Richard Sörman: Horace Engdahl uppmanar oss att obekymrat diskutera vad som helst

Richard Sörman

Horace Engdahls nya bok är ett försvarstal för det fria ordet. Vi måste tänka och tala fritt. Därmed ska vi också ta oss friheten att yttra det för tillfället mest förbjudna, det som får vår tids inkvisitorer och syndabocksjägare att vädra blod.

Titeln på Horace Engdahls nya bok, ”De obekymrade” (Bonniers, 101 s.), syftar på den idealpublik författaren önskar sig som läsare till sin text. De obekymrade läser inte för att döma eller för att hålla med. De kommenterar inte en text för att positionera sig i en debatt. De är fria från hänsyn, fria från rädsla.

”De obekymrade” knyter an till en ”moralistisk” tradition inom den europeiska litteraturhistorien som jag personligen känner en aning från mitt tidigare arbete med det franska 1600-talet. I aforismer eller kortare prosatexter framförs tankar och åsikter om våra handlingars verkliga motiv, om förljugenhet och ärlighet, om rätt och fel, om gott och ont. 1600-talets moralistiska litteratur präglades av att det var en epok då det djupt kristna Europa upptäckte (och snart kom att legitimera) egenintressets existens och funktion. Bakom dygder och moral, bakom förment godhet och altruism döljer sig egoism, egenkärlek, omedvetna motiv och hemliga begär. Det är uppenbart att det finns en parallell här till vårt eget samtida Sverige där jämlikhet och rättvisa förväntas genomsyra samhället, men där djupt primitiva mekanismer verka styra människors handlingar istället. Moralistens uppgift blir då att avslöja hyckleriet, dubbelmoralen, de dolda begären, de förnekade sanningarna.

Det finns hur mycket som helst att diskutera i Horace Engdahls bok. Kanske får vi anledning att återkomma till specifika ämnen vid senare tillfällen. Vissa av aforismerna lämnar mig oberörd (”Personlighetens roll i historien är att lura massan”, eller: ”Tidningarna är det mänskligaste vi har”). Men när Engdahl kommer in på ämnen som drevmentalitet och syndabocksjakter är han knivskarp. Han imponerar också när han avslutar boken med ett längre stycke om motsättningen mellan tacksamhet och missnöje. ”Det enda storslagna är att ha existerat” menar Engdahl och uppmanar oss att praktisera tacksamhet för att försonas med livet:

Förvandla askan till guld genom att inte klaga. När avståndet till dina lidanden är det rätta, byter allting gestalt. Det är tacksamhetens alkemi.

Det är också tacksamheten som utgör själva kärnan i varje djup beundran inför historiens stora mästerverk menar Engdahl. Tacksamhet inför skapelsen, tacksamhet inför den mänskliga storheten.

Jag har själv under senare tid tänkt att en skiljelinje låter sig göras idag mellan de människor vars förhållande till vårt samhälle och vår kultur – och kanske till våra liv i allmänhet – präglas av tacksamhet och förundran och dem där det mesta istället verkar handla om missnöje och revanschism. Och det är inte så enkelt som att missnöjet kommer av att somliga inte fått ta del av samma gåvor som vissa andra. Man kan vara född i en välbärgad familj, ha en framgångsrik karriär som akademiker, författare eller kanske journalist och ändå drivas ett märkvärdigt begär att tillintetgöra allt som är gammalt och vackert. Störs man av att Svenska akademien är Svenska akademien ja då hyser man uppenbarligen inte en djup och aktande tacksamhet över att vi i Sverige har något så fint och unikt som Svenska akademien.

Men visst finns det också saker i Horace Engdahls bok som jag får lust att ifrågasätta (men helt obekymrat: det gör ingenting att Horace Engdahl säger saker jag inte håller med om).

Det handlar en hel del om män och kvinnor och deras förhållande till varandra. Här på Det Goda Samhället har vi i flera artiklar högst obekymrat tillåtit oss att diskutera problematiska konsekvenser av kvinnornas nya och framträdande roll i det offentliga samhället. Vi har inga problem att ta i det ämnet. Det är uppenbart att Horace Engdahl inte tänker kasta sina vapen inför kvinnlig grälsjuka och totalitarism och det ska han ha all heder av. Jag tycker mig ändå kunna urskilja något av en manlig fyrkantighet i texterna som stör och inte bara befriar.

I ett tidigt stycke hänvisar Engdahl till Evert Taube. Han konstaterar att den typ av manlig frimodighet som finns i Taubes texter där kvinnor är små och söta och tituleras som ”älva” och ”mörkögda tärnor” av rättframma män som tar dem i sin famn och dansar ut sommarnatten idag är både förbjuden och omöjlig. Relationerna mellan män och kvinnor är i grunden fortfarande desamma menar Engdahl ”men det har blivit ofint att ge ord åt värderingar som finns i varje ögonkast”. Och omöjligheten för en man att vara ”frimodig i sällskap med kvinnor […] är en inskränkning lika drastisk som om en häst inte fick galoppera, till varje pris inte galoppera!” Med andra ord beklagar Engdahl att en man inte kan kalla en kvinna ”lilla gumman” och vara säker på att det faller i så god jord.

Jag vet inte. Om vi ska lära något av klassisk kultur och litteratur – och speciellt av den klassiska komedin som Engdahl refererar till vid ett tillfälle – är det också att kärleken hör ungdomen till och att gamla gubbar helst inte ska göra sig besvär. Tiderna förändras och nya generationer hittar nya sätt att mötas och förenas. Det är naturligt att förhållandet mellan män och kvinnor inte är detsamma idag som för 100 år sedan. Det kanske bara krävs lite större finess och social kompetens 2019 än 1929 för att hitta fram till den punkt där maskerna kan falla och mer traditionella könsroller får träda fram. Ingen kvinna är vare sig sjöman, cowboy, musiker eller artist i Evert Taubes värld. Idag tävlar män och kvinnor på samma villkor om samma positioner och då kan man heller inte förvänta sig att kärleken ska fungera enligt samma spelregler. (Men visst: den ökade svårigheten för män och kvinnor att mötas som män och kvinnor kan också beskrivas som problematisk.)

Mycket kan som sagt diskuteras i Horace Engdahls läsvärda bok. Och det kan diskuteras hur obekymrat som helst och det är just precis vad vi gör inom alternativmedia. Jag ställer mig 100 procent bakom Engdahls övergripande budskap att tänkande människor måste vägra underställa sig den moderna inkvisitionen och att motstånd måste uppbådas mot alla former av endimensionell och totalitär moralism.

28 reaktioner på ”Richard Sörman: Horace Engdahl uppmanar oss att obekymrat diskutera vad som helst

  1. Fläckiga kläder skriver:

    Ingen vill komma som gäst till ett bröllop klädd i fläckiga kläder. En slags strikt och formell fläckfri utstrålning eftersträvas. Som blir viktig i relation till övriga gäster och bröllopsparet. Man signalerar tradition och underdånighet inför situationen i sig med hjälp av sin konformitet. En fläckfri sådan.

    Även en dominerande tidsanda vill gärna uppträda fläckfritt. Söker därför fel och brister. För att kunna uppträdda enhetligt och få acceptans från livets övriga gäster. Man vänder sig både utåt och inåt på samma gång. I relation till sig själv och alla övriga. Mot en eftersträvad tillhörighet och gemenskap.

    Vad vi då förväxlar är att bekräftelsen i sig inte beror på klädseln i mer saklig mening, eller dess eventuella fläckfrihet, utan enbart uttrycker att vi vill följa konvenansen. Gemensamma idéer om tillvaron uppträder på samma sätt. Vi söker och vill förenas i samma typ av överenskommelse och tolkningen av den egna samtiden. Med krav på en fläckfri beskrivning. Och förväxla därvid denna beskrivning med en oantastlig sanning.

    Jag upplever att samtidens jakt på fläckfrihet håller på att jaga bort det fria ordet. Att man i allt mindre grad accepterar avvikelser. Att man söker en fläckfri tillvaro för var och en utav oss. Och faktiskt för världen i sig. Hur man vill driva in oss i konformitet. Att för jaktens män och kvinnor uppträder yttrandefrihet som problematisk. Som fläckar på en bröllopsfest.

    Gillad av 3 personer

  2. Fredrik Östman skriver:

    Du tager miste om kvinnorna. Det är en chimär att de deltager på samma villkor eller hur du fick till det. Jag kan inte ens formulera en vettig beskrivning av det jag antager att du avser, så verklighetsfrämmande och förljuget är det. Det feministiska idealet. Att kvinnor vore män och hela släktet dig ut.

    Gillad av 5 personer

    • Richard Sörman skriver:

      Tagga ned lite. Män och kvinnor är olika som plus och minus eller dag och natt. Så är det eller kan vara ibland ur vissa perspektiv, men det hindrar inte att vi idag arbetar med kvinnor på våra arbetsplatser på i princip samma villkor. Gör du lumpen idag lär du ha vältränade starka tjejer att tävla med ute i skogen. Då är det inte lika självklart att ”lilla fröken” faller i god jord.

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Chimär igen. De där starka vältränade flickorna — som må vara fysiskt kraftfullare än jag personligen var i lumpen, men knappast ens kan jämföras meningsfullt med manliga sportfånar — kan ännu tack vare sin späda ålder låtsas vara män. Det är en uråldrig arketyp: pojkflickan, tomboy. Med tiden förändrar sig den kvinnliga kroppen. Den biologiska klockan tickar. Varför skall vi uppmuntra detta som ändå sker spontant? Vilket är syftet?

        Vi ser det hos polisen: de blir alla chefer, eftersom de är helt inkompetenta på gatan. Så stiger attraktiviteten för flickor att bli poliskvinna, medan det blir meningslöst för män att bli polisman. Det är en ond cirkel. Det är dekadens. Vad är syftet?

        Och när det kommer till spelet mellan könen, som har fortplantning och överlevande som mål, så uppskattar dessa pangpangpumor också precis samma gamla komplimanger som alla andra kvinnor. Det är ett spel med fasta regler. Varför skulle vi vilja ändra på det? Vad är syftet?

        Gilla

      • olle reimers skriver:

        Kvinnor vill vara kvinnor och män vill vara män. Det är basen.

        Min erfarenhet är dock att om man använder uttryck som ”lilla gumman” eller ”lilla vän” om någon annan än sin familj ses det ( med rätta enligt min mening) som brist på respekt.

        Om en individ av kvinnligt kön har en polisuniform på sig och är i tjänst förtjänar hon samma respekt som vilken polis som helst. Då är hon polis och inte kvinna och kan inte tilltalas med nedlåtenhet.

        Gilla

  3. Bo Svensson skriver:

    Reda i begreppen.

    Rätt och fel, gott och ont, egoism och moral: Moralen kommer av flockvarelsers behov av att inför dem man vill tillhöra, verka fungera väl och vara en värdefull medlem i gemenskapen. – Behovet av uppskattning gör att man då kan prioritera flockens krav och behov vilket faller sig mera självklart, ju starkare sammanhållningen är.

    Det handlar inte om någon motsättning mellan altruism och egoism. – Alla agerar normalt alltid i enlighet med sina intressen, – försöker alltid göra det bästa av läget, – men vad som är läget och vad som är ens intresse, avgörs av vilket perspektiv man har i tid och rum och ens grad av inlevelseförmåga.

    När delfiner hjälper en nödställd från drunkningsdöd, är det för att deras medkänsla väcks och att göra det bästa av läget består då i att hjälpa. – Detta är den naturliga godheten: Att alltid sträva efter att göra det bästa av läget. – Den inlärda ställer ofta till det och gör ont värre.

    Gillad av 1 person

  4. A skriver:

    Bra Richard, men så fort det handlar om något konkret som manligt och kvinligt så lyser indoktrineringen igenom direkt. Du verkar tro? att det eftersträvansvärda är att kvinnan ska vara man och mannen kvinna. Alltså en inverterad natur. Är det inte dags att du reder ut inför dig själv vad detta beror på och är. Vad är funktionen av detta och vad leder det till. Ok, jag svarar själv, 🙂 det är den inneboende drivkraften att undergräva människan, din nästa..Och själv VINNA genom hyckleriet, att trampa ned andra. Under förevändningen att befria människan, ”det goda”. Detta tvärtom/inverterande är ondskan, som inte kan acceptera livet, utan försöker uppnå att inget spelar någon roll, och göra allt annat än sig själv värdelöst och odugligt. Se vad detta är Richard, och rör dig bort från det istället. Att hylla svaghet, är att indirekt undergräva andra. Att hylla styrka är att direkt undergräva andra. Att frammana mer av sanning är vägen ur vansinnet. 🙂

    Mvh A

    Gillad av 7 personer

    • Richard Sörman skriver:

      Jag förstår inte vad du menar. Jag talar inte om hur det ska vara i min drömtillvaro utan hur det de facto är i arbetslivet och i samhället. Som jag skrev till Östman längre upp: gör du lumpen idag får du tävla med kvinnor. Så ser samhället ut idag och det gjorde det inte på Evert Taubes tid. Jag föredrar nog Taubes tid ur vissa perspektiv.

      Gilla

  5. Håkan skriver:

    Några ord i din artikel Richard Sörman fick mig att tänka på några ord i en sång av Laleh.

    Dina ord: ”Han imponerar också när han avslutar boken med ett längre stycke om motsättningen mellan tacksamhet och missnöje. ”Det enda storslagna är att ha existerat” menar Engdahl och uppmanar oss att praktisera tacksamhet för att försonas med livet:”

    Och orden i Lalehs sång ”En stund på jorden” är: Jag var där!

    Kanske inte allt passar ihop i associationerna men så är ju livet och vi gör vad vi kan av det.

    Gillad av 1 person

  6. Aha skriver:

    Vissa saker är osannolika som att TV-Kulturnyheterna skulle släppa fram en person som fick kritisera mångkultur eller att public service skulle omnämna etablissemangskritiska partier såsom Salvinis Lega för just etablissemangskritiska.
    En annan typisk osannolikhet var att Horace Engdahl skulle få välvilliga recensioner. Jag har läst tretalet recensioner från riksmedia, inklusive public service. De vältrar sig i vällustigt förkastande som om de såg det som ett inträdesprov till akademin. De misslyckas. Deras bredsidor är överlastade med fördömanden – too much helt enkelt. En sågning bör av några några aspekter och sedan tar man med espri ut svängarna, lite det som är Engellaus lyckosamma adelsmärke.

    Stor cred till Horace som trots förutsättningarna väljer att ge sin syn på saken. Intellektuell rakrygghet.

    Gillad av 5 personer

  7. Kvinna och man skriver:

    Begär och lusta. Åtrå och trånad. Attraktion och kärlek. Mellan könen. Intellektualiserad. Tar sig inte förbi stereotypiseringens filter. Både könen komplicerar och schabloniserar varandra. På samma gång. Söker bekräftelse i egna känslor. Och vill så göra. Få behålla förtrollningen. Även om realiteter säger något annat. Inga sakliga argument vinner över djupa känslor. Och för det bör vi alla vara tacksamma.

    Gillad av 1 person

  8. Jan Andersson skriver:

    Människan har genom århundradena skapat en del dåligt, men det mesta är mycket för att inte säga fantastiskt bra och hela vår kultur och existens bygger på det sistnämnda. Det är fria unga människor som ser en framtid som skaffar barn. Hur tänkte våra egna föräldrar?

    Som konservativ vill jag att det som är bra skall bevaras och endast långsamt och eftertänksamt anpassas till vår tidsanda, kultur och sedvänjor. Så när extremradikalerna vill ändra på precis allt vill jag bara vråla: ”Håll käft och tänk efter!”.

    Det är makthavarnas mest intensiva dröm att vad de än gör så kommer vi att vara nöjda och till och mest tacksamma. Jag är glad att inte ordet ”entusiastisk” användes.

    Vi har till exempel inget att tacka vänstern för; de har genom historien alltid varit världsledande på att bryta ner, utnyttja, och fördärva mycket av det bästa i våra samhällen. Man behöver inte vara speciellt historiskt bevandrad för att inse att ingen har vänstern att tacka för någonting.

    Endast fria, självständiga och trygga människor som ser långt framåt och gärna vill fortsätta traditionen och utveckla vårt samhälle positivt också under sin egen livstid, kan också bidra med något. Hur tänker de unga nu? Är de tacksamma för något? Har de något att vara tacksamma för?

    Som gammal får jag leta i minnet ganska länge för att hitta något överhuvudtaget som utvecklats positivt under min livstid. Detta är jag inte alls tacksam för, utan urförbannad på gränsen till förtvivlad. Det borde faktiskt alla vara, för det är är bara politisk klåfingrighet och kompakt ignorans för medborgarnas intressen som möjliggör kräftgången.

    Och så drar denna tragiska författare sitt strå till stacken också. Ganska typiskt och tyvärr inte förvånande.

    Gillad av 2 personer

  9. Göran Holmström skriver:

    Sagt det förr, säger det igen, att dagens feminister skriker och gapar,
    beror på samma mekanismer som hysteriska kvinnor led av för lite över hundra år sedan.
    Dåtidens lösning var vibratorn och kliniker där dom fick massage mot sina bekymmer.
    Nutidens borde vara en rejäl åktur så dom vart nöjda och lugna,
    men dagens alla anti-män har så fullt upp med att vara PK.
    Så skrikandet lär hysteriskt öka tills pendeln vänder och feminister är inte på modet igen.
    Övrigt så vilken yttrandefrihet? Den som förbjuder ord på N eller skapar drev för ett patetiskt fyllekladd?
    NY-ord, Skitnödighets-moralism, avskaffa det så kan samtalet ta fart igen.

    Gillad av 7 personer

  10. Magnus Rosensparr skriver:

    ”… är en inskränkning lika drastisk som om en häst inte fick galoppera, till varje pris inte galoppera!”

    Horace Engdahl har en poäng här. Svenska folket förefaller ha blivit hårt dompterade till att vara strikta travare. Detta borde studeras, belysas, förklaras, kommuniceras och slutligen bli föremål för kulturellt motstånd och aktiv bekämpning.

    Gillad av 2 personer

  11. Hovs_klipphällar skriver:

    ”…Med andra ord beklagar Engdahl att en man inte kan kalla en kvinna ”lilla gumman” och vara säker på att det faller i så god jord….”

    Att HE skulle tycka så är din tolkning. Han kanske liksom jag anser att ett sådant uttryck är ett sätt att förminska en kvinna, och därför oftast är olämpligt.

    Vet inte vad Evert Taube skulle ha tyckt om detta, men vill gärna tro att han med sin fina känsla för nyanser skulle ha tyckt detsamma.

    Gillad av 1 person

  12. Håkan Löfberg skriver:

    Om vi slutar höja människor till skyarna så blir fallet inte så stort.
    Det är jobbigt att falla från himlen till helvetet.
    Vi är inte så fantastiska eller unika som vi önskar vi var.

    Gilla

  13. Klas Göran skriver:

    Att tiderna förändras och vi förändras i dem – tempora mutantur et nos mutamur in illis – visste redan de gamla romarna. Däför är konstaterandet att förhållandet mellan könen uttrycks olika 1929 – eller 1989 eller 1999 – och 2019 nog inte så kontroversiellt.

    Vad som däremot kan uppfattas som kontroversiellt är om någon metooist år 2018 kommer dragande med en 35 år gammal oförrätt och vill anlägga 2018 års regler på 1983 års könsrelationer, såsom hände med Trumps kandidat till Supreme Court.

    Själva logiken i utvecklingsrenonemanget är ju att samhället och dess medlemmar har förändrats till det bättre, d v s att allting i förhållandet mellan könen var sämre 1985 än det är idag. Detta är argumentationens utgångspunkt. Att då anlägga nutidens bättre regler på dåtidens sämre verklighet blir ett cirkelbevis.

    Metooisterna borde anlägga 2019 års regler på 2019 års män och glädas åt att Ron Burgundy bara finns på film.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.