Sveriges kristna måste göra upp med sina utopiska fantasier om öppenhet och inkludering. Tolerans är alltid bra men måste, som allt annat i livet, faktiskt praktiseras med urskillning och måtta. Dagens samhällsförändringar kräver av den svenska kristenheten att den tar sig an en intellektuell mognadsprocess som kan leda fram till en försoning med den verkliga värld som kyrkan alltid haft att hantera.

Vår svenska samtid är galen. Till viss del kan galenskapen beskrivas som en perspektivlöshet. Utopiska fantasier om godhetens oändliga möjligheter leder till fatala missbedömningar om vad som är rimligt och hållbart.

Ett exempel bland många är de kristna debattörer som välkomnar en alltmer påtaglig närvaro av islam i Sverige. Att förespråka hållbara mått av tolerans och gästfrihet är väl en sak, gärna det, men när kristna inte ens vill uttrycka en önskan om att Sverige även fortsättningsvis ska präglas av kristen tro snarare än av islam är allt precis lika bakvänt som det låter. Kom igen! Vad håller ni på med?

Kristna debattörer som har tillgång till main stream media tar nogsamt avstånd från den nya nationalismen. John Sjögren skrev i en krönika i Svenska Dagbladet 27/3 att nationalister inte ska tro att deras engagemang för ett kristet Sverige har något med sann kristendom att göra. En sådan kristendom inbegriper nämligen en öppenhet mot allt det andra som inte är kristet och som nationalisterna inte vill omfatta. Kristendomen är till sin natur ”katolsk”, skriver Sjögren, det vill säga universell, vilket till och med ska förstås som att den inkluderar alla andra religioner:

I stort sett alla kyrkotraditioner betonar katoliciteten (även om man kan använda olika ord för det). Katolsk betyder allmän, universell, världsvid. Det kristna är det som är sant överallt och i alla tider. Jesus säger inte: Jag är sanningen inom en viss kulturell kontext. Han säger: Jag är Sanningen. Och denna sanning är i första hand inkluderande, inte exkluderande. Det vill säga, den inkluderar och omfattar alla de sanningar som går att finna i världens alla olika kulturer.

Jesus förkunnelse äger alltså ett universellt värde eftersom Jesus talar till människor i allmänhet: alla välkomnas att tro på hans Gud. Och därför inkluderar kristendomen även andra religiösa traditioner som exempelvis islam. Den muslimska tron är på något sätt underordnad, eller ”inkluderad”, i kristendomen eftersom Jesus talar till alla. Man undrar stillsamt om världens alla muslimer är tillfrågade eller om de överhuvudtaget ens är intresserade…

Hela resonemanget bygger naturligtvis på den felaktiga tanken att ambitionen hos en religiös tradition att tala till alla människor ska uppfattas som ett redan existerande universellt accepterande av budskapets innehåll. Det är rent vanvett. Övertygade centerpartister talar också till alla människor, men det betyder inte att motståndare inte finns eller att dessa inte har för avsikt att bedriva en helt annan politik. Om allt och alla redan omfattas av den kristna tron finns föreligger väl ingen anledning att försöka sprida den? Varför missionera om kristendomen bara möter sig själv överallt och om alla redan är omslutna av Kristi förkunnelse? Att aposteln Paulus säger att endast tron på Jesus Kristus som Guds son leder till frälsning verkar dessutom ha glömts bort i sammanhanget.

Men visst är det fascinerande hur väl vi känner igen argumentationen. Det är samma visa överallt i vårt samtida Sverige. Vi har dels det radikala förminskandet av de statistiskt sett mätbara skillnader som finns hos människor beroende på kultur, religion och värderingar. Alla på jorden tillhör samma mänsklighet och mossiga begrepp som religion och nation har inget med vår identitet och våra liv att göra. Men vi har också storhetsvansinnet och den svenska godhetens världsomspännande ambitioner. Alla är som vi (även om de inte förstår det själva). Det är bara oss själva vi kommer möta i de andra: de representerar inget radikalt annorlunda utan vi finns överallt. Kommer de hit kan de naturligtvis integreras och bli en del av vår gemenskap. Därför finns heller ingen anledning till försiktighet och vaksamhet: Sverige är alltid Sverige, allt är kristet, allt är Sverige, alla är svenskar. Jag vill leva, jag vill dö på jorden!

Tyvärr kan vår svenska godtrogenhet söka näring i det budskap om kärlek till sin nästa och tillintetgörande av den egna viljan som låter sig utläsas i kristendomen. Immigrationspolitiken kan söka näring i vårt religiöst kodade behov av självförnekelse. Klimathysterin kan söka näring i självspäkelsen (äter du kött kommer syndafloden i form av smältande isar).

Det är en historisk nödvändighet att vi befriar oss från den neurotiska och djupt primitiva religiositet som nu fjättrar oss i självförnekelse och självspäkelse. Den omfattande och historiskt sett totalt oväntade immigration vi haft i Sverige kräver att den svenska kristenheten tar sig an en intellektuell mognadsprocess genom vilken den kan försonas med den verkliga värld som kyrkan alltid tvingats hantera i svåra tider. Kristna måste acceptera giltigheten av de jordiska lagar som säger att omsorgen om de andra måste balanseras av en än mer grundläggande omsorg om det egna.

Den svenska kristenheten måste också bli medveten om nödvändigheten av att vakta de gränser som krävs för att skapa ett rum där kyrklighet och kristen religiositet får möjlighet att utvecklas. Hade inte Medeltidens kristna hindrat den muslimska expansionen via Balkan och Iberiska halvön hade vi kanske aldrig haft någon Johannes av korset, någon Peterskyrka i Rom, någon luthersk reformation eller katolsk motreformation. Hur hade den moderna världen sett ut om inte kristenheten hade försvarat sitt herravälde över Västeuropa? Hur många själar hade aldrig fått ta del om löftet om det eviga livet?

Kristendomen bärs fram av ett kärleksbudskap, och det är fantastiskt, men inte ens kärleken får förblinda. Även kristna måste leva i den värld som Gud har skapat åt dem och som uppenbarligen inte är en värld av fulländning och perfektion. Kanske behöver vi helt enkelt en ny kristen humanism i Sverige: inte en humanism som kräver villkorslös kärlek till sin nästa, men en humanism som förlåter oss våra mänskliga tillkortakommanden och som låter oss leva i försoning med vår ofullständighet. Humanismen sätter alltid människan i centrum och i det här fallet handlar det om att sätta vår egen mänsklighet före utopin. Visst ska människor älska sin nästa, men låt människor också älska sin kultur, sin nation, sina traditioner! Låt dem odla sammanhang och beständighet i en oförklarlig och föränderlig värld. Låt dem älska ett kristet Sverige.