Politiska rörelser älskar sina slagord. Men vad ska de göra med slagord som redan fått genomslag i politiken? Det som var viktigt och relevant för femtio år sedan är kanske fel medicin idag. Allt får sin mening och betydelse i ett sammanhang.

Är det patetiskt att tjata om att man älskar sitt land? Ja kanske det. Eller rättare sagt: det kan det vara. Det beror på situation och omständigheter. Allt som sker får sin mening och betydelse i det sammanhang i vilket det äger rum.

Att en människa kan höra vad en annan människa säger är knappast något som väcker förundran. Men om det handlar om någon som varit döv sedan födseln och som tack vare en ny operationsmetod för första gången hör sina barns röster är det nog en upplevelse som personen i fråga aldrig glömmer bort. Samma sak för den som i 40 år har levt under en kommunistisk diktatur och plötsligt får veta att han eller hon nu får rösta hur som helst i fria val. Det som under vissa förhållanden framstår som vardagligt och naturligt kan i andra sammanhang bli något alldeles unikt.

Vi kan ta ett annat exempel. Är det alltid en bra idé att ge sig ut och springa fem kilometer? Ja det beror väl på hur många gånger samma vecka eller samma dag man redan varit ute och sprungit fem kilometer. Vi kan ha en vision om att vi ska vara friska och vältränade, men det betyder inte att det vid precis varje tillfälle i livet är motiverat att ge sig ut och springa fem kilometer. Har man nyss sprungit sitt varv på elljusspåret behöver man knappast göra det en gång till. Och har man sprungit sina fem kilometer med så täta intervaller att knäna gått sönder är det snarare motiverat att vila några dagar.

Men hur är det med politiken då? Ska man värdera politiska partiers ambitioner efter de sammanhang i vilka de yttras? Ja självklart. Låt oss säga att flertalet medborgare vid en viss tidpunkt i historien tyckte det var bra med skattehöjningar för att kunna finansiera gemensam verksamhet. Betyder det att det alltid är bra med fler och ännu högre skatter? Knappast. Låt oss också säga att flertalet medborgare i samma land vid ett annat tillfälle i historien tyckte det lät klokt att öppna upp sig mot omvärlden och förenkla rörelser över gränserna. Betyder det att det alltid i alla lägen är bra med mer öppenhet? Naturligtvis inte. Har man under en längre period haft sina gränser vidöppna och låtit människor strömma in utan att man kunnat assimilera eller integrera de som kommit kan det knappast bedömas som särskilt förståndigt att ropa efter än mer öppenhet. Och samma sak med slutenhet förresten. I ett visst läge kan det vara bra att skydda sig mot det främmande, men på sikt riskerar man bli isolerad och instängd i en stagnerande bubbla. Allt beror på situation och sammanhang.

Så är det självklart att de ideal som rådde i det svenska samhället på 60- och 70-talen också ska vara våra ledstjärnor 2019? Knappast. Snarare tvärtom. Speciellt om idealen fått stå oemotsagda och aldrig balanserats av sina motsatser. Har man haft ett samhälle där höga och höjda skatter länge varit det högsta goda är det antagligen rimligt att dra ner på skattetrycket.

Har man haft ett samhälle där lärarnas arbetsbörda stadigt har ökat samtidigt som lönen har sjunkit bör man nog sträva efter att minska bördan och kanske höja lönerna. Kanske fanns det vid ett visst skede av samhällsutvecklingen anledning att modifiera lärarnas arbetsvillkor, men inget bör drivas in absurdum. Balans mellan ytterligheter är bra och det kräver en pendelrörelse där det som blivit för mycket får minska och det som blivit för lite får öka.

Den politiska retoriken verkar ha svårt att greppa detta pragmatiska tänkande med anpassning efter situation. Där är det samma ideal som gäller år efter år. Politiska rörelser bildades vanligtvis en gång för att skapa motvikt mot rådande samhällsförhållanden. Men har de rönt framgång i sina strävanden och kunnat forma samhället i enlighet med sina egna ideal verkar de ha svårt att ändra retorik när utvecklingen gått för långt och slagorden mest ekar tomma. Att skrika efter skatter i världens mest beskattade land framstår som lika absurt som att ge sig ut och springa fem kilometer efter att man nyss har sprungit fem kilometer.

Visst har vi olika syn på statens roll i samhället. Visst har vi olika syn på fördelningspolitik. Visst har vi olika syn på nation och nationalitet. Men borde vi ändå inte kunna frigöra oss från våra slagord när vi ser – eller borde kunna se – att vår politik redan fått genomslag i samhället och att det är dags att gira lite åt andra hållet? Om vi under femtio år har levt med en traditionskritisk agenda där allt som kommer ur vanor och hävd har betraktats som både pest och kolera borde alla rationella människor kunna acceptera att det är dags för lite tradition igen.

Det är lite av detta som sker nu i Sverige och i Västerlandet i stort. Vi ser en historiskt motiverad reaktion på vad som under femtio år har varit heliga kor och våra enda ideal. Fler och fler förstår att konservatism och nationalism inte behöver vara det stora onda, men att det är en rimlig motpol till liberalism, socialism och internationalism. Men det gör så ont för så många. De har satsat så mycket prestige i det nya, det öppna, det liberala, det socialistiska, det könlösa, det jämlika. De har byggt sina karriärer på ideal som redan har förverkligats. Och kanske känner de att historien nu vänder sig emot dem och att deras motståndare äger agendan. Försiktig anpassar sig somliga till den nya situationen, men att de skulle gå över till motståndarsidan eller åtminstone börja samarbeta med dem? ALDRIG! Bättre ta deras politik utan att erkänna det. (En annan variant är naturligtvis att man håller fast vid sina slagord och menar att det bara är att försöka en gång till… och en gång till… Likt socialister som fortfarande tror att ett förstatligande av alla produktionsmedel ska skapa välstånd och rättvisa. Men då är man så långt bortom all rationalitet att någon diskussion knappt kan anses vara meningsfull.)

Så är det då patetiskt att tjata om att man älskar sitt Sverige och sin svenska kultur? Nej. Inte i historisk situation där politiken inte handlar om vilket Sverige vi ska ha utan om vi ska ha något Sverige överhuvudtaget. Allt beror på situation och sammanhang.