I sin bok om svenska entreprenörer under 400 år (som jag med beundran omnämnde här) beskriver Anders Johnson händelser och personer som normalbildade svenskar kanske hört talas om – eller till och med känner hyggligt till – och fyller därefter på med belysande detaljer och sammanhang. Till exempel lyfter Johnson fram ett vad jag tror är ett typiskt svenskt fenomen i den ekonomiska utvecklingen, nämligen, med Johnsons ord, följande särdrag:

Flera av 1900-talets stora svenska industriföretag blev framgångsrika tack vare ett nära samarbete med statliga myndigheter. Detta gäller inte bara för krigsmaterielindustrier som Bofors och Saab, utan även för civilt inriktade företag… Det var överdirektören vid Lotsverket, John Höjer, som 1904 fick Gustaf Dalén och Aga att intressera sig för fyrtekniken… Höjer var en skicklig fyrtekniker och han bistod Aga med en rad praktiska råd… Lotsstyrelsen var även behjälplig med kontakter och rekommendationer till sina utländska kollegor.

På samma vis samarbetade Asea med Statens Järnvägar. Asea samarbetade även med Vattenfall (som då var en myndighet, inte ett statligt bolag). Vattenfalls generaldirektör Waldemar Borgquist deltog personligen ”i de regelbundna projektledningsmötena”.

Motsvarande teamwork etablerades mellan LM Ericsson och Telegrafverket (sedermera Televerket, sedermera Telia). ”Efter långa diskussioner och hård internationell konkurrens beslutade Telegrafverket 1921 att låta LM Ericsson bygga en ännu inte prövad automatväxel för installation i Stockholm. Detta trots att det redan fanns flera växlar i bruk runt om i världen som hade tillverkats av utländska bolag.”

Detta slags ekonomiskhistoriska fakta är legio i Sveriges förgångna. Jaha, säger vi kanske och rycker på axlarna, det var så det gick till. Och det funkade uppenbarligen alldeles utmärkt. Genom samarbetet med staten fick kapitalet katapultstart.

Detta stämmer till eftertanke. Varför var det bra och varför var det ingen som satte stopp för det? Varför skulle någon ha satt stopp för det om det var bra? kanske du undrar. Jo, därför att det där samarbetet med vår tids mer globalistiska juridiska uppfattningar närmast anses korrupt. Stater ska inte hjälpa sina egna företag framför andra länders företag. Exemplen kan mångfaldigas utanför Johnsons bok. Svenska staten försökte hjälpa Kreuger att klara sina affärer in i det sista. Min morfar var högsta chef på den då statliga myndigheten Ångpanneföreningen och satt i kundföretaget Bolidens styrelse utan att det höjdes på några ögonbryn; han var den förkroppsligade respektabiliteten och den personifierade ämbetsmannamässiga hederligheten.

Själv tror jag att den unisona politiska uppslutningen kring tanken på svensk alliansfrihet berodde på att både staten och kapitalet ville gynna bolag som Saab och Hägglunds som nog fått svårt med konkurrensen från amerikansk krigsmaterielindustri om Sverige blivit medlem i Nato.

Att vår tid bedömer beteenden och samarbeten av den typen som korrupta eller i varje fall olämpliga beror på att upplägget skapar grogrund för fusk, snedvridning av konkurrensen och rent av underslev. Jag säger inte att vår tid har fel i sina stränga bedömningar. Men om vår tid inte har fel så står vi inför en nog så besvärande intellektuell uppförsbacke. Detta samarbetssyndrom, som vi idag betraktar med misstänksamhet, var ju tidigare så hyllat och inte bara av de industrier som särskilt gynnades utan av hela det svenska samhället som ansåg sig kollektivt gynnat av den svenska samarbetsmodellen. Eller mer tillspetsat formulerat: varför var beteenden som idag skulle kallas korrupta tidigare så välgörande för Sverige?

Kanske är det något fel i själva frågeställningen. I verkligheten kanske inte det ser ut som jag påstår. Men tills vidare påstår jag det i alla fall ty jag tror att ett mentalt skifte faktiskt inträffat i ledande kretsar i Sverige. Den som önskar kan som sagt läsa in ett större inslag av globalistiskt tankegods.

Det kanske låter nostalgiskt och söndagsskoleaktigt, men jag tror att de svenska eliterna, med anmärkningsvärda undantag naturligtvis, tidigare var så sammanvävda och uppfyllda av ämbetsmannaideal – vare sig de jobbade för kungen eller för kapitalet – att tanken på missbruk av ämbetsställning aldrig föll dem in.

Eliterna var som en enda klubb. De levde i samma homogena idévärld som traderades i skolsystemet, krigsmakten, gymnasierna, de professionella kårerna, universiteten, ämbetsverken och till och med i affärslivet. De olika eliterna var samma gäng. De kände varandra och förstod och respekterade varandra, även dem som gjort klassresa och finslipats i den svenska etiken och det ledande skiktets vanor – inklusive snapsvisorna – på universitet. Jag minns julfester i min barndom när min morfars bror, som var chef för flygvapnet, satt, över julskinkan, och gjorde upp affärer om flygmotorer tillsammans med min farbror som var VD för trollhätteföretaget Flygmotor AB. Jag tror inte det fanns en föreställning om konkurrensupphandling i deras skallar. De jobbade ju båda två för samma sak, nämligen Sverige.

När samme farbror sedermera blev VD för AB Volvo berättade han att när han hade något ärende med staten så ringde han till finansminister Gunnar Sträng och gjorde upp.
Transparensen i samhället var på den tiden begränsad. Det stod inte i tidningen att det gjorts storaffärer över rödkålen och äppelmoset. Men det gick ju bra i alla fall.

Detta betyder inte att vi borde gå tillbaka till den tidigare ordningen. Det skulle vara förödande om lögnaktiga politiker som förre integrationsminister Erik Ullenhag eller utbildningsminister Gustav Fridolin befriades från medias hökliknande kontroll. Mentaliteterna har förändrats under det senaste halvseklet. Jag tror tyvärr det är där felet ligger. Problemet är att det inte finns någon känd metod att vrida sådant rätt igen.