Hur skall Macron förstås?

Anders Leion

Det är lätt att göra sig lustig över Macron. Jag har också gjort något insteg i den branschen. Han är viktigare än så.

Man måste hålla Macron räkning för att han insett att Frankrike, främst dess ekonomi, måste radikalt reformeras. Han insåg också att Frankrikes problem bara kunde lösas om det gamla etablissemanget ställdes åt sidan.

Hur bar han sig åt? Hur kunde Macron bli president? Hur kunde han spräcka landets väl integrerade elit, denna maktkoloss som han väl kände till? (Han arbetade ju som minister för Hollande, företrädaren).

Det gjorde han genom att skapa en ”rörelse”, ett maktcentrum oberoende av de gamla partierna. Han hade också tur. Hans främsta motståndare avslöjades som korrupt. I sista omgången ställdes han mot Marine Le Pen, ett omöjligt val för många fransmän.

Från första början var han representant för något mycket viktigt i dagens förändrade politiska landskap. Han är en populist.

Alla skikt var trötta på den kraftlösa franska demokratin. Det fanns två radikala uttolkare av vad som behövde göras: Le Pen och Macron. Båda är populister.

Sedan Macron väl fått sitt mandat har han börjat använde det till en teknokratisk renovering av landet – främst ekonomin. Han tillfredsställde däremot inte Le Pens anhängare. Snart kom han att kallas ”De rikas president”.

Som bekant har han fått en stark reaktion emot sig, främst synlig genom De gula västarnas fortgående revolt.

Deras sammansättning har förändrats allteftersom lördagarna, deras demonstrationsdag, har runnit förbi. Från början var deltagarna främst från småstäder och landsbygden. Många kvinnor och pensionärer syntes. De var den synliga delen av en bred och stark reaktion mot hans politik.

Hans brev till Europas medborgare visar att han tagit intryck. Det innebär en klar kursändring. Han nämner inte euron, inte heller EUs institutioner. Han talar inte som tidigare om en konvergens mot ett gemensamt Europa utan istället om samarbete utifrån olika sakområden. Och, den viktigaste meningen är denna: ”Vad gäller migrationen tror jag på ett Europa som skyddar såväl sina värderingar som sina gränser”.

Och vidare: ”Men de som inte vill ändra någonting misstar sig också, de förnekar rädslorna bland våra folk, tvivlen som försvagar våra demokratier”.

Vad är nu detta? Som en fransk kommentator sade: ”Det skulle göra både Salvini och Orbán nöjd”. Det skulle också tilltala Åkesson.

Så både Macron och Åkesson skulle alltså vara populister? Ja det som förenar dem är en bärande idé i populismen: etablissemangskritiken. Det som skiljde dem var i uttolkningen av folkviljan: Hos Macron kom de väletablerades, de kapitalstarkas intressen att uttryckas och omsättas i ekonomiska reformer. Reformerna retade upp den del av väljarna som Åkesson främst vänder sig till: de bortglömda, av globaliseringen missgynnade människorna utanför storstäderna, de som i Frankrike befolkar De gula västarna manifestationer.

Nu har Macron, som synes, närmat sig Åkesson.

Mot bakgrund av detta kan man ju fråga sig varför de kretsar som beundrar Macron samtidigt kan hata Åkesson. De kanske inte kan läsa innantill?

Men visst är han svår, Macron. Likaväl som man kan imponeras av hans vältalighet och debattskicklighet kan den vara stötande. Det blir så mycket predikande och så lite lyssnande. Hans arrogans då? Det kan man också se som något positivt: Mitt i sin polerade briljans och elegans är han genuin. Och han är spännande.