men politiker som fattar beslut som går stick i stäv med folkviljan – beslut som dessutom kan utgöra en direkt fara för medborgarna – bör sannerligen inte åtnjuta fler privilegier än de redan har.

Morgan Johansson kan argumentera tills han blir blå i ansiktet, men han kommer aldrig att komma på ett enda hållbart argument för varför ett brott mot honom skulle bestraffas hårdare än ett brott mot en helt vanlig svennebanan. Den lag han eftersträvar förutsätter nämligen att han och hans kollegor gjort, gör och kommer att göra allt för att värna medborgarnas väl. Och det finns ingenting i dagens förda politik som tyder på att så är fallet.

Man bör också ta sig en funderare på vad Morgan Johansson egentligen lägger in i begreppet ”brott mot politiker”. Att hat och hot omfattas är givet – men hur ska då hat och hot definieras? Idag tenderar alltfler politiker att betrakta även saklig kritik som någon form av hot, så hur ska straffskalan utformas? Två års fängelse för den som säger att Annika Strandhåll borde avgå på grund av inkompetens? Tre år för att man tecknat en satirbild av Löfven? Fem år för att man skriver att det är orättfärdigt med särlagstiftning som gynnar politiker som fattar beslut som missgynnar medborgarna?

Regeringen vill att den nya lagen ska träda i kraft redan i januari nästa år. Det finns ingen anledning att tro att deras förhoppningar ska grusas, eller att lagen ska bli tandlös och luddig på samma sätt som exempelvis terrorlagen blev. Den lagen berörde ju främst medborgarna. Det här är något helt annat. Det här är en lag som rör politikerna. Och det finns inget som är viktigare.