Socialdemokraten Nalin Pekgul – som en gång utmanövrerades av partiledningen på grund av att hon såg en fara i islamiseringen av våra förorter och som misstänkliggjordes av många mainstream-medier, men nu gärna anlitas för att ge sin synpunkt på IS-terroristernas eventuella återkomst – skriver i en artikel i Expressen att vi ”borde skämmas för vårt primitiva hat”.

Samtidigt som hon själv beskriver sitt eget mordiska hat mot folkmördarna beklagar hon också att debatten om IS-terroristerna är alldeles för känslostyrd. Vi måste få en större saklighet i debatten, skriver hon – just i en av de tidningar som publicerat de mest känsloladdade texterna om hur terroristerna vill komma ”hem”. Men det må vara hänt. Debatt och feature-reportage måste inte nödvändigtvis hålla samma linje.

Pekgul är dock väldigt upprörd över att så många kräver att terroristerna – som de facto lämnade Sverige för att skapa ett nytt, fascistislamistiskt land och har varit tydliga med att de vill se oss alla döda – ska fråntas sitt medborgarskap. För om vi börja tumma på våra demokratiska principer, ”var går gränsen mellan oss och förbrytarna?”

Frågan insinuerar att det faktiskt inte är så värst stor skillnad på folkmördare och på människor som vill ta ifrån folkmördarna deras medborgarskap. Men det är naturligtvis helt fel. Gränsen är knivskarp och i det här fallet går den just vid folkmord. Att göra människor statslösa är förvisso svårt att förena med en demokrati, men att ta ifrån personer, som har dubbla medborgarskap, medborgarskapet i ett land de i princip har begått landsförräderi mot tycks inte vara något problem i demokratiska länder som Danmark och Storbritannien. Så vad är problemet?

Men även om Nalin Pekgul har en poäng när det gäller IS-terroristernas medborgarskap kommer hon med ett annat påstående, som verkligen sticker i ögonen på väldigt många medborgare i det här landet. Hon skriver nämligen att Sverige har ett ansvar för de här människorna eftersom de ”radikaliserats” i Sverige. Men det är en sanning med modifikation.

Våra politiker har visserligen ett ansvar för att de i sin oändliga och tillika beskäftiga ”naivitet” har tillåtit att salafister och andra islamister bygger moskéer, startar skolor och grundar andra typer av organisationer, men politikerna har inte haft folket med sig. I åratal har svenska medborgare, av olika ursprung, krävt att de folkvalda ska ta tag i de extrema islamistiska grupperingarna men politikerna har vägrat lyssna. Istället har de anklagat dessa människor för att vara ”islamofober” och rasister, samtidigt som de odemokratiska islamistiska grupperna kunnat fortsätta att lyfta bidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Det är alltså inte Sverige som nation som har ett ansvar för terroristerna, eller för att de radikaliserats. Det är politikerna. Det är specifikt till dem Nalin Pekgul borde rikta sina ord. För även om det borde vara så att politikerna representerar folkets vilja så stämmer inte alltid den bilden särskilt väl med verkligheten, i synnerhet inte när det gäller frågan om den ökande islamismen.

Dessutom har terroristerna radikaliserats i miljöer som endast ligger i Sverige geografiskt. På alla andra vis är dessa miljöer helt osvenska, och grogrunden för extremism har skapats av imamer, ungdomsledare och möjligen även i viss mån av föräldrar. Extremism grundas inte sällan just i hemmiljön.

Nalin Pekgul glömmer också det viktigaste av allt, nämligen det personliga ansvaret. Det är hon förstås inte ensam om, för personligt ansvar är bland det mest omoderna man kan tänka sig i dagens Sverige. Allt är alltid någon annans fel och är det inte socioekonomiska omständigheter som gjort någon till terrorist så är det det svenska samhället i största allmänhet, eller de svenska männen i synnerhet. Men bara för att en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den inte en sanning. Vi har alla ansvar för våra egna handlingar. Och det gäller även IS-terrorister.