På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.

Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.

Inte förrän vid förra sekelskiftet lyckades spanjorerna samla sig till ett motdrag som i någon mån faktiskt fungerade. Spanska historiker myntade ett begrepp – la leyenda negra, den svarta legenden – som fick fäste, åtminstone bland akademiker, särskilt spanska akademiker. Bra begrepp är märkvärdigt kraftfulla saker. Nu kunde man inte utan trovärdighet stämpla en del engelska skildringar som uttryck för en svart legend och därför inte värda att tas på allvar.

Det finns en annan svart legend som inte handlar om femtonhundratalets Spanien utan om de europeiska ländernas koloniala äventyr under det förra och det förrförra seklet. Legenden går ut på att kolonialismen var entydigt ond och behäftar den vita rasen, särskilt de vita männen, med en outplånlig arvssynd.

Jag påstår inte att allt ont som tillvitas kolonialismen skulle vara påhitt. Sådana som Kurtz i Joseph Conrads Mörkrets hjärta fanns nog i verkligheten. Men hur var det med den transatlantiska slavhandeln? Slavhandel existerade visserligen men det hade det gjort i alla tider. Uppemot en tredjedel av invånarna i det antika Rom var slavar. Om det var något särskilt som utmärkte den vite mannen i samband med slaveriet så var det att han så småningom upphävde hanteringen i de områden han kontrollerade.

Min tes är alltså att den gängse tolkningen av kolonialismen, som går ut på att Storbritannien, Frankrike, Portugal och andra kolonialmakter regelmässigt betedde sig med oursäktlig brutalitet, ondska och nonchalans gentemot de infödda, är en nutida svart legend.

Det första man kan notera är att den nu gällande berättelsen om kolonialismen är en ganska ung historia. Den började berättas efter andra världskriget. Dessförinnan hade kolonialismen betraktats som en västerlandets välgärning gentemot de outvecklade folken. I svenska kyrkor upptogs kollekt till förmån för hednamissionen vilket kunde betyda någon skola i Afrika. Man såg positivt på det civilisatoriska värvet.

Vem var det då som hade intresse av att omkring krigsslutet etablera en ny syn på kolonialismen? Det första intresset var naturligtvis de infödda eliterna i kolonierna som fått utbildning av kolonialmakterna och som bespetsade sig på alla de höga positioner som kolonialherrarna skulle efterlämna när de försvann. Att de skulle försvinna och kolonierna förvandlas till självständiga stater hade alla förstått utom Portugal, som krampaktigt höll kvar sina kolonier i flera decennier efter det att Storbritannien, Holland och Frankrike hade börjat dra sig tillbaka från sina. (Sydafrika är ett specialfall. Där gjorde de vita ett misslyckat försök till etnisk rensning som inte gick ut på att döda alla svarta utan att fysiskt separera vita och svarta i olika geografiska områden. De svarta skulle placeras i självständiga hemländer, så kallade bantustans, som sträckte sig över inte helt försumbara arealer. De vita skulle också bo för sig och det var där projektet strandade för de vita behövde de svarta som arbetskraft. Förresten blev det aldrig någon utvecklingskraft i bantustans trots biståndet de fick.)

Det andra intresse som gärna nedsvärtade kolonialismen var USA. Dels hade ju USA självt kastat av sig vad amerikanerna betraktade som ett kolonialt ok, dels höll det kalla kriget på att formeras och USA ville ställa sig in hos det ökande antalet självständiga före detta kolonier för att dessa inte skulle hamna i det sovjetiska boet (vilket inte alltid lyckades till stor skada för de nya länder som valde fel).

Det främsta indiciet på att kolonialismen i verkligheten inte var så genomrutten som skolbarn får lära sig idag är att de nya, infödda herrar som tog över efter de vita kolonialisterna knappt ändrade på någonting (utom just de infödda herrar som införde socialismen vilket de fick tillfälle att ångra). De hittade visserligen på nya flaggor men de behöll infrastrukturen, rättssystemet, skatteuppbördssystemet, lantmäteriet, skolsystemet, sjukvården och allt annat som kolonialmakterna hade installerat.

I det perspektivet kan man förstå vad som egentligen var det stora felet med kolonialismen. Felet var att de vita fortsatte att styra de länder som de byggt upp. Felet var att fel elit satt vid köttgrytorna.

Jag har haft förmånen att i egenskap av chef för svenska ambassaden i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau stå bredvid och titta på när rätt elit satte sig vid köttgrytorna (som var rätt magra om det inte hade varit för det svenska biståndet). Jag gjorde då två till synes motsägelsefulla observationer av vad de nya herrarna ansåg om den gamla kolonialmakten Portugal.

För det första kunde allt som var fel och inte funkade skyllas på Portugal. När vattenförsörjningen i huvudstaden la av några år efter det att den siste portugisen lämnat landet så var det portugisernas fel. Med tiden, i varje fall så länge jag var där, ökade portugisernas skuld i och med att nya brister presenterade sig.

Den andra observationen är att inget var bättre än Portugal. Ministrarna åkte på semester till Lissabon. De hade fått sin utbildning vid universitetet i Coimbra. Skulle de anställa en utländsk expert så skulle det vara en portugis. De fortsatte flera år efter självständigheten att referera till Portugal med det koloniala begreppet ”metropolen”. De hade samma förakt som portugiserna själva för personer som talade språket med brasiliansk brytning. Finansministern hette Vasco efter sjöfararen Vasco da Gama och hade en portugisisk fru.