Nästan i alla fall. Hur kommer det sig till exempel att den nyligen avhållna S-kongressen inte undsläppte sig några resonemang eller resolutioner i kontroversiella frågor? Antagligen för att det socialdemokratiska partiet är värre splittrat än något annat parti, liberalerna möjligen undantagna, mellan vår tids dominerande ideologiska tendenser: nämligen å ena sidan PK-ismen, å den andra det sunda, småborgerliga, gråsossiga förnuftet. Stefan Löfven fick försöka plåstra över den interna konflikten och ägna all kraft åt att förklara hur ruttna sverigedemokraterna är.

Varför säger Löfven och andra att sverigedemokraterna är så ruttna? Här har vi en diskurs på två nivåer. Om man frågade Stalin varför det var nödvändigt att mörda kanske 40 miljoner människor så skulle han kanske svara att det var enda sättet att skapa det kommunistiska lyckoriket som alla ville ha. Han kunde också ha sagt att det handlade om att värna om det härskande kommunistpartiets och i sista hand sin egen makt.

På liknande sätt är det nog med Löfven och sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har bruna rötter och ett nazistrasistiskt förflutet, säger Löfven, och därför kan anständiga människor inte ha något med det partiet att göra. I själva verket är Löfvens problem ett annat.

Sverigedemokraterna är det mest uttalat politiskt inkorrekta partiet i Sverige. Mellan dem och exempelvis den socialdemokratiska, muslimskt infiltrerade föreningen Tro och solidaritet, före detta Broderskapsrörelsen (där Löfvens fru Ulla jobbat), sprakar det av elektricitet. Men jag tror inte att dessa PK-sossar på allvar oroar sig för vad de antyder, nämligen att framgångar för sverigedemokraterna skulle transformeras till nazistiska stöveltramp på Stockholms gator. Det kan ingen tro på. Däremot kan man vara rätt säker på att sverigedemokraterna, om de fick något att säga till om, skulle göra processen kort med en del bidrag till muslimska föreningar med nära knytningar till det socialdemokratiska partiet. Man kan också anta att sverigedemokraterna, efter inspiration från Orbáns Ungern, skulle göra livet surt för en del PK-istiska journalister på de svenska statsägda media. En del politiskt korrekta aktivistorganisationer skulle nog också sitta löst.

Sådana farhågor från Löfven vore realistiska och därmed begripliga. De handlar om allvarliga hot mot hans och partiets egenintressen. Men detta har naturligtvis inget med nazistiskt stöveltramp att göra. Löfvens problem är att han inte offentligt kan presentera sina verkliga orosanledningar eftersom det antagligen skulle ge sverigedemokraterna fler röster.

Och varför lämnade liberalerna den borgerliga Alliansen? Om man undersöker vad det är för personer som sitter i partistyrelsen, vilket jag gjort lite slarvigt, så undrar man hur de någonsin hamnade i Alliansen (om man föreställer sig att Alliansen har något med traditionella borgerliga värderingar att göra). Med något undantag är alla yrkespolitiker som sedan åren i ungdomsförbundet sysslat med politiska uppdrag och särskilt intresserat sig för PK-frågor såsom jämställdhet, romska ärenden och HBTQ-personers rättigheter.

Att jag kan förklara nästan allting beror på att jag inte tolkar samhällets huvudmotsättning enligt den gamla skalan höger och borgerlig mot vänster och socialistisk. I stället, hävdar jag, ser vi en ny polaritet mellan två motsatta kraftfält. Å ena sidan finns politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex och sin härskarideologi som är PK-ismen. Å den andra finns den nettoskattebetalande medelklassen av småborgare och gråsossar som använder sitt förnuft, snarare än etiketter, för att orientera sig i tillvaron.

Det är mycket möjligt att de före detta folkpartisterna känner sig som ”borgerliga” enligt den gamla skalan men det säger inte så mycket om var man placerar sig på den nya skalan. En bög, till exempel, kan lika gärna vara höger som vänster enligt det gamla systemet, men i det nya sällar han sig nästan säkert till PK-isterna. En industriarbetare på Scania instämmer nog snarare i förre chefen Leif Östlings morrande fråga angående skatterna – ”Vad fan får jag för pengarna?” – än i Mona Sahlins statsfromma uttalande om att det är häftigt att betala skatt.

Om du tycker att jag utstrålar den nyfrälstes innerliga sällhet över att ha upptäckt sanningen så noterar jag din skepsis. Det är inte första gången i mitt liv som dimmorna skingras och allt blir självklart. Jag minns när jag tagit en propedeutisk kurs i nationalekonomi på några veckor och plötsligt kände att samhällets grundprincip hade uppenbarat sig för mig.

Sedermera har jag förstått att det dräller av mer eller mindre välsittande förklaringar till allting och att man aldrig säkert förstår någonting alls. Man får välja den tolkning som tycks representera verkligheten bäst och ändå hela tiden räkna med att ha bedömt fel.