Platon sa att det som folk ser inte är verkligheten utan verklighetens skuggor på den grottvägg dit människorna stirrar. (Varför de inte vänder sig om och tittar ut på verkligheten genom grottans öppning har jag aldrig förstått, men man kan inte begära att få begripa allt.)

För den som emellertid ska studera politik rekommenderar jag en annan metafor. Inom samhället finns en massa intressen och motsättningar. En av dessa motsättningar är viktigare än de andra och bildar liksom hos en magnet en pluspol och en minuspol mellan vilka en tydlig spänning råder. Dessa elektriska fenomen går inte att avläsa direkt, men om man placerar ett papper med järnfilsspån ovanpå magneten så ser man spånen orientera sig kring polerna. Om man sedan vrider magneten under papperet så skyndar sig spånen att anpassa sig till den nya ordningen.

Så är det även i politiken, fast långsammare. Det vi iakttar är inte magnetens spänning, ty den är osynlig, utan bara järnfilsspånens dans. När Jan Björklund lösgör liberalpartiet från dess hundraåriga tillhörighet till borgerligheten för att i stället vänslas med ett nytt gäng – som påminner om gammaldags socialister men i verkligheten är något helt annat eftersom gänget inte har sitt uppdrag från arbetarklassen – så är det ett järnfilsspån på vift. Det är genom att studera spånens rörelser som vi kan dra slutsatser om maktpolernas förändringar.

Jag påstår alltså som vanligt att den ena polen är det PK-istiska politikerväldet med maktbas i det välfärdsindustriella komplexet och med media som härold och prästerskap. Den andra polen är verklighetens sunt förnuftiga folk, närmare bestämt den nettoskattebetalande medelklassen. Den spännande frågan är nu om järnfilsspånens rörelser bekräftar eller motsäger denna tes om vårt samhälles förändringar.

Några veckor före valet i september skrev jag en krönika i ärendet. Jag skrev att ”liberalerna nog anser sig ha mer gemensamt med Miljöpartiet och Socialdemokraterna än med Moderaterna och Kristdemokraterna”. Nu, fem månader senare, är detta bevisat. Järnfilsspånen ljuger inte.

Men den svåra frågan är vad som ska hända med Socialdemokraterna. Så här skrev jag:

Men vad med Socialdemokraterna? Jag tror att den nya huvudmotsättningen… också går tvärs igenom det socialdemokratiska partiet. Är Socialdemokraterna välfärdsproducenternas och välfärdsklienternas parti eller är de nettoskattebetalande gråsossiga LO-arbetares parti?

Frågan är mot vilken pol Socialdemokraterna ska styra. Det är den avgörande frågan för partiet. Idag har partiet inget svar, det märks när partiordföranden talar… Under många år lyckades Socialdemokraterna hålla denna inbyggda konflikt under kontroll. Politiker- och välfärdsfalangen lyckades hålla tyst på gråsossarna genom att anklaga dem för rasism och nazism. Men det funkar inte längre.

Situationens logik, påstod jag, talade för en splittring av det socialdemokratiska partiet. Det har vi inte sett än. Men vi har sett två saker.

Det första vi har sett är att Socialdemokraterna helt principlöst och sannolikt bara av maktlystnad åtagit sig att administrera ett antal för dem själva väsensfrämmande idéer som Centerpartiet och Liberalerna krävt i tribut för sina röster. Fast kanske inte så helt principlöst eftersom maktinnehavet ger Socialdemokraterna möjlighet att under ett antal år dela ut sinekurer till sina ledande potentater. Det är en princip, det också

Det andra vi sett är att LO bara någon vecka efter den socialdemokratiska regeringens installation morrat och rest ragg (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/s-inte-blankt-nej-till-lo-s-krav-pa-nya-skatter). I stället för sänkta skatter för höginkomsttagare, vilket Socialdemokraterna lovat de före detta borgerliga partierna, kräver nu LO höjda skatter, till exempel återinförd fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt.

Var står egentligen LO på den nya skala som järnfilsspånen antyder? PK-ist eller nettoskattebetalande medelklassare? Jag vet inte, men jag kan tala om hur jag tänker. LO består av 14 medlemsförbund med sammanlagt 1,4 miljoner medlemmar. Två av dessa, Kommunal och Seko, före detta Statsanställdas förbund, har hälften av medlemmarna. Jag räknar dem, mellan tummen och pekfingret, som PK-ister. Av de övriga medlemsförbunden är IF Metall det största med 0,3 miljoner medlemmar. Jag skulle tro, på lika svaga grunder, att dessa medlemmar snarare skulle dra sig åt medelklasspolen. Troligtvis är det från den gruppen – samt till exempel från Byggnads med 0,1 miljoner medlemmar – som LOs tapp till Sverigedemokraterna inträffat.

Självklart kommer medelklassavdelningen inom LO inte att ta strid för att LO kräver återinförd förmögenhetsskatt. Det är troligen därför LO manifesterar sitt missnöje just på det sättet i stället för att klaga över den alltmer generösa migrationspolitiken. Men bara det faktum att LO så snart efter det att Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) satt sig på taburetterna börjar blåsa i vuvuzelorna är ett järnfilsspån på marsch.