Gästskribent Benjamin Dhover: Vapen och självförsvar

Förtroendet för svensk polis som institution är fortsatt högt, i den meningen att svenska poliser inte tar mutor, springer brottslingars ärenden eller sätter dit oskyldiga. Detta är givetvis mycket positivt och länder all heder till landets individuella polismän och kvinnor. Däremot är polisens kapacitet att skydda vanliga medborgare i vardagen mer tveksam, medan den politiska viljan alltmer tydligt verkar rotera kring brottslingarnas bästa.

För laglydiga medelklassare som drabbas av rån, inbrott och andra ”mängdbrott” nyttar det knappt längre att göra en anmälan då ärendet ofta läggs ned redan på ruta ett. Möjligtvis hade en tröst varit om polisen fokuserade på att lösa grova brott som mord och våldtäkt med goda resultat, men så är tyvärr inte fallet. Våldet i samhället blir dessutom allt råare; begrepp som överfallsgängvåldtäkt och ”home invasions” var i praktiken okända för några decennier sedan.

Med anledning av detta kommer frågan om svenskens rätt till beväpning och självförsvar upp titt som tätt bland kommentarerna på DGS och andra nätfora. Införandet av en ”Castle Doctrine”  och ”Stand Your Ground”-lagar enligt amerikansk modell skulle göra rent hus med det mer diffusa nödvärnsbegreppet som kan bli lite hur som helst när juristerna börjar vända och vrida på händelserna.

Argumentet mot att låta gemene man beväpna sig och försvara sig är enkelt: Sverige har i många år varit en fridsam nation som lämnat den sortens handgriplig rättvisa bakom sig. Våldsmonopolet i ett civiliserat land ska tillhöra Leviathan, som Patrik skrivit om många gånger. För vem vill ha vilda västern i kvarteret med skjutglada idioter som pangar vilt omkring sig?

Problemet är att detta argument förlorar bäring i takt med att polisen inte längre fyller sin funktion. Vem tror på allvar att en ensam polisbil i ett område stort som Danmark hinner fram om ett gäng påtända och beväpnade ligister håller på att sparka in dörren hos en barnfamilj på landsbygden?

Om det fanns en realistisk väg framåt som åtgärdade polisbristen kunde man möjligtvis be folket bita ihop och ha förtröstan ty problemet vore då övergående. Så är dock inte fallet. Poliserna blir färre och färre, trots att befolkningen ökar kraftigt. Såväl fysiska som mentala krav för intagning till polisutbildningen har sänkts. Trots detta ekar utbildningarna tomma.

Det är alltså rent önsketänkande och besvärjelser när politiker pratar om ”satsningar” på rättsväsendet. Önsketänkande är ingen bra grund för handlingsplaner. Det är som en dam som vägrar köpa nya klänningar i rätt storlek, för hon ska ju gå ner 10 kg först. Men i nästa andetag beklagar hon sig att det är stört omöjligt att förlora vikt. Damen ger förmodligen upp innan hon står där klädd i en tunna som en seriefigur då alla kläder till slut fallit i bitar, men hur illa måste det bli innan man släpper den numera grovt felaktiga bilden av det gamla, trygga Sverige och accepterar den nya verkligheten?

Brottslingarna är redan tungt beväpnade, medan den vanlige svensken är både obeväpnad och näst intill juridiskt förhindrad att skydda sig. Vad händer om svensken också fick tillgång till vapen och rätt att bruka dem? Kaos i vartenda gathörn? Troligtvis inte. Amerikansk forskning visar vapenvåldet minskat kraftigt senaste decennierna, samtidigt som privatägandet av vapen ökat lika kraftigt.

Det verkar alltså som att hederliga medelklassare inte blir mer våldsbenägna bara för att de har möjligheten. Detta rimmar väl med situationen i Schweiz, där vart och vartannat hushåll har omedelbar tillgång till såväl jakt- som militära vapen. Trots detta har Schweiz
mindre än hälften så många dödsskjutningar per 100 000 invånare som Sverige. Men dödsfallsstatistik förtäljer inte hela historien. Hur många våldsbrott som hindrats av privatpersoner med hjälp av vapen är omöjligt att fastställa, men olika studier pekar på att de är betydande.

Så hur skulle det kunna fungera, rent praktiskt? En smidig lösning vore om intresserade, ostraffade medborgare först fick genomgå en grundkurs i säker vapenhantering. Efter avslutad kurs läggs de i en central databas med biometrisk koppling, det vill säga fingeravtryck. Vapenhandlare har sedan fingeravtrycksterminaler som direkt kan söka varje potentiell kunds uppgifter mot databasen. Medborgare som upprätthållit sitt dygdiga leverne får köpa, medan brottslingar, psykiskt störda och andra uppenbart olämpliga avvisas.

På detta vis är varje vapen ägarens personliga, ofrånkomliga juridiska ansvar. Med en årlig begränsning om till exempel köp av två vapen per kalenderår kan problemet med målvakter begränsas kraftigt, medan de med särskilda skäl att köpa fler vapen kan ansöka om dispens hos det lokala poliskontoret.

Hollowpoints och finkalibrig ammunition kan säljas fritt till godkända medborgare i databasen, medan ammunition med mer genomträngningskraft (som skulle kunna skada grannar) kan ha vissa begränsningar. Krav på vapenskåp, en årlig halvdags uppfriskarkurs i säker vapenhantering och liknande åtgärder minimerar risken för olyckor och att vapnen hamnar i orätta händer.

Fenomenet att frivilligt ge upp förmågan till självförsvar är djupt onaturligt. Att utan motstånd göra sig helt hjälplös kräver stor tillit till att polismakten faktiskt klarar sitt uppdrag att skydda familjen. När denna fundamentala förutsättning rubbas är det bara en tidsfråga innan svenska familjefäder börjar beväpna sig en masse. Det enda som återstår att se är huruvida de gör det lagligt eller själva blir brottslingar.

Benjamin Dhover jobbar inom finans och vill gärna fortsätta med det, så han heter egentligen något annat. Han oroas dock av utvecklingen i västvärlden och får allt svårare att hålla truten, inte bara för egen skull utan mest för barn och framtida barnbarn. Han är dock inte samma
person som frekvent använder en liknande nick på andra alternativmedia-sajter.