Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten. Både Hitler och Mussolini byggde ursprungligen sina rörelser vid sidan av staten men lyckades så småningom infiltrera och överta det etablerade statliga systemet och därmed påtvinga demokratin sina egna odemokratiska idéer, i det tyska fallet exempelvis extrem och målmedveten antisemitism.

Många oroar sig idag för att något motsvarande skulle vara nära att inträffa i Sverige. När Nordiska motståndsrörelse visar sina flaggor med tyrrunor anar dessa bedömare återuppståndna hitleristiska stormtrupper.

Risken finns. Just därför har vi anledning att inte nöja oss med att förfasa oss utan i stället ägna saken lite mer eftertanke. Den stora frågan är vad som kan ge fascister livsluft och näring. Det är ändå ganska märkvärdigt och ovanligt att nya politiska rörelser uppstår vid sidan av det etablerade systemet och faktiskt lyckas ta makt över staten. Hur kan den rena ondskan plötsligt bli jättepopulär?

Den officiella och etablerade svenska synen på de embryon till nazistiska och fascistiska rörelser som existerar i Sverige tycks vara att de är farliga för att de är så avskyvärda ty genom sin vidrighet kan de locka till sig stora grupper ondskefulla människor som vill fylka sig bakom deras fanor i taktfasta stöveltramp.

Bakom denna uppfattning hos makthavare och ledande opinionsbildare ligger en människosyn som jag har svårt att förlika mig med, nämligen att det hos en stor del av svenskarna ligger en ond, men tillfälligt bedövad, instinkt till aggressivitet, en nedsövd vilja till brutalitet som genom tyrrunans kraft plötsligt kan blossa upp och bli en politisk skogsbrand som förgör all den goda vilja som den humanitära stormakten representerar. Denna föreställning om folkets elaka potential existerar för övrigt även i andra sammanhang vilket visar att makthavarna egentligen är rädda för folket, till exempel i idéerna om att det skulle finnas en inbyggd strukturell rasism hos svensken i gemen. En närbesläktad idé är tankefiguren om den strukturella könsmaktsordningen som innebär att alla svenska män, om de tog av sig den påtvingade masken, egentligen är potentiella våldtäktsbrottslingar.

Jag säger alltså att ja, fascismen kan komma, men nej, det beror inte på någon hittills dold pervers läggning hos svenska folket. Varför skulle då fascismen kunna slå rot i Sverige?
Den onda fascismen behöver inte se ut som den gjorde i Tyskland och Italien under mellankrigstiden. Den kan också se ut som den gjorde under general Augusto Pinochet som tog makten i Chile år 1973 då en militärkupp under hans ledning genomfördes mot Salvador Allendes socialistiska regering. Kanske var det faktiskt i Tyskland som det var i Chile.

Jag var i Chile någon vecka före kuppen som medlem av en svensk diplomatisk delegation med uppgift att ge Allendes regering 50 miljoner kronor i u-hjälp (vilket motsvarar ungefär 330 miljoner kronor idag; det knusslades inte när uppskattade samhällsexperiment skulle stödjas). Delegationen fick träffa presidenten vilket var stort.

I verkligheten hade Chile vid det laget stannat. Det upptäckte jag snart utanför de officiella begivenheterna. Ekonomin hade gått i stå, staten hade inga pengar, export och import hade lagts ned, landet stod och väntade på att något skulle ske, antingen en revolution som införde socialism på riktigt eller en militärkupp som återställde den gamla ordningen. Pinochet hann först.

General Pinochet fördömdes av en hel värld som ond fascist och det ligger väl en del i den bedömningen om man räknar det antal socialistiska revolutionärer som hans regering tog av daga. Men att Pinochet kom till makten berodde inte på någon tidigare dold våldsgen hos det chilenska folket utan på att deras trygghet och försörjning hotades av Allenderegimens misskötsel av landet och dess ekonomi.

Den fascism man i verkligheten kan oroa sig för är inte den som kommer sig av att folk förförs av tyrrunor utan den som kommer som svar på att staten inte gör sitt jobb. Om svenska regeringar fortsätter att vansköta landet och problem i vardagslivet kryper närmare inpå vanliga svenska människor, typ att de inte längre törs jogga i träningsspåret på kvällarna för rånrisken, då har staten misslyckats och då är det inte konstigt om folk välkomnar våldsverkare med eller utan tyrrunor som tycks erbjuda trygghet och ordning när det legitima demokratiska våldsmonopolet har lagt av.