I sin huvudledare den 13 april gav Svenska Dagbladet detgodasamhallet.com en rättmätig knäpp på näsan för att krönikören Lars Hässler hade läst fel i regeringsformen och trott att det finns utrymme för retroaktiv lagstiftning, till exempel mot medverkan i en terroristorganisation som Islamiska Staten, om det råder ”krigsfara” (vilket man med lite ansträngning skulle kunna hävda att det gjorde om några hundra återvändare gick fria på gatorna i Sverige). Retroaktiv lagstiftning vid krigsfara är dock, enligt regeringsformen 2 kap. 10 §, vilket Svenska Dagbladet så riktigt påpekade, endast tänkbar i fråga om skattelagstiftning. Det låter krystat, men så är det.

Varför är denna fråga så viktig? Låt mig försöka förklara och Gud förbjude att jag också trasslar in mig i juridiken vilket är lätt hänt, för ämnet är en sörja. Frågan är hur den svenska staten ska förhålla sig till det okända antal IS-terrorister med svenskt medborgarskap som sitter fängslade i Mellanöstern, ibland med hustrur och barn, och nu vill komma till Sverige.

Utgångspunkten, min utgångspunkt i varje fall, är att dessa människor är allmänfarliga. Vi vill inte ha dem fritt kringströvande. Om de kommer hit vill vi ha möjligheter att sätta dem i förvar.

Det finns två problem. Det första är att det är svårt, kanske i många fall omöjligt, att bevisa att varje enskild terrorist faktiskt i exempelvis Syrien begått brott som är straffbelagda enligt svensk lag. Det är svårt nog att fastställa brott som är begångna i Sverige. Betänk hur besvärligt det blir att koppla en terrorist till faktiska brott i Syrien, särskilt när vederbörande själv försäkrar att han varit kock eller kört ambulans. Det andra problemet är att Sverige visserligen snabbt skulle kunna lagstifta mot medverkan i terroristorganisation – oavsett om man krigat eller lagat mat – men att den lagen, på grund av förbudet mot tillbakaverkande lagar, bara skulle gälla framåt och alltså inte komma åt återvändarna. (Lars Hässler trodde som sagt att han kommit på något bra när han läste att regeringsformen kan tillåta retroaktiva lagar vid exempelvis ”krigsfara”, men det stadgandet gäller alltså, underligt nog kan man tycka, bara skatter och inte terrordåd.)

Den framstående juristen Krister Thelin tog sig nyligen an dessa två punkter i en artikel. (Thelin hade ytterligare en poäng, nämligen att kommunalrådet Christian Sonesson i Staffanstorp inte ska tro att han kan neka eventuella återvändare deras sociala rättigheter, men det lämnar jag därhän.)

Thelins förslag när det gäller rättegångar mot IS-terrorister var att EU borde ena sig om att låta något land, förslagsvis Belgien, utlokalisera en egen domstol till Mellanöstern och döma efter sin egen, alltså den belgiska i detta fall, lagstiftning. Poängen med detta är, vad jag förstår, dels att man inte behöver inrätta någon ny internationell domstol utan använder en befintlig, dels att man kan välja domstolar från ett europeiskt land som har hårdare lagar än exempelvis Sverige.

Det är säkert ett juridiskt hållbart och genomtänkt förslag. Min misstanke är dock att en sådan domstol inte kommer att kunna sätta dit särskilt många terrorister även om allt går korrekt till enligt juridiken. En majoritet av de prövade terroristerna kommer sannolikt inte ens att kunna åtalas utan i stället, som fria män, behöva skickas hem till sina respektive hemländer i Europa.

Därmed skulle vi vara tillbaka på ruta ett, det vill säga stå inför utsikten att ha terroristerna fritt vandrande på svenska gator.

Thelin håller benhårt på principen att retroaktiv lagstiftning är fel. Det är naturligtvis en synnerligen respektabel princip. Han menar därför, vad jag kan begripa, att vi inte kan göra något åt fritt vandrande terrorister på svenska gator, på svenska föräldramöten, på svenska biografer, på svenska tandläkarmottagningar och socialkontor. Vi kan stifta lagar mot framtida terrorister, men inte mot dem vi kommer att få i vår närhet när den belgiska domstolen misslyckas med att säkra terroristernas skuld och därför måste släppa dem.

Jurister är, med rätta, angelägna om sina principer. Lagarna är deras existensform. Jurister är omistliga i egenskap av rättsstatens upprätthållare och högsta prästerskap. Men det inträffar i historien att mänsklighetens främsta ledare tillfälligt ruckar på de mest vällovliga inslagen i det juridiska regelverket, till exempel just principen att retroaktiv lagstiftning inte ska förekomma. Detta inträffade till exempel vid Nürnbergprocessen efter andra världskriget när tyska krigsförbrytare skulle dömas. Det fanns inte alltid några bra lagar att döma dem efter eftersom deras illdåd inte alltid var brottsliga enligt gällande lag. Därför stiftade man ny lag och bestämde att den skulle gälla retroaktivt. Självklart ledde det till en stor debatt bland juristerna om vad som kunde vara tillåtet och vad som var absolut förbjudet.

Nu står vi där igen. Är den Islamiska Statens dåd vedervärdiga nog för att vi ska kunna döma förövarna även om det saknas lagrum (vilket för svensk del delvis beror på att svenska lagstiftare, till skillnad från lagstiftare i andra europeiska länder, strulat och sinkat lagstiftningsprocessen när det gällt att kriminalisera exempelvis medverkan i terroriströrelser)? Ska heliga och viktiga juridiska principer förhindra att Sverige vidtar rättelser som blivit angelägna på grund av lagstiftarnas obegripliga lättsinne?

Det är svårt att upprätthålla juridikens och rättsstatens ädlaste principer när lagstiftarna inte begriper att stifta rimliga lagar.

Detta är den fråga, som Svenska Dagbladet måste vara medveten om, som jag hade önskat att tidningen diskuterat i stället för att hacka ned på Lars Hässlers i och för sig klandervärda felläsning. Men eftersom Svenska Dagbladet tydligen läser detgodasamhallet.com så kanske vi nu kan få en seriös diskussion om detta för vårt land fundamentala ärende.