Någon gång i somras bestämde sig Elin Ersson för att bli hjälte. Hennes plan gick ut på att ”kapa” ett trafikflygplan, fyllt av förstående västerlänningar och inför rullande mobilkamera rädda en utvisningshotad flykting från en säker död. Vad kunde gå fel?

Man kan säga att ganska mycket gick fel. För det första gjorde hon dålig research. Den man hon försökte rädda visade sig vara en dömd våldsbrottsling som misshandlat kvinnor och barn, och han riskerade inte att dödas, bara flygas till Afghanistan. Människor på sociala medier blev heller inte så glada över att deras skattepengar nu skulle tvingas bekosta ännu en onödig rättsprocess.

För någon vecka sen blev rättsprocessen färdig och Elin dömdes till mildast tänkbara straff, dagsböter på 3 000 kr medan skattebetalarna fick punga ut med migrationsverkets omkostnader på en kvarts miljon, plus rättegångskostnader och advokatarvoden. En av de få som hyllade Elins hjältemod var lägligt nog advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.

Kristianstadsbladet skrev på ledarplats att ”Elin är egoist – inte hjälte”. Jag skulle vilja uppehålla mig en stund vid Elins psyke, eftersom hon påminner mig om en del personlighetsdrag man allt oftare ser hos unga kvinnor. De kan kalla sig influencers, politiker, artister eller journalister på Aftonbladet men alla verkar ha något gemensamt. Jag vill inte kalla det ”egoism” i vanlig mening – snarare en form av infantil självcentrering, där en aggressiv attityd får kompensera bristen på ett genuint ”ego”.

Jordan Peterson brukar säga att de farligaste männen är de svaga männen och enligt samma logik borde de farligaste kvinnorna vara de svaga kvinnorna. Den som saknar djupare självkänsla, riskerar oavsett kön att bli destruktiv.

I Elins fall har vi ett unikt material att utgå från, nämligen hennes egen mobilinspelning. Kanske är jag partiskt – eftersom jag ogillar hennes aktion rent politiskt – men bakom hennes blossande röda kinder ser jag inte ett spår av empati eller medkänsla. Hon verkar knappt ens medveten om den person hon föresatt sig att rädda. Allt jag ser är en bräcklig personlighet som hungrar efter bekräftelse.

Låt oss göra experimentet att dela in mänskligheten i ”egocentriker” och ”följare”. De flesta av oss har förstås lite av båda, men vad som utmärker en egocentriker är att han befinner sig i universums mitt. Runt honom cirklar andra människor som satelliter (ej att förväxla med ”egoist”, som betyder att man gynnar sig själv på andras bekostnad). En följare å andra sidan upplever sig själv som ”satellit”, och söker efter en sol att cirkulera kring. Vilket av dessa alternativ stämmer bäst överens med Elin Ersson?

Egocentriker är (enligt min erfarenhet) starka personligheter med stort ego. Från sin position i universums mitt vill de styra och ställa, ta saken i egna händer och följa sin egen väg. De kan vara kommunalråd, artister, diktatorer eller hjältar, beroende på läggning. Den störste egocentrikern av alla var nog Jesus. Att tro sig inneha all makt i himmelen och på jorden, placera sig själv på Guds högra sida och därefter tro sig kunna upphäva människors synder vittnar om ett ego av astronomiska dimensioner. Det utesluter förstås inte att han var god, eller ens att han hade rätt. Inte skulle väl Gud skicka sin enfödde son till jorden utan att utrusta honom med ett kraftfullt ego.

För en följare är egot tvärtom en belastning, eftersom han hämtar sitt ljus från andra. Likt en satellit cirklar han kring en person, en guru, en profet eller en idé. Muhammed omgav sig med följare, men också PK-ismen omger sig med en armé av följare, som formerar sig runt ett urval heliga principer av typen: ”allas lika värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”hållbar utveckling” eller ”ingen människa är illegal”.

Följare hemfaller lätt åt fanatism, eftersom de förankrar sina beslut i en ”högre instans”. Det ankommer inte på satelliten att ifrågasätta solen. Så länge man följer sin bana behöver man varken bekymra sig om konsekvens eller moraliskt ansvar. För hur skulle solen kunna ha fel?

En egocentriker måste däremot fatta besluten själv. Det är ensamt i universums mitt, och svårt att inte då och då bli smärtsamt medveten om sitt eget ansvar. Även om han lyckas genomföra sina planer måste han sannolikt brottas med en del tvivel. Till och med Jesus tvivlade, vilket kanske är en av de faktorer som gör honom till hjälte.

Men Elin Ersson och hennes medsystrar tvivlar aldrig. Därför är de varken äkta egocentriker eller äkta hjältar. De är följare. Lika trosvisst övertygade om sin egen renhet, som de unga kvinnor som lämnade sina trygga medelklassmiljöer för att följa männen bakom Islamska Staten.