Jag är inte så särskilt intresserad av mode annat än att jag anstränger mig för att slippa följa det mer än marginellt. Det är inte så svårt om man, som jag, håller sig till en etablerad stil som inte förändrats så mycket sedan Edward VIII:s dagar utom däri att lös- och stärkkragarna ersatts av fasta och mjukare varianter och att en eller annan knapp flyttats hit eller dit. Jag klär mig mycket konventionellt vilket jag ursäktar med att om jag avser att säga saker som jag lärt mig att folk kan anse för provokativa så är det säkrast att se så trist och vanlig ut som det bara går, allt för att begränsa chockverkan.

Det hindrar inte att jag uppmärksammar hur folk väljer att klä sig och i övrigt se ut. Sådant säger nämligen mycket om vilken sorts tankar, föreställningar och värderingar som råder i samhället. Så den som är nyfiken på samtiden är praktiskt taget tvungen att försöka tolka hur samhällsmedborgarna väljer att styra ut sig. Vad säger modet om hur vi ser på världen?

Tatueringar är en intressant grej att börja med. Förr i tiden, vilket betyder tidigare än för ungefär fyrtio år sedan, var det bara sjömän och kung Fredrik IX av Danmark som var tatuerade plus en del kåkfarare som sprutat in tre små bläckmärken vid ett av tumvecken. Tatueringar var en klassmarkering för underklassen.

Numera kan snart sagt alla, inte minst kvinnor, vilket tidigare var otänkbart, visa sig i mer eller mindre diskreta tatueringar i diffusa grå och blå färger. Som vanligt säger jag som rumpnissarna: voffo gör di på dette viset?

När man ska tolka saker är det ofta klokt att starta med grundantagandet att det är vad det ser ut som. Det ser ut som att folk i alla sociala skikt numera kan tänkas vilja ta på sig en underklassmarkör. Jag har frågat några tatuerade människor om deras motiv – vilket inte alltid är så lätt eftersom man inte fattar något om psykologiska bevekelsegrunder ifall någon bara allmänt refererar till att det är ”modernt” – och kommit fram till att det handlar om en uppkäftighetssignal: ”kolla här bara, du ska inte tro att jag tänker anpassa mig till dina gamla förtryckarnormer, jag är en rebell, en vagabond, kanske rentav farlig som en full finne med kniv”.

Om denna uppkäftighetshypotes är sann, vad nu sann skulle betyda, så stämmer det med en hel del andra kulturyttringar där former och mönster hämtas från lägre skikt i samhällshierarkin.
Låt mig bara inledningsvis säga att jag tror att detta mycket märkvärdigt. Jag vill gärna bli uppmärksammad på tidigare exempel i världshistorien. Det normala, skulle jag tro, är det motsatta, nämligen att modet sprider sig uppifrån och nedåt av den enkla anledningen att folks naturliga drift är att sträva uppåt.

Stilspridning nedifrån är faktiskt revolutionärt. Ett exempel skulle förresten, slår det mig, kunna vara när människor under franska revolutionen tog på sig långbyxor enligt bruket hos vanligt folk i stället för eleganta knäbyxor – ”culottes” – som hos adeln. Men det är skillnad på att definiera sig själv som sans-culottes när blodet stänker från giljotinerna och att i oträngt mål tatuera in drakar på armarna.

Jag tror att det här med att hämta modemarkeringar nedifrån är ett tecken i tiden. Det kommer naturligtvis från USA. Kanske började det bland ungdomen när gällivarehänget övergick från att betraktas som vulgärast tänkbara byxbruk till att bli det chicaste en ung skejtare kunde visa upp. Det modet lär ha kommit från amerikanska fängelser där fångarna inte fick ha skärp – eftersom de då befarades vilja hänga sig i skärpet – varför brallorna sjönk ned till höften med skrevet i knähöjd och gjorde kalsongerna synliga. Kolla va tufft att se ut som en fängelsedömd mördare eller knarklangare!

Allt sådant är tecken, tror jag, på att det traditionella, vita, medelklassamhället med sina speciella värderingar, som fortfarande utövade kulturell dominans för ett halvsekel sedan, har tappat självtilliten och därför inte lyckas sätta trender ens inom modet. Denna försvagning är naturligtvis medelklassens eget verk. De som på amerikanska universitetet och svenska kulturredaktioner under årtiondena författat artiklar, skrivit böcker och hållit föredrag om den vita västvärlden allmänna skuld och ruttenhet, som anses ha varit särskilt framträdande hos de vita männen, har naturligtvis själva varit vita män (och då och då vita kvinnor) som av något skäl funnit anledning att starta ett kulturellt inbördeskrig mot sin egen grupp. Det piggar upp att då och då skjuta sig i foten, håll med om det.

Teorin om kulturell appropriering förefaller mig vara själva beviset för att min hypotes är korrekt. Kulturell appropriering betyder att representanter för den överordnade, vita, dominanta kulturen anammar kulturuttryck från underordnade grupper och folkslag, till exempel om en vit person skaffar sig dreadlocks eller som professor Shreena Gandhi vid Michigan State University uttrycker det: ”Om du är vit och utövar yoga bidrar du till rasism”.

Teorin om kulturell appropriering – eller kanske snarare föreställningen att företeelsen är skamlig – är ett ganska nytt redskap i PK-ismens verktygslåda. När skejtarna snodde gällivarehänget från fängelsekunderna var det ingen som anade att detta skulle kunna betraktas som ett övergrepp från skejtarnas sida. Men ju fler kulturyttringar som hämtas nedifrån, desto mer upptäcker minoriteterna att de kanske kan slå mynt av dreadlocks, läppskivor och benknotor genom öronen och andra attraktiva och spännande kulturuttryck som kan locka moderna, vita människor. Minoriteterna vill helt enkelt ha patent på eller säkrade immateriella rättigheter för sina kulturella bruk. Det första steget är att få de vita att skämmas för en påstådd stöld så att de i ett senare skede kan krävas på ersättning.

Här är ett stycke kulturell appropriation, möjligen med motiv från Kurrekurreduttön, av artisten Marc Reyner. Kanske har artisten erlagt avgift för kulturkränkningen till Pippi Långstrumps pappa, söderhavskungen Efraim.