För någon vecka sen skrev Patrik Engellau en krönika om stil och mode (3/3). Han är inte intresserad av mode mer än marginellt, medger han, men uppmärksammar hur folk klär sig: ”Sådant säger nämligen mycket om vilken sorts tankar, föreställningar och värderingar som råder i samhället”.

Kläder signalerar hur man vill uppfattas, vad man har för intressen och till i vilken grupp man känner att man tillhör hemma. Jag vet en del om det här inom muslimska kretsar. Korta byxor, skägg och rakad mustasch visar att du antingen är salafist eller tillhör hanafi-skolan. Har du kort skägg och en silverring på vänster hand är du förmodligen shiamuslim. En svart turban betyder att man är ättling till profeten Muhammed.

Engellau nämner tatueringar: ”Tatueringar var en klassmarkering för underklassen.” I Evert Taubes visa ”Tatuerarevalsen” , diktad 1928, möter vi Fritiof Andersson. Han tycker om att dansa med små vackra töser, har varit på Bahia där bara var ”negrer och skräll och skrik”, och försörjer sig ibland på att tatuera drakar och ormar.

Jag har gjort mycket dumt i mitt liv, men jag har i alla fall varit klok nog att inte tatuera mig någonstans. Det är jag tacksam för.

De senaste åren har jag börjat intressera mig en del för kläder. Jag tycker om den klassiska herrstilen. Chinos och skjorta till vardags. Är det kallt så kan man ha en slipover ovanpå. Kavaj när man går ut. Och en rock om vädret kräver det. Jag har gärna slips. Den här stilen är ganska riskfri och man passar in på de flesta ställen. Kanske inte om man vill gå med i ett nysvenskt gäng i Rinkeby, men jag har ingen sådan ambition. Då ska man ju också berika sitt språk med en brytning som jag skulle finna onaturlig. Dessutom är jag för gammal.

Klassiska herrkläder är inte heller så dyra. Jag köper det mesta begagnat på Myrorna och Röda korset med flera ställen. En skjorta kostar 30-50 kr. Mycket billigare än på Dressman. Jag köpte nyligen en tweedkavaj på Röda korset för 200 kr. Ändå tycker folk att ens look ser dyrare ut än jeanskillarnas. Skenet bedrar. Ett par jeans kan kosta en tusing eller mer. En sådan jacka som förortskidsen har kan kosta 5000 kr. Det har mina tonårssöner berättat.

Engellau ser i avståndstagandet från konventionella kläder ett uttryck för det vita medelklassamhällets minskade inflytande på kulturen:

Allt sådant är tecken, tror jag, på att det traditionella, vita, medelklassamhället med sina speciella värderingar, som fortfarande utövade kulturell dominans för ett halvsekel sedan, har tappat självtilliten och därför inte lyckas sätta trender ens inom modet. Denna försvagning är naturligtvis medelklassens eget verk. De som på amerikanska universitetet och svenska kulturredaktioner under årtiondena författat artiklar, skrivit böcker och hållit föredrag om den vita västvärlden allmänna skuld och ruttenhet, som anses ha varit särskilt framträdande hos de vita männen, har naturligtvis själva varit vita män (och då och då vita kvinnor) som av något skäl funnit anledning att starta ett kulturellt inbördeskrig mot sin egen grupp. Det piggar upp att då och då skjuta sig i foten, håll med om det.

För vänstern har helt enkelt den klassiska herrstilen blivit en symbolen för det vita, onda patriarkatet. En vit cis-man gör bäst i att klä sig ”underklassigt” för att gardera sig mot misstankar om ”högerextremism”. I en krönika av feministen Maria Jacobson, ”Jag får lust att dra dem i slipsen”, hittade jag följande stycke ”kostymkritik”:

Få plagg signalerar så mycket kontroll som kostymen. Hör den hemma i ett samhälle som vill präglas av demokrati, ömsesidighet och jämbördighet? Kostymen skapar både distans och kyla, vilket är dåliga förutsättningar för ett gott samhällsklimat. Den är kanske inte ett religiöst uttryck – men absolut sinnebilden för ett uniformt tänkande och hierarkisk makt. På så vis kan en säga att den är ett förtryckande klädesplagg.

Ett förbud skulle kunna hjälpa personer som förtrycks under kostymen att befria sig själva.

För omgivningen är kostymen både skrämmande och provocerande. Vi som inte bär plagget vet, när vi ser en kostymbärare, att här är en maktperson som vi måste förhålla oss till.

Samma feminist vill inte kritisera hijab och burka. Och hon verkar tycka om den heltäckande burkinin: ”Utifrån mitt perspektiv är burkinin ett praktiskt plagg med en feministisk funktion.”

För den eurocentriska vänstern i sina urbana, privilegierade filterbubblor är det kostymen som är det patriarkala förtryckets symbol, inte kaftanen och turbanen. Det visar hur inskränkta de är.

Jordan Peterson kommer med ett motsatt budskap: man ska klä sig propert och elegant. En man ska se ut som en man. Han har själv föregått med gott exempel genom att klä sig i tredelade, skräddarsydda kostymer. Jag tycker dock att hans slipsar glänser för mycket. Enligt min smak ska en intellektuell ha en matt snarare än en blank utstrålning – som en dammig bok.

I filmen American Psycho (2000), baserad på en roman av Brett Easton Ellis, porträtteras den framgångsrike, välklädde vite mannen som ett demoniskt monster. Patrick Bateman är en yuppie på Wall Street som torterar, våldtar och mördar på nätterna. Hans främsta idol är Donald Trump och han rekommenderar folk att läsa The art of the deal. Inom musiken diggar Bateman Huey Lewis and the News hit från 1986: Hip to Be Square. Läs de här raderna:

I used to be a renegade, I used to fool around
But I couldn’t take the punishment and had to settle down
Now I’m playing it real straight, and yes, I cut my hair

I like my bands in business suits, I watch them on TV
I’m working out most every day and watching what I eat

Det är typiskt att Bateman spelar den här låten i samband med att han bestialiskt hugger ihjäl ett av sina offer med en brandyxa. Kulturvänstern vill ju alltid misstänkliggöra det normala och associera det till förtryck, övergrepp och ondska:

Bateman är förstås en kvinnohatare som njuter av att tortera, våldta och mörda kvinnor. Den vite mannen var, och är, feministernas hatobjekt nummer ett. Det är dit de vill att vi ska rikta våra blickar, inte mot den islamiska invandrarkulturen. Jag tvivlar vi kommer att få se en film om en brun muslimsk man som går till moskén om dagarna och våldtar och mördar kvinnor om nätterna. Nej, budskapet som feministerna vill inpränta är detsamma som titeln på vänsteraktivisten Lo Kauppis pjäs: #vitamänvåldtar.

Låten Hip to Be Square skulle kunna vara en tonsättning av Jordan Petersons självhjälpsbok 12 livsregler: ett motgift mot kaos, även om bandet påstår att den var ironisk. Man ska ta sådana påståenden med en nypa salt. Det brukar heta så när man vill gardera sig från angrepp från ett vänstervridet kulturetablissemang.

Att vara square, det vill säga normal, har idag blivit punkigt och Peterson har blivit något av en guru inom denna rörelse för att återupprätta normaliteten: att klippa sitt hår kort, klä sig propert, äta kött i stället för soja och inte skämmas för att vara vit och heterosexuell. Jag erkänner att jag – utan ett spår av ironi – anammar budskapet i Hip to Be Square. Jag trivs bra i min lagom ljusa, manliga och heterosexuella kropp. Det är vad jag vill signalera när jag sätter på mig min ”uniform” och knyter min slips.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).