Utvecklingen runtom i Västvärlden är oroande. Det ser sannerligen inte ut som om Francis Fukuyamas slutsats efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut stämmer. Den politiska och ekonomiska liberalismen hade vunnit sin slutseger och vi stod inför historiens slut, hävdade han redan sommaren 1989 i en artikel i The National Interest och sedan i sin berömda bok The End of History and the Last Man, som kom ut 1992.

Man kan hävda att Fukuyama gick tillbaka till den historiesyn som dominerade kring förra sekelskiftet i den anglosaxiska världen. Sedan Napoleonkrigen hade världen gått framåt mot frihet, välstånd och folkstyre och historien uppfattades som linjär. Uttrycket ”historiens slut” har använts även om den grundsyn som spred sig då. För var dag blev världen en dag bättre.

Det visade sig dock med besked att historien inte var slut den gången. Första världskriget, trettiotalsdepressionen, andra världskriget, atombomben, kommunistväldet och kalla kriget följde. Och redan första världskriget räckte för att få en annan historiesyn att bryta fram. Omkring 1920 kom Oswald Spengler ut med sitt verk Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes). En av grundtankarna var att världshistorien som sådan saknar riktning och därför inte kan ses som en utveckling från lägre kulturformer till högre. Det kan gå mycket illa i en kultur, där det tidigare har gått mycket bra.

Och hur ser det ut nu, snart trettio år efter att Fukuyama förkunnat historiens slut. Tja, USA leds av president Trump som inte ser som sin politiska uppgift att vara den demokratiska västvärldens ledare utan snarare att splittra västvärlden med en protektionistisk handelspolitik och underminera samarbetet mellan USA och Europa. Storbritannien har hamnat i ett utrikespolitiskt kaos genom Brexit. Den franske presidenten Emmanuel Macron har utanför Frankrikes gränser hyllats intensivt i EU-vänliga kretsar som den nye ledaren av EU:s utveckling mot en politisk förbundsstat. Han har nu stöd av bara 23 procent av de franska väljarna och hela landet kokar av vrede och revolt.

Tyskland är mitt uppe i genomgripande politiska förändringar som sannolikt innebär att landet inte kommer att vara en ledarnation i EU under det kommande årtiondet. Italien styrs av en populistregering som är i hård konfrontation med EU:s institutioner och ser ut att föra landet mot ekonomiskt sönderfall. Rumänien och Bulgarien är katastrofalt korrumperade, Ungern och
kanske också Polen är på väg bort från västerländsk rättsstat och demokrati och till och med Sverige har svåra politiska problem att lösa.

Samtidigt är Kina och Indien på väg att bli dominerande supermakter och även om Indien präglas av en hel del västerländska värderingar måste vi nog vänta oss att dessa jätteländers tillväxt kommer att förändra maktbalansen på ett genomgripande sätt och medföra mängder med politiska konflikter.

Fukuyama gjorde uppenbarligen en felbedömning. Historien var inte slut, och han medger själv detta. Jag tror att en intellektuell utgångspunkt för vår analys och debatt om dessa frågor inte bör vara Spenglers Västvärldens undergång utan Arnold Toynbees mäktiga verk A Study of History som jag läste med fascination i början på sjuttiotalet. Och ja, jag vet. Toynbee är helt ute sedan 50-talet, avrättad av självaste Trevor-Roper och även av Pieter Geyl och andra, men jag vågar ändå hävda att Toynbees enorma överblick över världens civilisationer och deras öde är något vi kan lära oss mycket av.

Låt mig genast erkänna att jag inte har läst Toynbees tolv volymer om tjugosex civilisationers uppgång och fall utan bara (som de flesta andra som läst honom) den förkortade upplagan av de första tio. Futtiga 1000 sidor i stället för 7000 alltså. Men vad säger Toynbee? Jo, att civilisationer uppstår och utvecklas när ett folk drabbas av någon slags utmaning och under ledning av en kreativ minoritet bemästrar den. Sumererna kom att organisera sig för att klara besvärliga översvämningar och utvecklade en social organisation, en stat, för att klara detta. När den sociala organisationen fanns, möjliggjordes andra framsteg och en civilisation utvecklades.
Jag skall inte försöka sammanfatta Toynbees 7 000 sidor i A Study of History på två sidor här. Jag vill bara hävda att det intressanta är att Toynbee inte menar att det är fråga om någon slags ödesbestämd utveckling, där uppgång obevekligen följs av fall. Nya utmaningar kan mötas med nya lösningar inom samma civilisation. När nedgången och undergången kommer, är det därför att den ledande, kreativa minoriteten inte längre är kreativ och folket förlorar förtroendet för den.

Det som oroar mig är att det vi ser nu i västvärlden tycks just vara att folket alltmer förlorar förtroendet för den ledande minoriteten, eller med modernare uttryck, för etablissemanget eller makteliten. Och det oroar mig också att Toynbee finner att en civilisation som är på väg mot undergången alltid försöker åstadkomma ett uppskov genom att kraftfullt driva fram ett politiskt enande inom en universell stat (a disintegrating civilization purchases a reprieve by submitting to forcible political unification in a universal state).

Litar vi på vår maktelit i västvärlden numera? Om inte, följer av Toynebees analys baserad på extrem lärdom, att västvärldens civilisation är på väg mot sin undergång. Och det verkar faktiskt som om den stora politiska förändringen i västvärlden under det senaste kvartsseklet är att den folkliga misstron mot den politiska eliten har vuxit dramatiskt. Jag är pessimistisk om den långsiktiga utvecklingen för första gången i mitt liv, men kanske kan man hoppas att detta bara är ett åldersfenomen. Kanske dyker det upp en ny kreativ minoritet som inte är tondöv utan vinner folkets förtroende och har lösningar på vår tids problem.