Ett narrativ är en sammanhängande berättelse om hur saker och ting ligger till och som förklarar hur det ena och det andra passar in och kan förklaras och värderas. Bara för att illustrera med ett larvigt exempel är ett narrativ att naturen är god (som det står på Bregottpaketen) och att djuren är snälla varför man gärna kan gosa med vargar och isbjörnar. I följd av det narrativet är det naturligt att bestraffa fårfarmare som skjuter vargar för att rädda sina kreatur.

I alla narrativ finns det något som skaver ty livet är alltför komplicerat för att till hundra procent passa in i berättelser som människor hittar på. Till exempel känns Bregottnarrativet en smula vilseledande när vargar i Kolmården äter upp sina djurskötare, vilket har hänt.

När narrativet skaver för mycket börjar människan jobba med nya narrativ som känns bättre. Gissa vad som händer på lite sikt? Då börjar även det nya narrativet skava. Mänskligheten står vilsen och kliar sig i huvudet och vet inte om det gamla narrativet kanske var bättre eller om det finns någon annan lösning enligt det övergripande hegelianska narrativet ”tes, antites och syntes”. Där är vi nu.

Västerlandets narrativ sedan upplysningstiden har varit att vi hittar på ett stabilt regelverk och sedan får alla följa sin grundläggande instinkt att bli så rik som möjligt. Om det blir konflikt mellan alla dessa vinstmaximerare så säger regelverket att fri konkurrens ska råda. Så! Konkurrera nu! Skyll dig själv om du hamnar i rännstenen.

Detta har länge varit världshistoriens mest lyckade narrativ i bemärkelsen att det har skapat oerhörda materiella framgångar för de västerländska samhällena. Allt underordnades vinstmaximeringen. (Karl Marx skulle ha sagt att allt underordnades den härskande kapitalistklassen.) Företagen anställde de personer som förväntades bidra bäst till vinsten. Skolorna sållade fram de individer som mest lämpade sig för den utveckling som följde vinstmaximeringsnarrativet. Staten ägnade sig åt att efter förmåga bereda vägen för denna framgångsmaskin.

Men med en sådan framgång alstras en ny mentalitet. Skuldkänslan och det dåliga samvetet tar överhanden. Den överväldigande majoritet som gynnats kan inte leva med åsynen av de få som faktiskt hamnar i rännstenen.

Då utvecklas ett annat narrativ som går ut på att vinstmaximeringen inte längre ska få gälla som dominerande princip. I stället ska människans mer nyanserade förnuft, vilket såklart ger bättre resultat än följsamhet inför en endimensionell princip som vinstmaximeringen, få råda. Detta tänkande började utvecklas för kanske femtio år sedan och har gradvis tagit över kommandot över västvärldens självförståelse. Det handlar om att åstadkomma en välavvägd moralisk korrigering av det utfall som den tidigare dominerande men ganska trubbiga vinstmaximeringsprincipen orsakade.

I stället för vinstmaximeringsprincipen tar nu rättvisemaximeringsprincipen över kommandot över skeendena i samhället. Det här är mycket märkvärdigt och skulle egentligen kräva, som Nietzsche sa, en omvärdering av alla värden, ty när vi funderar över människans fundamentala drifter så brukar vi bara tala om egoistiska saker som längtan efter rikedom, makt och ära, men aldrig om något altruistiskt som till exempel längtan efter rättvisa. Jag tror att vi måste erkänna förekomsten av en drift till rättvisa som kan vara fullt lika samhällsfarlig som girigheten och ärelystnaden.

I vilket fall som helst har rättvisedriften nu tagit överhanden i västerlandet vilket med tiden visar sig vara skadligt inte för att det är något fel på rättvisa – vad det nu betyder, det är långt ifrån självklart – men för att det denna strävan gör allt så oerhört komplicerat att man knappt kan röra sig för alla rättvisemaximerande regler som finns i omgivningen.

Jag har själv upplevt förändringen inpå bara kroppen. Jag startade en aktiebörs på 1990-talet medan vinstmaximeringsprincipen gällde. Då var det lätt att få Finansinspektionens tillstånd att starta ett sådant företag. Sedan inträffade olika finansiella debacle i hela världen. EU etablerade ett drakoniskt regelverk för att säkerställa rättvisa och maximal riskfrihet. Efter det blev regelverket så komplicerat att jag aldrig hade kunnat starta motsvarande företag. Var det bra eller dåligt? Det går att diskutera. Rättviseprincipen hade tagit kommandot över den vinstmaximeringsprincip som tidigare hade regerat sedan kapitalismens genombrott och allt blev oerhört mycket mer komplicerat.

Ett annat exempel är intagningen till amerikanska universitet. Tidigare bestämde exempelvis Harvard på eget bevåg vem som skulle gå där. Harvard maximerade sin egen nytta vilket betydde att de mest kompetenta eleverna, vilket betydde de elever som vore nyttigast för vinstmaximerande arbetsgivare, i första hand skulle beredas inträde. Men det går inte längre för påstått eftersatta grupper ska ges företräde av rättviseskäl. ”Affirmative action”, vilket betyder kvotering efter någon rättviseprincip, klipper till. Komplexiteten ökar. För närvarande är Harvard utsatt för en rättsprocess eftersom elever med asiatiskt ursprung förfördelas av kvoteringen. Om amerikanska elever av asiatiskt ursprung släppts in på akademiska meriter hade de utgjort 43 procent av de antagna, medan de i själva verket, efter rättvisekorrigering, bara utgör 23 procent. Hur mycket man än funderar går det inte att hitta utarbeta någon rimligt enkel regel för vem som ska få gå på Harvard om rättviseperspektivet ska få gälla. Det finns alltid någon som det är mer synd om. Bråk är oundvikligt.

Hur mycket tröghet och komplexitet har vi inte det moderna samhället utsatt sig för när vi sätter rättvisenarrativet framför vinstmaximeringsnarrativet? I början kändes narrativbytet självklart rätt, men när konsekvenserna uppenbarar sig blir man mer tveksam. Finns det någon hegeliansk syntes i sikte?