Det står nu klart att det blir skattehöjningar och besparingar på minst fyra miljarder kronor när den rödgröna regeringen och deras stödhjul Liberalerna och Centern presenterar vårbudgeten. Och de utgiftsökningar som redan tidigare aviserats ska – naturligtvis – finansieras av bland annat 310 miljoner i besparingar i äldreomsorgen.

Den humanitära stormakten Sverige, som enligt finansministern gick som en Tesla för ett drygt halvår sedan, har tydligen saktat ner väsentligt och nu är det så kallade reformutrymmet nu näst intill obefintligt. På denna korta tid har vi rentav gått till det ”tuffaste läget på 100 år” enligt samma finansminister.

Och vem ska betala? Vi nettoskattebetalare förstås. Och så våra gamla, de som byggde Sverige.

Genom åren har socialdemokraterna alltmer profilerat sig som ett parti som övergett de äldre. Våren 2018 kungjorde socialförsäkringsminister – dåvarande socialminister – Annika Strandhäll att de äldre” pressar vården”. Bara ett halvår innan dess påstod S-märkta kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (som senare fått avgå, fast av helt andra skäl) att ”allt fler äldre ställer till problem” för stadens ekonomi.

Samtidigt kommer den ena rapporten efter den andra om hur äldre far illa i vård och omsorg. Det har blivit närmast ett standardförfarande att snåla in på deras mat, hindra dem från att duscha, tvinga dem att sitta inne dag efter dag vår som höst, sommar som vinter. Dessutom utnyttjas, framför allt de svenskfödda äldre, hänsynslöst som en plattform för integration av nyanlända, något som vi tidigare skrivit om här på Det Goda Samhället.

När regeringen nu basunerar ut att de tänker spara in ännu mer på den vård och omsorg som redan fungerar så illa visar de – tillsammans med stödhjulen L och C – prov på en verkligt kass människosyn: man ska vara ung och stark för att få vara med och ta del av resurserna – trots att man själv pumpat in mängder med skattepengar i statsapparaten.

Men det MÅSTE finnas andra områden att spara in på. Allt annat är otänkbart.

Regeringen och deras stödhjul visar också att de struntar fullkomligt i vad medborgarna har för åsikter om saken. Det räcker med en snabbtitt på sociala medier, eller för den delen en liten promenad i parken, för att man snabbt ska komma underfund med att de allra flesta medborgare anser att äldreomsorgen ska prioriteras upp. Ingen vill att mormor Hulda ska fara illa när hon blir gammal. Ingen.

Och det vill naturligtvis inte den styrande eliten i regeringen och stödhjulspartierna heller. Skillnaden mellan dem och oss vanliga dödliga – verklighetens folk – är att de inte behöver oroa sig på samma sätt eftersom de tjänar tillräckligt för att kunna välja privata alternativ till sina åldrande föräldrar eller mor- och farföräldrar.

Att det ingår i deras uppdrag att, trots sin överprivilegierade position, ändå sätta sig in i medborgarnas verklighet och värna samhällets resurssvaga har de glömt. Eller så fanns det inte på kartan från början. Den politiska adeln arbetar numera främst för sin egen vinning och mindre för medborgarna. Och regeringen och stödhjulen struntar i hur din mormor har det.