Stil och mode

Patrik Engellau

Jag är inte så särskilt intresserad av mode annat än att jag anstränger mig för att slippa följa det mer än marginellt. Det är inte så svårt om man, som jag, håller sig till en etablerad stil som inte förändrats så mycket sedan Edward VIII:s dagar utom däri att lös- och stärkkragarna ersatts av fasta och mjukare varianter och att en eller annan knapp flyttats hit eller dit. Jag klär mig mycket konventionellt vilket jag ursäktar med att om jag avser att säga saker som jag lärt mig att folk kan anse för provokativa så är det säkrast att se så trist och vanlig ut som det bara går, allt för att begränsa chockverkan.

Det hindrar inte att jag uppmärksammar hur folk väljer att klä sig och i övrigt se ut. Sådant säger nämligen mycket om vilken sorts tankar, föreställningar och värderingar som råder i samhället. Så den som är nyfiken på samtiden är praktiskt taget tvungen att försöka tolka hur samhällsmedborgarna väljer att styra ut sig. Vad säger modet om hur vi ser på världen?

Tatueringar är en intressant grej att börja med. Förr i tiden, vilket betyder tidigare än för ungefär fyrtio år sedan, var det bara sjömän och kung Fredrik IX av Danmark som var tatuerade plus en del kåkfarare som sprutat in tre små bläckmärken vid ett av tumvecken. Tatueringar var en klassmarkering för underklassen.

Numera kan snart sagt alla, inte minst kvinnor, vilket tidigare var otänkbart, visa sig i mer eller mindre diskreta tatueringar i diffusa grå och blå färger. Som vanligt säger jag som rumpnissarna: voffo gör di på dette viset?

När man ska tolka saker är det ofta klokt att starta med grundantagandet att det är vad det ser ut som. Det ser ut som att folk i alla sociala skikt numera kan tänkas vilja ta på sig en underklassmarkör. Jag har frågat några tatuerade människor om deras motiv – vilket inte alltid är så lätt eftersom man inte fattar något om psykologiska bevekelsegrunder ifall någon bara allmänt refererar till att det är ”modernt” – och kommit fram till att det handlar om en uppkäftighetssignal: ”kolla här bara, du ska inte tro att jag tänker anpassa mig till dina gamla förtryckarnormer, jag är en rebell, en vagabond, kanske rentav farlig som en full finne med kniv”.

Om denna uppkäftighetshypotes är sann, vad nu sann skulle betyda, så stämmer det med en hel del andra kulturyttringar där former och mönster hämtas från lägre skikt i samhällshierarkin.
Låt mig bara inledningsvis säga att jag tror att detta mycket märkvärdigt. Jag vill gärna bli uppmärksammad på tidigare exempel i världshistorien. Det normala, skulle jag tro, är det motsatta, nämligen att modet sprider sig uppifrån och nedåt av den enkla anledningen att folks naturliga drift är att sträva uppåt.

Stilspridning nedifrån är faktiskt revolutionärt. Ett exempel skulle förresten, slår det mig, kunna vara när människor under franska revolutionen tog på sig långbyxor enligt bruket hos vanligt folk i stället för eleganta knäbyxor – ”culottes” – som hos adeln. Men det är skillnad på att definiera sig själv som sans-culottes när blodet stänker från giljotinerna och att i oträngt mål tatuera in drakar på armarna.

Jag tror att det här med att hämta modemarkeringar nedifrån är ett tecken i tiden. Det kommer naturligtvis från USA. Kanske började det bland ungdomen när gällivarehänget övergick från att betraktas som vulgärast tänkbara byxbruk till att bli det chicaste en ung skejtare kunde visa upp. Det modet lär ha kommit från amerikanska fängelser där fångarna inte fick ha skärp – eftersom de då befarades vilja hänga sig i skärpet – varför brallorna sjönk ned till höften med skrevet i knähöjd och gjorde kalsongerna synliga. Kolla va tufft att se ut som en fängelsedömd mördare eller knarklangare!

Allt sådant är tecken, tror jag, på att det traditionella, vita, medelklassamhället med sina speciella värderingar, som fortfarande utövade kulturell dominans för ett halvsekel sedan, har tappat självtilliten och därför inte lyckas sätta trender ens inom modet. Denna försvagning är naturligtvis medelklassens eget verk. De som på amerikanska universitetet och svenska kulturredaktioner under årtiondena författat artiklar, skrivit böcker och hållit föredrag om den vita västvärlden allmänna skuld och ruttenhet, som anses ha varit särskilt framträdande hos de vita männen, har naturligtvis själva varit vita män (och då och då vita kvinnor) som av något skäl funnit anledning att starta ett kulturellt inbördeskrig mot sin egen grupp. Det piggar upp att då och då skjuta sig i foten, håll med om det.

Teorin om kulturell appropriering förefaller mig vara själva beviset för att min hypotes är korrekt. Kulturell appropriering betyder att representanter för den överordnade, vita, dominanta kulturen anammar kulturuttryck från underordnade grupper och folkslag, till exempel om en vit person skaffar sig dreadlocks eller som professor Shreena Gandhi vid Michigan State University uttrycker det: ”Om du är vit och utövar yoga bidrar du till rasism”.

Teorin om kulturell appropriering – eller kanske snarare föreställningen att företeelsen är skamlig – är ett ganska nytt redskap i PK-ismens verktygslåda. När skejtarna snodde gällivarehänget från fängelsekunderna var det ingen som anade att detta skulle kunna betraktas som ett övergrepp från skejtarnas sida. Men ju fler kulturyttringar som hämtas nedifrån, desto mer upptäcker minoriteterna att de kanske kan slå mynt av dreadlocks, läppskivor och benknotor genom öronen och andra attraktiva och spännande kulturuttryck som kan locka moderna, vita människor. Minoriteterna vill helt enkelt ha patent på eller säkrade immateriella rättigheter för sina kulturella bruk. Det första steget är att få de vita att skämmas för en påstådd stöld så att de i ett senare skede kan krävas på ersättning.

Här är ett stycke kulturell appropriation, möjligen med motiv från Kurrekurreduttön, av artisten Marc Reyner. Kanske har artisten erlagt avgift för kulturkränkningen till Pippi Långstrumps pappa, söderhavskungen Efraim.

51 reaktioner på ”Stil och mode

  1. Steven Jörsäter skriver:

    Var han inte negerkung?

    Annars intressanta spekulationer om varför unga tjejer vill se ut som hamnsjåare. Man undrar om intresset står sig till 60-årsåldern.

    Gillad av 8 personer

      • Aha skriver:

        När de ser ut så där kommer de att göra hudtransplantationer. Det kommer då (förhoppningsvis) vara förbjudet med hudtransplantationer från människor, även om man kan tycka att överflödig hud från fetmaoperationer kunde komma till användning. Alternativet blir då transplantationer från snarlika djur.

        Vi kommer att få vänja oss vid en Zlatan med grishud.

        Gillad av 1 person

  2. Vakdand, dikdand, dhanadand, eller badhadand, vilket straff drabbar danske mand, i hinduers land, skall kroppsdelar huggas av i sand, är det slutet för dans alá elefantiand, vad nu, vacker ko målad så Grand, slickar glatt danske mand skriver:

    Jag har bott mycket utomlands och har noterat att också på detta område så är svenskarna speciella. De är enormt självmedvetna och stilmedvetna, men samtidigt fega konformister, ingen vill ju sticka ut på allvar, utan istället så skall alla sticka ut precis lika mycket, eller litet. Detta kunde man ju se i skidbackarna i alperna förr, italienska damer som ville skryta hade vita pråliga overaller med guldstjärnor på ryggen, österrikare kunde fortfarande ses i de gamla stretchskidbyxorna alá tidig Stenmark, men så kom då svenskarna, alla i sina på exakt samma vi färgglada SOS och liknande skidkläder, man var minsann ”riktig skidåkare”. Inga overaller, ingen stretch. Eller förr framför första morgonliften efter ett snöfall på Grand Montets, alla svenskar med hjälm och lavinryggsäck, endast franska gubbar hade toppluva. Svenskar följer det japanska ordspråket, en spik som sticker ut blir nerhamrad. Skall man sticka ut så är det på exakt samma sätt, i idag på Vingresors Lolo och Bernie så är en majoritet tatuerade, även mormor och morfar. Det är idag närmast en motståndshandling att sakna tatueringar. Jag stod faktiskt på en toalett vid poolen i Spanien förra året, den unga mannen bredvid hade en jättetatuering på benet som om muskulaturen var frilagd, bra gjord, så såg han mitt ben, samma sak, fast på riktigt. Jag behöver inga tatueringar, jag vet precis hur mycket smärta jag tål, skalan är 1-10, den har jag pekat på många gånger.

    Svensk konformism spiller ju över i politken, ingen vill sticka ut på allvar, man VILL inte ha en egen åsikt, detta är ju mycket bekvämt för makthavarna, ett perfekt folk, som får. En dag svänger alla dock, för modet ändrar sig, dagen före var tatueringar ute, dagen efter så skall alla vara taturerade, också vädergubben ha taturerade pistoler och dödskallar på halsen. Så när svänger det politiska modet i Sverige, är det allt det handlar om?

    Gillad av 3 personer

    • Eva Danielsson skriver:

      Jag tror det ligger något i att allt till stor del handlar om modetrender även i politiken. Och trenderna sveper över hela västvärlden, ofta med ursprung i USA, och med lilla Sverige snabbt på bollen för att vilja utmärka sig.
      Om Trump hade varit lite yngre och snyggare och fört sig lika elegant som Obama, så hade han charmat svenska folket oavsett vad han sagt eller gjort. Medias smutskastning både här och i US hade kanske då varit ännu mer intensiv, men de hade inte lyckats lika bra som nu. De konservativa och förnuftiga krafterna behöver få mer ljus på politiker och opinionsbildare och kändisar som är vettiga men som också har karisma. Det finns ju personer i USA och UK som har potential på olika sätt. Vilka har vi i Sverige? Några som gör sig på catwalken?

      Gilla

      • Jari Norvanto skriver:

        Jag vet inte det. Politikerns persona är i mångt och mycket i massmediernas våld. Perspektiv, nyanser och motröster finns på internet och i civilsamhället. Det offentliga ”samtalet” är dock i ännu i hög grad utgående från MSM som är mest massmedialt och förser allmänheten med falska kollektiva medvetanden.

        Gilla

  3. Lars Strömberg skriver:

    Det där med mode är väldigt intressant. Ta tapeter, exempelvis: ”De här är väldigt populära just nu!” sa butikssäljaren till mig. ”Den här färgtonen säljer vi mycket av!”
    ”Det skiter väl jag i” tänkte jag. Jag vill ju ha något som JAG tycker om, och det påverkas svårligen av vad som råkar vara populärt. Min smak KAN ju råka sammanfalla med vad som är populärt, men min smak (åsikt) är rimligtvis ganska självständig. (Precis som resten av mig.)
    Beträffande tatueringar, så är det väl snart mer originellt att INTE ha några.
    Att tänka SJÄLV (-ständigt) kan såklart innebära vissa små problem: Utbudet på marknaden är stort. Det gäller produkter såväl som tex. politiska partier. Men nästan allt inom utbudet är ju – frustrerande nog – mer eller mindre likadant!
    Vill man ha något man SJÄLV har tänkt ut, så får man ofta leta sig vansinnig. Jag ville för ett tag sedan köpa ett par ”anständiga” byxor i klassisk cavalry twill. Butikerna översvämmas av samma-lika chinos och jeans. Alla vill vara med och sälja samma sak. Ingen vågar avvika. Som sagt, detta gäller inte bara detaljhandeln…

    Gillad av 2 personer

    • cmmk10 skriver:

      Mode, och portföljteori, är för de som inte kan/vill tänka själv.

      Jag brukade reta en ”fashionistas” med att ”för att någonting skall vara omodernt, måste det ha varit modernt”!

      Gillad av 2 personer

  4. Magnus Rosensparr skriver:

    ”… det är skillnad på att definiera sig själv som sans-culottes när blodet stänker från giljotinerna och att i oträngt mål tatuera in drakar på armarna.”

    ”… läppskivor och benknotor genom öronen och andra attraktiva och spännande kulturuttryck som kan locka moderna, vita människor.”

    Tack Patrik, läsningen av din krönika räddade min dag.

    Gilla

    • Kronblom skriver:

      Detta franska uttryck fick mig att minnas en i vissa kretsar populär fransk film från min ungdom, Secretaires Sans Culotte, där det inte fanns en enda sekreterare, med eller utan i filmen.

      Gilla

  5. Tillvaro med spets skriver:

    Människan är en bra underlig varelse. Hon vill framstå som individuell och kollektiv – på samma gång. Att både sticka ut – och smälta in. I krigföring gäller ofta att inte synas. Varken på radarn eller som individ. Men det gällde inte för urinvånarna på Nya Zeeland. De ville skrämma sin fiender med sin egen uppenbarelse. Genom konstfulla tatueringar och krigiska dansuppvisningar.

    En enda gång har jag själv varit modern. Men ingen märkte av det. Det var när en textillärare köpte tyg i nästa års modefärg och sydde mig ett par byxor i denna tygfärg. Ingen i min omgivning anade min modemässiga djärvhet. Att jag låg snäppet före alla andra.

    Rent generellt tycker jag annars mode mest är till besvär. Nu skall jeansen vara smala och hänga lågt på höften. Inte särskilt bekvämt för en grå panter som mest liknar en boaorm som nyss svalt en gris. Mode och funktionalitet krockar lätt med varandra.

    Därför föredrar jag själv att gå i byxor avsedda för friluftsliv. Mer anpassade efter naturliga förhållanden. Med små trevliga fickor som sitter här och var.

    Tvekar att uppträda progressivt. Vill inte gå byxlös längs med Karlavägens mittallé – endast iklädd mitt långa Papuanska penisskydd – och i övrigt naken med enbart en fjäder instucken i håret. Så mitt inköpta penisfodral från Papua Nya Guinea får nog hänga kvar på väggen i mitt arbetsrum – som ett exempel på andras syn på mannamod och manlig skönhet. Än lär det nog vara långt kvar till att vi får möta kundmottagare, bankpersonal och en och annan nyhetsuppläsare som klätt upp sig i denna utstyrsel.

    Att både sticka ut och smälta in – på samma gång – är inte lätt. En ren utmaning faktiskt. Står man still riskerar man att bli originell ändå. Snart är jag nog den ende människan på jorden som inte tatuerat mig. På väg mot originalitet – fast man kämpar emot.

    Gillad av 1 person

  6. Richard skriver:

    Det är bra Patrik; fortsätt på det spåret så kommer du snart att kunna läsa The Occidental Observer utan att tabubeläggandet kommer åt dig i ditt inre.

    Tänk i termer av att söndra och härska:
    Man har hyllat uppror, revolt, rebeller, kriminella, ungdom, kvinnor, lösaktigt leverne, avvikande sexuell läggning, ”rasifierade”, etc. Man har på motsvarande sätt förtalat och förlöjligat traditionella konservativa medelklassvärden. När ska du se mönstret? Det går ganska långt tillbaka i tiden.

    Hippierörelsen var tex orkestrerad i detta syfte. Men det var varken första eller sista gången.

    Gilla

  7. Jonas skriver:

    Kulturell appropriering är bara en förlängning på begreppet ”Allt mitt är mitt, och allt ditt är också mitt”.

    Gilla

  8. Rolf H Carlsson skriver:

    Ett hoppfullt tecken är då att läkare som med laser kan ta bort tatueringar har bråda dagar, har jag hört.
    Apropå de signaler olika modeyttringar förknippas med har jag – som en symbolisk, men djupt känd protest mot den allmänna förslappningen i samhället, inte minst i den offentliga sektorn – åter börjat bära slips. Det är mycket som behöver stramas åt. Välkomna i protestslipsklubben!

    Gillad av 2 personer

    • Lars Strömberg skriver:

      Ja, slips ja! Ibland på kontoret kommer jag inhalkande i tweedblazer och slips. (Jo, byxor brukar jag också ha.) Kollegor säger saker i stil med ”Ska du söka nytt jobb?” ”Värst vad tjusig du var då!”
      Då svarar jag emellanåt:
      ”Pfh, jag ska ju träffa dig!”

      Gilla

      • Marina von Schreeb skriver:

        ”Det modet lär ha kommit från amerikanska fängelser där fångarna inte fick ha skärp – eftersom de då befarades vilja hänga sig i skärpet – varför brallorna sjönk ned till höften med skrevet i knähöjd och gjorde kalsongerna synliga. Kolla va tufft att se ut som en fängelsedömd mördare eller knarklangare!”
        Jag har hört en annan förklaring: Att visa glipan är ett diskret ? sätt att förklara: ”Jag är tillgänglig.”

        Gilla

    • Kronblom skriver:

      Borttagning av tatueringar kostar 3-4 gånger mer än vad det kostar att bli tatuerad. Tatueringsbläck hamnar i lymfkörtlarna som mörknar och ibland sväller upp.

      Gilla

  9. killeri skriver:

    Enkelt. Artister är tatuerade. Alltså måste jag också tatuera mig. Och har de hål på byxornas knän så skaffar jag mig sådana. Även om jag är sextio år.

    Gillad av 1 person

  10. uppstigersolen skriver:

    Apropå de tre punkterna i tumvecken. Som tydligen kåkfarare hade förr. Min far som varit flottist under kriget hade dessa. Ingen förklaring fick jag varför. Nästa gång jag såg det var på en VD jag hade på mitt sista arbete. En holländare, en riktigt krävande chef som fick mig att göra mitt bästa. Varför han, en man med god inkomst, boende på bästa adress hade detta undrade jag över. Så jag frågade honom. Inget redigt svar fick jag. Kanske ett hemligt sällskap?

    Gilla

  11. Lars Strömberg skriver:

    Det är intressant det där med tillhörs-markeringar. Tre prickar i tumvecker visar att…
    Jag är syntpopare…
    Jag uttalar det ”Liiizdingö”…
    Vi specialmodekrater tycker att…

    Jag vill inte tillhöra någon grupp. Har inget behov av det.
    Ibland sammanfaller något med mig med någonting utanför mig. Ibland inte.
    Grupperingar fördummar när grupp-fokus tar över från det självständiga. När livsstilar, beteenden, åsikter och jargonger bara består av ”färdiga kit” på ett slags marknad så försvinner både individen, initiativen och utvecklingen. Det är i min ensamhet som jag kan tänka – och komma på saker. Grupparbeten och möten ger mig inte så mycket.
    Nackdelen med min envetna självständighet är en viss ensamhet. Det skulle såklart vara förödande för de som är i stort behov av social grupptrygghet.

    Gilla

  12. Aha skriver:

    Jag roar mig med att försöka beskriva vad som utmärker bra krönikor. Jag har fått ihop en lathund på tjugo synpunkter, även innehållande sådant som man inte bör göra i krönikor.
    Spänsten i språket är därvid en faktor, en viktig kvalitetsdetalj i sammanhanget. Därvidlag inhöstar Engellau i sin krönika full poäng med följande meningar;
    – ”Det piggar upp att då och då skjuta sig i foten, håll med om det.”
    – ”Men det är skillnad på att definiera sig själv som sans-culottes när blodet stänker från giljotinerna och att i oträngt mål tatuera in drakar på armarna.”

    Utifrån en något begränsad skönlitterär läsverksamhet tycker jag att Frittiof Nilsson Piraten är den som står högst upp på parnassen när det gäller spänst och pregnans i formuleringarna.

    Gillad av 1 person

  13. Kalle skriver:

    Killar, vad gillar ni det kommande modet för kvinnor. Heltäckande fotvid svart klädsel som täcker allt. Liten del av ansiktet kan skymtas. Häftigt!!

    Gilla

  14. Jari Norvanto skriver:

    ”Jag klär mig mycket konventionellt vilket jag ursäktar med att om jag avser att säga saker som jag lärt mig att folk kan anse för provokativa så är det säkrast att se så trist och vanlig ut som det bara går, allt för att begränsa chockverkan.”

    Bär kaftan och odla helskägg, ‘and you’re free to go’. Piercingsmycken i fejan, bohem klädsel och dreadlocks är också comme il faut i Schlaraffenland. Kanske blir du rent av inlyft i regeringen.

    Gilla

  15. Sixten Johansson skriver:

    Jag diskuterade det här med två närstående kloka damer (klokheten styrks av att de inte är tatuerade). Vi kom fram till följande:

    Tatueringar, piercing, botox, lösögonfransar, frisyrer, plagg, smal eller bred över gumpen osv, är till kanske 99 procent rena modefenomen som avlöser varann. I sin ursprungsmiljö kan de ha haft en speciell tillkomsthistoria och tillskriven betydelse, men detta blir irrelevant när innovationen börjat spridas. Likaså kan individer tatuera in ett särskilt budskap av uppkäftighets- eller annan personlig symbolkaraktär, men det har ingen vikt för hela massfenomenet.

    Det spelar heller ingen roll hur individer själva förklarar t ex valet att tatuera sig, för det är bara en bortförklaring av att de tämligen viljelöst följer med strömmen. Att de sedan inte förstår eller realistiskt väger in risker, skador och andra konsekvenser är ett exakt och konkret mått på hur dumma folk i allmänhet är.

    Moden och andra massfenomen sprids i flera steg. Med dagens sociala media går det mycket snabbt. T ex en megastjärnas idéer går via ”influensor” ut till stora skaror av följare. Kvinnor har brukat vara mer lyhörda för kollektiv påverkan, men dagens feminiserade män är nog lika följsamma.

    Vi är flockvarelser och jag tror att spridningssätt, anpassning och funktion är likartade för materiella modegrejer, språk och tankevärldar. En trend, ett mode, kan ses som en temporär PK-bubbla, en följa-Madonna-korrekt-bubbla. I likhet med PK tjänar den de drivande aktörernas intressen.

    Gillad av 2 personer

    • Jag tänker... skriver:

      Tatueringar…

      Tänker vårhem, rollator och rullstol. Tänker kryckor och sängläge. Tänker sjukdom och darriga ben. Tänker svaga röster och glansiga blickar. Ser en framtid med skrynkliga tatueringar på människor i åldersspannet 80-90 och uppåt. Vissa med demens. Andra icke kontaktbara. Men även en del med fortsatt livfull blick.

      Än är vi inte där. Men åren går fort.

      Där på hemmet kommer vårpersonalen att försöka släta ut tatueringarna så de ser vad de föreställer. Ett sätt för dem att lära känna gamlingarnas tidigare liv. En de djupa fårornas arkeologi. Ett testamente från ett tidigare liv. Som behöver sträckas ut för att bli synligt.

      Och i fikarummet blir det fritt fram för vårdpersonalen att tolka dessa bilder. När livet och tatueringar bleknar bort. Ungefär som man söker tolka mångtusenåriga målningar i Lascaux-grottan. Och med fantasins hjälp försöker förstå vad man har framför sig.

      Gillad av 2 personer

  16. Lars skriver:

    Jag var i Bryssel för ett antal år sedan och skulle hem på fredagen. Var är gaten, frågade min fru? Där borta, säger jag. Hur vet du det? Det står en massa svenskar där. Hur ser du det? De har likadana kläder och en tax free påse i handen.

    Gilla

  17. Anders F skriver:

    Jag tillhör också den konservativa grupp av män som uppskattar och tycker det är klädsamt med slips. För mig skulle det vara helt otänkbart att uppträda i teve eller i något annat offentligt sammanhang klädd i mörk kostym och iförd t-shirt och gummiskor. Det märkliga är att kvinnor i vår tid så gott som regelmässigt kan klä sig stilfullt och gör så, medan vi män i någon feltänkt progressivitet har tonåringen som stilförebild. Sammanfattningsvis var det befriande att få läsa Patrik Engellaus krönika och alla kloka kommentarer. Förhoppningsvis är tiden mogen för en förändring.

    Gillad av 1 person

  18. Gunnilla E skriver:

    Det är märkligt, men i t.ex. Skåne klär man sig mycket bättre än i Stockholmsområdet, inte dyrare, men det passar ihop. Kulturen på arbetsplatser i Stockholm är att chefer anpassar klädseln till det enkla, H&M eller Kap Ahl. I Stockholms innerstad ser man förstås lite hipsters i litet skägg och (jag klarar egentligen inte ut att se vad det är). På TV ser man män i för små kavajer och för smala byxor (ser ut som förvuxna småpojkar). Vid köpcentrum eller centrala Stockholm ser man förortsborna (90 % av befolkningen i Stor Stockholm) som generellt är klädda på Dressman eller Kappahl, men företrädesvis i illa passande kombinationer. Dressman är det inget fel på, men hur kombinerar man? Märkes jeans med hål i, röja med huva så man ser ut som en gangster är populärt, liksom rapp i hörlurarna. Det är en bild av förfall, men också en markering, vi är inget, inget som helst, och vi är inte med i leken.

    Gilla

  19. Rufus skriver:

    Sedan ser vi ju vidare hur identitet som hänger på yrke ger sig tillkänna. Tjänstemän på verkstadsgolvet klär sig i grön skjorta och brun kavaj. Teknisk utveckling i svart kavaj. Klok medelklass med båda fötterna på jorden kör praktisk och prisvärd Toyota och klär sig snyggt och förnuftigt. Pizzabagare kör mercedes och Audi. Män som vill uppåt och i fart och fläng kör BMW. Akademikerparet kör för dyr bil, Volvo och byggjobbare med egen firma Volvo XC90. Pensionärer kör Skoda Felicia.

    Gilla

  20. kaphorn57 skriver:

    Hej

    För många decennier sedan hörde jag följande som tydligen fastnade: ”Han bar samma hatt hela sitt vuxna liv. Hatten som skyddade flinten mot solen på sommaren och mot kylan på vintern.
    Med denna hatt var han under tiden tre gånger modern och tre gånger omodern.”

    Gillad av 1 person

  21. Matte skriver:

    ”Jag tror att det här med att hämta modemarkeringar nedifrån är ett tecken i tiden.” Det är inte nedifrån. Det är uppifrån. Sverige är upp-och-ned. Ett postmodernt land. Skalan på vilken saker värderas är omkastad.

    Gillad av 2 personer

  22. Lars Strömberg skriver:

    Jag tror att det sticker ut och provocerar mer numera att ha putsade skor och slips än att ha tatueringar i nyllet.

    Ganska ofta arbetar jag hemifrån istället för att åka till kontoret. Jag träffar då inte en människa på hela dagen. Det hindrar mig inte från att ta på mig en slips. Att ingen ser mig ger jag fullständigt sjutton i.
    Tar vi detta med ”märkeskläder”, så ska ju loggan (eller något annat signalerande) synas tydligt. Jag bryr mig bara om utförandet och struntar fullständigt i märkessignaler. Socialiseringen och positioneringen är mig nästan helt likgiltig. Vilken bil man har, var man köpt sin soffa, vilken adress man bor på, titlar och dumheter. Den skiten finns ju i alla så kallade ”samhällsskikt” och är enbart patetisk. Den signalerar bara falskhet och självupptagenhet.

    Gillad av 2 personer

  23. olle holmqvist skriver:

    Indianerna förlorade sina krig, utsvultna genom att den vite mannen nästintill utrotat bufflarna säger en del. Hur som de kristnades – och det värsta med det – de fick inte måla sig. En indian som inte får måla sig ! Uttrycka humöret just nu !

    Nixon förlorade som bekant världens första TV-debatt mot Kennedy. Han vägrade bli sminkad : ”jag ser ändå alltid orakad ut, vad (svordom) ni än gör med mig sa han innan debatten.

    Någon uppscrollvärtes härstädes talades om ”glipan”. Antar det handlar om den vid Gällivarehäng sig exponerande. Visst ! Här kunde ju tatueras text. T ex ; text följd av pil nedåt:Här uttrycks den verkliga sanningen !

    Gilla

  24. Snackademiens anständiga sekreterare skriver:

    Ett sent tack för denna angelägna observation.

    Det är svårt att inte uppfatta dessa iögonenfallande markörer som ett uttryck för en skälvande ängslighet för att inte uppvisa rätt grupptillhörighet eftersom man skyltar så ohämmat med den. Det ligget ett slags märklig motsägelse i den anspråksfulla anspråkslöshet som följer med fenomenet tatueringar.

    Gilla

  25. Anders H Falkman skriver:

    Patrik, jag drar mig till minnes, att Du var den förste att bära jeans på ärevördiga Södra Latin, ca 1962. Kommenterades en del…( avund ?). Du fick många efterföljare, haha.

    Gilla

Lämna ett svar till Magnus Rosensparr Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.