Gästskribent Benjamin Dhover: Hur mår grabbarna? 

Dagens barn och ungdomar mår allt sämre. Folkhälsomyndigheten konstaterar att unga med psykosomatiska problem, som söker vård, och som får diverse därtill relaterad medicinering fördubblats sedan 80-talet. Varför är det så?

Statliga experter har lagt pannan i djupa veck och presenterade nyligen en rad tänkbara orsaker. Dessa inkluderar osäkerhet inför framtidens arbetsmarknad, ökade socioekonomiska skillnader, och försämrad skola (där friskolereformen och skolpengssystemet lite luddigt dyker upp under rubriken ”Skolan fungerar sämre”). Uppkomsten av digitala medier har gett konsekvenser, men exakt hur är ”oklart”, medan familjerelationerna blivit ”mindre auktoritära” och därmed benämns som ljuset i mörkret.

Däremot nämns inte ett ord om den absolut mest uppenbara förändringen, nämligen den dramatiska ökningen av barn och ungdomar från helt väsensfrämmande kulturer. Möjliga konsekvenser, på gott och ont, att gå från klasser med kanske ett eller två invandrarbarn till hälften eller mer anses tydligen helt ointressant att studera. Procentuella förändringar i absolut respektive relativ ekonomisk utsatthet och bruket av surfplattor diskuteras däremot ingående, vilket jag som lekman måste tolka som att de detaljerna antas påverka unga på ett fundamentalt, djupgående sätt.

Jag har själv en tonårsgrabb, vilket alla föräldrar vet är en utmaning alldeles oavsett rådande samhällsnormer. Det är en blandad kompott av osäkerhet, hormonstormar, modenycker, kroppsideal, hävdelsebehov, social ängslighet, drift att frigöra sig samtidigt som man vill hålla fast i föräldrarnas säkerhetsnät, och givetvis den heliga graalen som överskuggar allt annat: sex. Att vilja ge honom en kram, kasta ut honom genom fönstret och svepa en dubbel whiskey samtidigt är ett sinnestillstånd de flesta tonårsföräldrar förmodligen känner igen.

Det börjar numera redan på dagis. Det kallas ”genusmedveten pedagogik” och går i grova drag ut på att hindra pojkar och flickor från att leka på det sätt som faller dem naturligt. Pojkar ska leka med dockor och flickor ska ha bilar. Pojkar som vill busa runt på lekplatsen ger uttryck för ”toxisk maskulinitet” och kräver ständiga åthutningar, medan flickorna ska tvingas spela fotboll oavsett hur ointresserade de är. Och nåde den pojke som plockar upp en pinne och skriker ”Pang!”. Då gäller det att sätta in massiva insatser så han inte växer upp till en ny Anders Breivik!

Barnböcker ska vara multikulturella och genuskorrekta, vilket gör att Emil åker i soporna. Inte ens Pippi klarar sig, trots att hon knappast kan anses vara den sortens passiva våp genusexperterna förfasar sig över. Vidare ska barnen inte tilltalas som ”han” eller ”hon” för att undvika påtvingad sexuell orientering, men regnbågsflaggor är helt ok och sedelärande historier om barn med två mammor eller farfar plus fyra beslöjade fruar är självklara inslag i läshörnan. Barnprogrammen på TV idag ska vi inte ens tala om. Småttingarna i Sovjets barnhem och nazitysklands Hitlerjugend förstod inte hur fritt de tilläts tänka.

I andra änden av skalan har vi de invandrade barnen i blandade åldrar. Jag har ytterst begränsade kunskaper om hur barn uppfostras i MENA, men jag svårt att föreställa mig liknande genus/HBTQ-indoktrinering då dessa kulturer genomsyras av extrempatriarkala strukturer och ofta har för vana att helt sonika ha ihjäl homosexuella. Vad de däremot lär sig, efter vad jag har läst mig till, är att sätta klanen och hedern i första rummet. Och här har vi en riktig mina, då ”heder” kan betyda väldigt olika saker i olika kulturer.

Vi kan nog slå fast att kultur As ”Det är fegt att vara flera mot en” inte är kompatibelt med kultur Bs ”Tio mot en är helt OK, för det visar att min klan är starkare än din”. På samma vis kan kultur A ha svårt att förstå på vilket sätt kultur B ”räddar sin heder” genom att hiva ut en dotter eller lillasyster från balkongen så hon slår ihjäl sig, eller att flera män ser det som en ärorik seger när de våldtar och förnedrar en ensam flicka ur en annan klan.

(För balansens skull kan det vara värt att parafrasera ett stycke ur Victor Davis Hansons eminenta bok Culture and Carnage: kultur B har lika svårt att förstå hur kultur A ser det som fullt legitimt att brassa iväg några dussin missiler hundratals mil bort som urskillningslöst förintar män, kvinnor och barn i en hel by vid misstanke att terrorister huserar där, för att i nästa stund skaka av moralisk indignation över en självmordsbombare på en buss.)

Hur slår kulturskillnaderna i en miljö av osäkra unga grabbar som knappt är gamla nog att odla en fjunig moppemustasch?

Å ena sidan har vi de etniskt svenska pojkarna, som under hela sin uppväxt hjärntvättats i den PK-feministiska andan där allt ont i världen kommer från manlig aggression, att de i egenskap av sin vita hy har en evig och outplånlig skuld gentemot minoriteter, och framför allt att alla former av våld är absolut förbjudet.  Å andra sidan har vi invandrarpojkarna, som från barnsben lärt sig att styrka och heder är allt, att kvinnor ej är fullvärdiga människor, och att den västerländska kulturen är dekadent, svag och föraktansvärd på alla vis medan deras egen kultur är gudagivet överlägsen på alla tänkbara plan.

Om den svenska pojken försöker resonera med eller blidka sin motpart, så som den feministiska fantasimodellen påbjuder att pojkar ska göra, tolkas det som bottenlös ynkedom som förtjänar att förnedras. Om den svenska pojken försvarar sig, betyder det att familjens heder är utmanad och vips anländer fyra äldre kusiner för att sätta svennen på plats, medan det aldrig skulle falla den svenska pojkens släktingar in att slänga sig i bilen för att spöa upp nåt jäkla småglin. Detta om något, i svenskens sinne, vore ju rent löjeväckande fegt och pinsamt på alla vis.

Då återstår att slå sig ihop med andra etniskt svenska pojkar i samma trängda situation för att åtminstone ha en sportslig chans. Men vad händer när vita pojkar går ihop? Dödsnazism! Allt det Expo varnat för i alla år finns nu plötsligt här, i vår trygga lilla stad! Alla, från kommunalpolitiker och skolbyråkrater till lokaltidning och PK-rättrogna föräldrar, stämmer upp i enhällig kör av absolut fördömelse; nu har de äntligen en chans att visa hur upplysta de är! De unga dödsnazisterna ska krossas med det officiella Sveriges fulla vapenarsenal, medan invandrarpojkarna får automatisk offerstatus.

De svenska pojkarna kan helt enkelt inte vinna. Som vuxna är rollerna ombytta, där de invandrade plågoandarna aldrig kommer att kunna lämna de ”särskilt utsatta områdena” medan de etniskt svenska barnen kan gå vidare in i bekvämt medelklassliv med villa, Volvo och grillafton på lördagar. Men hur många etniskt svenska pojkar stupar innan de når dit?

Detta verkar ta sig olika uttryck. En del pojkar antar ett camouflagebeteende för att komma ur skottlinjen. De anammar ”Gangsta”-kulturen från USA, börjar tala Rinkeby-svenska (”Eyyy, mannen, e du helt keff eller? Jag ska fucka din morsa! Jalla!”) och klär samt tatuerar sig på ett sätt som utesluter alla former av anställning. Andra finner tröst i högerextremisternas idiotiska locksång och står snart där i billig Dressman-skjorta under NMRs flagga. Ytterligare andra förintas förmodligen i tysthet med hjälp av sprit, droger och/eller självmord.

Detta, om något, borde väl vara värt att studeras av de riktiga experterna?

Benjamin Dhover jobbar inom finans och vill gärna fortsätta med det, så han heter egentligen något annat. Han oroas dock av utvecklingen i västvärlden och får allt svårare att hålla truten, inte bara för egen skull utan mest för barn och framtida barnbarn. Han är dock inte samma person som frekvent använder en liknande nick på andra alternativmedia-sajter.