Man kan inte lösa sina problem om man inte erkänner att man har dem. Så är det med både alkoholister och nationer. Sveriges politiska ledning med tillhörande härolder i media lever ännu i samma slags förnekelse som många ihärdiga alkoholister. Det gör att Sverige i praktiken, trots allt pladder om motsatsen, ännu inte ens påbörjat den mödosamma och med tiden troligen alltmer omöjliga kampen för återupprättandet av det goda samhälle som vi en gång haft.

Problem försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem. De blir bara värre. Så är det med skolan, försvaret, brottsligheten etc. Var du än sticker ned en pinne och rotar lite så hittar du röta.

Det kommer inte att bli någon ordning på det här förrän vi öppet erkänner problemen och talar klarspråk om dem (återigen i analogi med alkoholistens situation). Det duger inte att vi innerst inne vet hur det ligger till men officiellt visar upp en mask av förtröstan inför framtiden. (Nej då, pappa super inte, se, han är ju ute och joggar! Ekonomin går som en Tesla så vad bråkar du om?)

Min inre seismograf har känselspröten riktade mot stämningsläget i nationen och försöker mäta vad folk törs säga. För att bli helt tillförlitlig skulle seismografen troligen behöva kalibreras över flera liv men eftersom jag bara har ett så får jag hålla till godo med de osäkra signaler det här prototypinstrumentet avger. Det känns som om Sverige närmar sig ett genombrott. Jag vågar inte riktigt börja hoppas än, men det skulle kännas förlösande, precis som om alkoholisten och hans familj till slut erkände fakta och vården kunde inledas.

Det kan börja exempelvis med att myndigheter öppet erkänner att de inte klarar sitt jobb. För ett år sedan sände förre rikspolischefen Dan Eliasson ut en nödsignal. ”Hjälp oss, hjälp oss”, vädjade han. Det var ingen som riktigt lyssnade, antagligen för att Eliasson gjort bort sig så grundligt att man antog att polisens problem berodde på honom, inte på något mer fundamentalt.

Men sedan kommer nästa rikspolischef, Anders Thornberg, alldeles nyligen och säger samma sak. Jag har hört poliser försöka göra även detta till ett personligt problem hos deras högste ledare, till exempel att han ”inte hunnit bli varm i kläderna”. Men det är för ihåligt. Sanningen sipprar fram. Polisen vet helt enkelt inte vad den ska ta sig för. Förvirring är bra. Då kan man börja tänka på allvar.

Ett annat exempel är när statsdepartementen börjar tvätta sin byk offentligt, exempelvis när ett departementsråd i försvarsdepartementet skriver så här i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/det-kravs-ett-tydligt-och-fast-ledarskap-pa-alla-nivaer):

Uppgifter i den offentliga debatten om strider mellan departement och inom försvarsdepartementet är tyvärr inte ogrundade… Metoden i regeringskansliet för att få fram beslut om inriktning och styrning är den s k gemensamma beredningen som i korthet innebär att departementen ska komma överens. Baksidan av medaljen är att nödvändiga beslut för att genomföra reformer kan fördröjas och malas ned om inte statsrådsberedningen med statsministern i spetsen tar sitt ansvar och dömer av ärenden innan fördröjning och nedmalning har ägt rum… Varje organisation behöver också se upp med risken för det professor Mats Alvesson kallar ”funktionell dumhet”. Med funktionell dumhet avses bland annat frånvaron av kritisk reflektion och ett tillstånd präglat av enhet och konsensus som får medarbetarna i en organisation att undvika att ifrågasätta. 

Det är inget märkvärdigt med observationerna, men det är märkvärdigt att de presenteras offentligt. Det är en sorts rop på hjälp, det med. Under min tid som statstjänsteman för trettio år sedan hade man aldrig, som statsanställd, vågat ge luft åt sådana känslor inför allmänheten. Det är bra att det sker. Det visar att det finns förnuftigt folk även inom monoliten.

Seismografen säger mig alltså att det är glasnost på gång. Glasnost var den öppenhet som så småningom ledde till Sovjetunionens fall. Det märks även i privatlivet. Under julhelgen var jag på en tillställning med ett gäng som aldrig någonsin tidigare fällt minsta lilla politiskt inkorrekt yttrande.

Först säger en person, som har insyn i Karolinska sjukhuset, att de antisemitiska yttrandena mot judiska läkare som Sverige blivit så pinsamt uppmärksammat för i internationella sammanhang beror på att chefspersoner inte vågat ingripa mot förövaren, en kommunistisk, antisemitisk kubansk läkare med förankring i Kubas ledning, av rädsla för att bli anklagade för rasism. Jag vet inte om detta är sant, bara att den typen av synpunkt inte hade framförts tidigare i detta sällskap.

Sedan säger en annan festdeltagare som jobbar på en myndighet att hans chef, som är invandrare, anklagar medarbetarna för rasism om de anför avvikande uppfattningar.

Nästa talesperson sitter i styrelsen för en bostadsrättsförening och uttalar styrelsens vånda över folk, ”nästan bara invandrare”, som köper lägenheter, fuskrenoverar till föreningens förtret och sedan säljer med avsevärd avans efter några månader.

Jag tror inte dessa personer har några fördomar. Jag tror att de ärligt beskriver sina erfarenheter. I vilket fall som helst är det bra att sakerna kommer upp till ytan så att vi kan börja resonera på allvar om och ta itu med problemen. Alkoholism botas inte med bortträngning.