Baskunskaper om människans natur kan inhämtas vid första bästa dagis. Sedan du tillräckligt noggrant studerat de små krypen och insett att allihop strävar efter att göra något som skänker deras tillvaro mening så kan du dra slutsatsen att krypen indelar sig i tre typer.

Den första typen, som är den mest talrika, kan inte på egen hand hitta på något kul att göra. De måste sysselsättas av någon annan, exempelvis lekledare, terapeut, förman eller varför inte dagisfröken. Om de inte får sådan hjälp blir de tjuriga och börjar slåss med varandra eller hitta på annat ofog.

Den andra typens människa kan hitta på meningsfulla sysslor åt sig själv men kan eller vill inte entusiasmera andra att medverka.

Den tredje typen har den märkvärdiga förmågan att uppfinna lekar, tidsfördriv eller arbete som stimulerar även andra att delta och engagera sig.

När krypen blivit vuxna och ska ut och försörja sig är de i grunden samma människor. De flesta vet inte hur de på egen hand ska kunna ombesörja detta utan behöver hjälp i form av en arbetsgivare. Några lyckas ordna sitt eget uppehälle utan särskilt stöd och utan att det ger några följdverkningar i form av sysselsättning åt andra. De kanske öppnar sybehörsaffär eller startar sin egen revisionsbyrå. Andra åter, sådana som Ingvar Kamprad, din ICA-handlare och hon som startat en privat vårdcentral, har den välsignelsebringande förmågan att ordna meningsfullt jobb och ekonomisk utkomst inte bara åt sig själva utan också åt andra som saknar denna kompetens. Sådana brukar kallas företagare eller entreprenörer.

Ett av kapitalismens gissel är att det ibland uppstår arbetslöshet och då anses det allmänt att politikerna ska vidta åtgärder för att skaffa jobb åt de arbetslösa. Politikernas försök att skapa sysselsättning är i allmänhet en patetisk föreställning eftersom politikerna inte har studerat barn på dagis och därför inte vet vad de ska ta sig till för att avhjälpa problemet.

Jag vet hur politikerna tänker. Deras första tanke är att Sverige är en kunskapsnation och därför går det inte att få jobb utan en massa kunskaper så svaret är att sätta de arbetslösa i skolbänken. Det funkar för det mesta inte. Efter förädling med lite kunskap får de arbetslösa i alla fall inget avlönat arbete. Då får politikerna sin andra tanke som är att ifall arbetsgivare inte vill betala någon lön till de arbetslösa så kan staten göra det i stället, till nöds utan att den arbetslöse ens låtsas gå till någon arbetsplats.

I allmänhet nöjer sig politikerna med detta, framför allt om de genom något administrativt trick i statistiken kan förmå de statsfinansierade arbetslösa att framstå som sysselsatta i någon sorts åtgärd som med lite fantasi skulle kunna påminna om ett riktigt arbete.

In på scenen träder nu en särskilt erfaren arbetsmarknadspolitisk expert som genom noggranna studier på dagisbarn dragit korrekta och långtgående slutsatser om människan. Eftersom det är bråttom kallar han genast till sig arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och spänner ögonen i henne.

Han går rakt på sak. Det där du sysslar med kommer inte att fungera, säger han. De arbetslösa är typ 1-människor. De kommer aldrig att kunna sätta fart på sig själva. Om det inte kommer en entreprenör och entusiasmerar dem till att engagera sig i något de tycker verkar tillräckligt kul så kommer de bara att bli griniga och motvalls och utvecklas till bidragsfuskare i stället för att förvandlas till stolta socialdemokratiska LO-anslutna arbetare med villa, bil och utegrill.

Ylva Johansson, som är en begåvad kvinna, erinrar sig sin barndoms bonader med texten ”Den fåfäng går lär mycket ont”, ett gammalt svenskt ordspråk som bekräftar dagisteorin om mänsklighetens beskaffenhet. Så vad ska jag göra? undrar Ylva Johansson.

Det handlar om att uppmuntra entreprenörerna att göra just det de är bra på men inte känner sig manade till eftersom de bara får skäll i samhällsdebatten och betraktas som utsugare och olämpliga människor som mest duger till skatteobjekt. Men de är ju sådana! säger Ylva Johansson förvånat, det lärde jag mig redan när jag var medlem i Vänsterpartiet Kommunisterna.

Visst, svarar konsulten. Så är det. Synen på entreprenörer har under det senaste halvseklet bestämts av Vänsterpartiet Kommunisterna och folk som tänker ungefär likadant. Tycker du att det funkat så bra om man tittar på resultatet i form av skolkunskaper, underhåll av infrastruktur, BNP-tillväxt per capita och sysselsättning?

Konsulten tänker säga att ”men det har ju i och för sig funkat bra för dig och dina kollegor i partiledningarna”, men han biter sig i läppen och håller tand för tunga. I stället säger han med ödesmättad stämma: Nu, Ylva, är det dags för ett omtag. Hittills har ni behandlat bidragsklientelet som era kelgrisar och skickat räkningen, tillsammans med en örfil, till de entreprenörer som är själva grunden för att samhället ska fungera. Från och med nu ska ni göra entreprenörerna till era kelgrisar. Ge dem allt de vill ha.

Som till exempel sänkta arbetsgivaravgifter? säger Ylva Johansson med avsmak.
Inte bara det, svarar konsulten, borttagna 3:12-regler, kapitalinkomstskatt på vinst av personaloptioner, bort med LAS, hela paketet Ylva!

Men det skulle ju gå emot allt som vi predikat i decennier!

Då är frågan om era predikanter och era predikstolar är viktigare än att folk får jobb genom den enda metod som mänskligheten lyckats identifiera, nämligen genom ett livaktigt företagande. Det var så Sverige blev rikt och det är bara så – bara så, Ylva! – som vi kan få tillbaka Sverige på rätt väg.