Irakkriget ses generellt som det värsta misslyckandet under Bushs presidentskap. Varje gång Bush förs på tal så nämner någon oundvikligen hur han startade kriget baserat på en lögn och att kriget egentligen gick ut på att stjäla Iraks olja. I denna artikel tänker jag vederlägga båda påståendena.

Först och främst: Bush ljög inte om massförstörelsevapen. Att ljuga är att medvetet inte säga sanningen, inte att råka säga något som senare visar sig inte stämma. CIA trodde att Irak hade massförstörelsevapen, och man fick medhåll från underrättelsetjänsterna i Frankrike, Tyskland, Israel, Ryssland, Storbritannien och Kina. Tänk om Bush inte hade lyssnat, och det sedan visade sig att Irak hade massförstörelsevapen – hur hade Bushs belackare reagerat då?

Svaret på den frågan är inte svårt att gissa: Bush har kritiserats enormt för att han inte tog en rapport av CIA på allvar som hävdade att Al-Qaida planerade att attackera USA. Rapporten publicerades en månad före 11 september-attacken, men det många inte förstår är att rapporten var väldigt otydlig och inte sa något om var Al-Qaida tänkte slå till, eller när, och idén att Al-Qaida planerade att kapa flygplan kallades i rapporten för ”fantasifull” (ni kan själva läsa rapporten här). Om Bush ignorerat CIA, och de sedan visat sig haft rätt om Iraks massförstörelsevapen, så hade Bush fått utstå massiv kritik av precis samma människor som idag kritiserar honom för att han inte ignorerade CIA.

I efterhand har vänstern velat måla upp bilden av att en liten grupp neokonservativa eliter bestående av Bush och hans närmaste krets konspirerade för att sprida lögnen att Irak hade massförstörelsevapen och tvinga fram ett krig. Faktum är dock att när man röstade om kriget i senaten så blev resultatet förkrossande 77 – 23; även en kraftig majoritet av Demokraternas senatorer röstade alltså för kriget. Bland de Demokrater som röstade för återfinns namn som Hillary Clinton, Joe Biden, Dianne Feinstein och Chuck Schumer.

Nancy Pelosi, som idag är Demokraternas talman i representanthuset, hävdade redan 1998 att Irak hade massförstörelsevapen. Bill Clinton varnade på 1990-talet för att Irak snart skulle ha massförstörelsevapen, och han var dessutom övertygad om att de skulle använda dem så fort de hade dem. Bush hade inte ens dykt upp på den nationella politiska scenen vid det laget, men redan då var alltså även flera av de som skulle bli hans politiska huvudmotståndare övertygade om saken. ”Myten” om Irakiska massförstörelsevapen startades alltså inte av Bush, eller ens av Republikanerna.

Hur kunde det då komma sig att så många politiker och inte minst så många underrättelsetjänster fick för sig att Irak hade massförstörelsevapen när de i själva verket inte hade det?

När Saddam Hussein togs till fånga så förhördes han bland annat om just detta – eftersom han nu inte hade några massförstörelsevapen, varför agerade han som att han hade det? Han kastade ju bland annat ut inspektörer som kunnat rentvå honom från anklagelserna. Svaret från Hussein var att han ville att man skulle tro att han hade massförstörelsevapen. Det hela visade sig vara en maskerad från hans sida. Men varför? För att förstå detta måste man förstå att Hussein inte egentligen var bekymrad över USA, som ju som jag diskuterade i min förra artikel under en lång tid backat tillbaka på världsscenen. Irak var bekymrade över sin närmaste granne och ärkefiende Iran, som man ju utkämpat ett långt blodigt krig med för inte alltför länge sen (1980 – 88). Hussein var väl egentligen inte ute efter att inbilla hela världen att han hade massförstörelsevapen, men han ville gärna att mullorna i Iran skulle tro det – för då skulle de inte våga mucka gräl med honom. Han trodde in i det sista att USA inte skulle ha stake nog att genomföra en fullskalig invasion av Irak, och när han väl insåg sitt misstag så var det för sent.

Från USA:s perspektiv så verkade det orimligt att något land skulle låtsas ha massförstörelsevapen utan att ha det, då olagligt innehav av sådana vapen i regel leder till tuffa internationella sanktioner (se Iran och Nordkorea).

Men oljan då? Min fråga till dem som hävdar att USA invaderade Irak för att komma åt landets olja är väldigt enkel: Varför tog man den då inte? USA importerar faktiskt mindre olja från Irak idag än man gjorde år 2001. Under 1990-talet introducerade USA dessutom sanktioner mot Irak som under flera år innebar att USA inte köpte någon olja av dem överhuvudtaget, trots att de var villiga att sälja (sanktionerna infördes efter invasionen av Kuwait). Om USA var i så desperat behov av Irakisk olja, varför agerade man så?

Vidare, om den amerikanska oljeindustrin nu är så mäktig att den kan förmå landets politiker att gå in i evighetskrig i Mellanöstern bara för att stärka deras vinstmarginaler, varför har oljeindustrin på det stora hela misslyckats med att avskaffa USA:s omfattande miljöregleringar som stoppar dem från att komma åt en betydande del av landets oljereserver? Borde inte det vara rätt enkelt för en industri som tydligen är mäktig nog att ha alla från Nancy Pelosi till George W. Bush i sin ficka? Påståendet att Irakkriget var ett ”krig för olja” faller således på sin egen orimlighet.

Många misstag begicks onekligen i Irak, men kriget var varken baserat på lögner eller på en törst efter olja. Och, som jag kommer visa i min nästa artikel, så var kriget till skillnad från vad många tror inte på något vis dömt att misslyckas på förhand.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna Johns Facebooksida. Du kan stödja John Gustavsson genom att swisha till 00353 87 102 63 68.